Den typ av fruktsamhet som har berört hittills på bloggen är s.k. summerad periodfruktsamhet, alltså hur många barn som föds per år. Det finns dock ett annat sätt att mäta fruktsamhet ; kohort fruktsamhet. Kohort fruktsamhet är hur många barn som faktiskt har fötts i en viss ålderskategori efter att det att den fruktsamma perioden är avslutad vid 45 års ålder. Bland inrikes födda kvinnor har den kohorta fruktsamheten legat relativt stabilt runt 2,0 barn de senaste 50 åren.

 

Detta är naturligtvis bättre siffror än den summerade fruktsamheten, men inte särskilt imponerande om man jämför med till exempel den kohorta fruktsamheten bland vissa invandringsgrupper, som är uppåt 3,0 barn per kvinna. Den etnosvenska gruppen borde idealt sätt ha en fruktsamhet mellan 2,5 – 3,0 barn per kvinna, för att kunna hävda sig i den internationella och inhemska konkurrensen.

 

Röd flagga bör hissas när de vuxna är fler till antalet, eller lika många, som barnen vid släktsammankomster eller andra tillfällen när barnfamiljer samlas.

Kohort fruktsamhet kontra summerad periodfruktsamhet

demografi Kommentera

Den typ av fruktsamhet som har berört hittills på bloggen är s.k. summerad periodfruktsamhet, alltså hur många barn som föds per år. Det finns dock ett annat sätt att mäta fruktsamhet ; kohort fruktsamhet. Kohort fruktsamhet är hur många barn som faktiskt har fötts i en viss ålderskategori efter att det att den fruktsamma perioden är avslutad vid 45 års ålder. Bland inrikes födda kvinnor har den kohorta fruktsamheten legat relativt stabilt runt 2,0 barn de senaste 50 åren.

 

Detta är naturligtvis bättre siffror än den summerade fruktsamheten, men inte särskilt imponerande om man jämför med till exempel den kohorta fruktsamheten bland vissa invandringsgrupper, som är uppåt 3,0 barn per kvinna. Den etnosvenska gruppen borde idealt sätt ha en fruktsamhet mellan 2,5 – 3,0 barn per kvinna, för att kunna hävda sig i den internationella och inhemska konkurrensen.

 

Röd flagga bör hissas när de vuxna är fler till antalet, eller lika många, som barnen vid släktsammankomster eller andra tillfällen när barnfamiljer samlas.

I flera år har det nominellt konservativa partiet Kristdemokraterna legat och balanserat runt 4%-spärren; enligt vissa analyser enbart kvarräddade i riksdagen av moderata stödröster. Och det är inte konstigt. Ett mer räddhågset och ofokuserat parti får man leta efter, detta särskilt i familjefrågorna.

 

 

Kristdemokraterna har hög svansföring i familjefrågorna; men vad är det egentligen de erbjuder, och hur skiljer sig partiet från de övriga partierna? Mycket lite enligt mig. Man gör som jag ser det i princip INGENTING för att stärka familjen som institution. Se på det här till exempel:



  • "Jobbskatteavdrag för föräldrar

Många familjer har fått det ekonomiskt bättre. Men jämfört med hushåll utan barn har barnfamiljer halkat efter i inkomstförbättring. För att stärka barnfamiljerna föreslår vi ett jobbskatteavdrag för föräldrar på 500 kronor per förälder och månad. I ett hushåll där två föräldrar/vårdnadshavare arbetar blir skattesänkningen 1000 kr per månad. För föräldrar med barn 0-3 år gäller avdraget även för andra inkomster, så som föräldrapenning eller a-kassa.

  • Barnomsorgspeng

Kristdemokraterna vill att det ska finnas möjlighet för föräldrar att få barnomsorgspeng för omsorg om enbart egna barn i hemmet. Barnomsorgspengen ska uppgå till 6 000 kronor per barn och månad och betraktas som inkomst och vara skattepliktig.

  • Flexibel föräldraförsäkring

Föräldrar ska fritt få överlåta föräldrapenningdagar till varandra. Det ska även gå att överlåta dagar till närstående, som en mormor eller en bonuspappa. Vi vill inte tvångskvotera dagarna mellan föräldrarna och på så vis inskränka familjers frihet att själva styra över sin vardag. Vi vill även att föräldrarledigas inkomst skyddas under tre år.

  • Höjt bostadsbidrag

För att stötta de sämst ställda barnfamiljerna vill kristdemokraterna höja barndelen i bostadsbidraget med 350 kr för familjer med ett barn, 425 kr för familjer med två barn och 600 kr för familjer med tre barn.

  • Mindre barngrupper

Barngrupperna ska minskas genom ett tak för hur stora grupperna i förskolan får vara. Statsbidraget till skolverket förändras så att målet om högst tolv barn i småbarnsgrupperna kan uppnås och att de kommuner som uppnått, eller visar att de arbetar mot, detta mål får del av satsningen. Vi satsar 250 miljoner kronor per år för detta ändamål. Förslaget finansieras genom höjd maxtaxa. Kommunerna ska också bli skyldiga att erbjuda familjedaghem för de föräldrar som önskar det.

  • Föräldrastöd och familjerådgivning

Det offentliga ska inte ta över föräldrarnas roll. Däremot ska det offentliga erbjuda stöd och hjälp i föräldrarnas viktiga uppgift. Förstagångsföräldrar ska erbjudas en gratischeck till familjerådgivningen som de kan nyttja om de vill.



https://kristdemokraterna.se/familj/ "



Med undantag för första punkten, som innebär är ett slags indirekt stärkande av familjen, ämnar övriga punkter enbart till att stärka familjens beroende av staten, och den traditionella familjens upplösande.

 

För det första har kristdemokraterna en så bred definition av "familj" att begreppet blir meningslöst. En familj är enligt den traditionella definitionen ett gift heterosexuellt par med biologiska barn som huvudregel. Men i KD:s definition ingår även splittrade familjer, ensamstående mödrar, och om jag inte misstar mig helt, numera även homopar. Resultatet av den här breda räddhågsna definitionen blir att det enda man har kvar att erbjuda barn och föräldrar är det man på engelska kallar "gibs", på svenska skulle kanske allmosor vara en bra motsvarighet. Alltså diverse lättnade för att göra livet bekvämare. Det behöver inte vara något fel med stöd till familjer per se, särskilt inte om det bidrar till att driva upp fertiliteten i landet - men inga av de här åtgärderna stärker egentligen den traditionella familjen som institution.

 

 

Om man vill att folk ska bilda och hålla samman i familjer, måste man skapa incitament för det – inte ge ut allmosor till alla de som råkar ha barn under 18 boende hemma hos sig.

 

Exempel på lagändringar och incitamentsstrukturer som kan implementeras för att stärka familjen:

 

  • Tillåt inte skilsmässa för andra orsaker än otrohet, våld eller allvarlig försummelse av endera makarna i äktenskapet. Hjalmar Söderberg ondgjorde sig över hyckleriet i att man var tvungen att fly till Köpenhamn med sin älskarinna för få till stånd en skilsmässa. Kanske behöver vi hyckla en smula ibland för att skydda en princip. Den nordeuropeiska människans tvångsmässiga behov av att harmonisera den inre och yttre världen, har lett till mer problem än det har löst.

  • Lagstifta så att allmännyttan tvingas upplåta en viss andel av sitt lägenhetsbestånd till gifta par med barn.

  • Tillåt hemskolning.

  • Utbetala enbart barnbidrag (eller barnskatteavdrag) till gifta par.

 

För att bara ta några exempel. Så stärker man familjen som institution, inte genom politisk korrekt väljarfjäsk och allmosor – där kan man ändå inte konkurrera med Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna.

Kristdemokraternas kassa familjepolitik

barn & familj Kommentera

I flera år har det nominellt konservativa partiet Kristdemokraterna legat och balanserat runt 4%-spärren; enligt vissa analyser enbart kvarräddade i riksdagen av moderata stödröster. Och det är inte konstigt. Ett mer räddhågset och ofokuserat parti får man leta efter, detta särskilt i familjefrågorna.

 

 

Kristdemokraterna har hög svansföring i familjefrågorna; men vad är det egentligen de erbjuder, och hur skiljer sig partiet från de övriga partierna? Mycket lite enligt mig. Man gör som jag ser det i princip INGENTING för att stärka familjen som institution. Se på det här till exempel:



  • "Jobbskatteavdrag för föräldrar

Många familjer har fått det ekonomiskt bättre. Men jämfört med hushåll utan barn har barnfamiljer halkat efter i inkomstförbättring. För att stärka barnfamiljerna föreslår vi ett jobbskatteavdrag för föräldrar på 500 kronor per förälder och månad. I ett hushåll där två föräldrar/vårdnadshavare arbetar blir skattesänkningen 1000 kr per månad. För föräldrar med barn 0-3 år gäller avdraget även för andra inkomster, så som föräldrapenning eller a-kassa.

  • Barnomsorgspeng

Kristdemokraterna vill att det ska finnas möjlighet för föräldrar att få barnomsorgspeng för omsorg om enbart egna barn i hemmet. Barnomsorgspengen ska uppgå till 6 000 kronor per barn och månad och betraktas som inkomst och vara skattepliktig.

  • Flexibel föräldraförsäkring

Föräldrar ska fritt få överlåta föräldrapenningdagar till varandra. Det ska även gå att överlåta dagar till närstående, som en mormor eller en bonuspappa. Vi vill inte tvångskvotera dagarna mellan föräldrarna och på så vis inskränka familjers frihet att själva styra över sin vardag. Vi vill även att föräldrarledigas inkomst skyddas under tre år.

  • Höjt bostadsbidrag

För att stötta de sämst ställda barnfamiljerna vill kristdemokraterna höja barndelen i bostadsbidraget med 350 kr för familjer med ett barn, 425 kr för familjer med två barn och 600 kr för familjer med tre barn.

  • Mindre barngrupper

Barngrupperna ska minskas genom ett tak för hur stora grupperna i förskolan får vara. Statsbidraget till skolverket förändras så att målet om högst tolv barn i småbarnsgrupperna kan uppnås och att de kommuner som uppnått, eller visar att de arbetar mot, detta mål får del av satsningen. Vi satsar 250 miljoner kronor per år för detta ändamål. Förslaget finansieras genom höjd maxtaxa. Kommunerna ska också bli skyldiga att erbjuda familjedaghem för de föräldrar som önskar det.

  • Föräldrastöd och familjerådgivning

Det offentliga ska inte ta över föräldrarnas roll. Däremot ska det offentliga erbjuda stöd och hjälp i föräldrarnas viktiga uppgift. Förstagångsföräldrar ska erbjudas en gratischeck till familjerådgivningen som de kan nyttja om de vill.



https://kristdemokraterna.se/familj/ "



Med undantag för första punkten, som innebär är ett slags indirekt stärkande av familjen, ämnar övriga punkter enbart till att stärka familjens beroende av staten, och den traditionella familjens upplösande.

 

För det första har kristdemokraterna en så bred definition av "familj" att begreppet blir meningslöst. En familj är enligt den traditionella definitionen ett gift heterosexuellt par med biologiska barn som huvudregel. Men i KD:s definition ingår även splittrade familjer, ensamstående mödrar, och om jag inte misstar mig helt, numera även homopar. Resultatet av den här breda räddhågsna definitionen blir att det enda man har kvar att erbjuda barn och föräldrar är det man på engelska kallar "gibs", på svenska skulle kanske allmosor vara en bra motsvarighet. Alltså diverse lättnade för att göra livet bekvämare. Det behöver inte vara något fel med stöd till familjer per se, särskilt inte om det bidrar till att driva upp fertiliteten i landet - men inga av de här åtgärderna stärker egentligen den traditionella familjen som institution.

 

 

Om man vill att folk ska bilda och hålla samman i familjer, måste man skapa incitament för det – inte ge ut allmosor till alla de som råkar ha barn under 18 boende hemma hos sig.

 

Exempel på lagändringar och incitamentsstrukturer som kan implementeras för att stärka familjen:

 

  • Tillåt inte skilsmässa för andra orsaker än otrohet, våld eller allvarlig försummelse av endera makarna i äktenskapet. Hjalmar Söderberg ondgjorde sig över hyckleriet i att man var tvungen att fly till Köpenhamn med sin älskarinna för få till stånd en skilsmässa. Kanske behöver vi hyckla en smula ibland för att skydda en princip. Den nordeuropeiska människans tvångsmässiga behov av att harmonisera den inre och yttre världen, har lett till mer problem än det har löst.

  • Lagstifta så att allmännyttan tvingas upplåta en viss andel av sitt lägenhetsbestånd till gifta par med barn.

  • Tillåt hemskolning.

  • Utbetala enbart barnbidrag (eller barnskatteavdrag) till gifta par.

 

För att bara ta några exempel. Så stärker man familjen som institution, inte genom politisk korrekt väljarfjäsk och allmosor – där kan man ändå inte konkurrera med Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna.

Individualism är överskattat.

 

De senaste 225 åren samhälleliga omvälvningar har varit en stadig process mot atomisering. Den senaste sociala och kulturella revolutionen i västvärlden var 68-revolten. Även om den här omvälvningen på en manifest nivå var socialistisk, det vill säga kommunitär, drev den i praktiken på utvecklingen mot ökad atomisering.

 

Den radikala vänsterns krig mot alla traditionella och/eller organiska institutioner: familjen, kyrkan, nationen – med syfte att bana vägen för den nya kommunitära framtiden, d.v.s. den internationella socialistiska världsordningen – blir alltid en halvgjord process. Den blir halvgjord för att den utopi som vänstern strävar efter är omöjlig, och bygger på en dålig förståelse för ekonomi och den mänskliga naturen. I praktiken fråntar man människor de sammanhang som ger identitet, mening och gemenskap, utan att erbjuda dem något seriöst alternativ i utbyte. Följden blir atomisering. Isolerade människor som försöker skapa identitet genom konsumtion och s.k. ”självförverkligande”.

 

Det tydligaste uttrycket för den här atomiserade människan i dagens Sverige är den urbana hipstern. Då hipstern inte är tillåten att starkt identifiera sig med saker som faktiskt är en oskiljaktig del av honom själv, till exempel hans etnicitet och kön, och via dessa en hel myriad av historia, kultur, dygder och traditioner, är han istället hänvisad till att försöka konstruera en autentisk identitet från grunden. Den här ”autentiska” identiteten konstrueras nästan alltid genom konsumtion av varor – kläder, ölsorter, musik.

 

Paradoxalt nog leder vänsterns angrepp på de traditionella organiska kommunitära gemenskaperna till att stärka kapitalismen. Det är när vi skaffar barn som vi väljer bort produktion till förmån för reproduktion, det är i kyrkan vi utöva solidaritet med de utsatta utan att någon behöver ställa hela statsapparaten våldsmonopol emot oss (vilket är fallet med skatteindrivningen), det är på grund av stark nationell solidaritet som vi sätter upp handelshinder och sätter stopp för det fria flödet av tjänster, människor och kapital – d.v.s. motsatsen till vad kapitalisterna vill.

 

Vad har då allt det här med fertilitet och familjebildning att göra?

 

Som jag skrev i slutet av förra inlägget innebär de memer som vi blir tvångsmatade med av systemet, men också av den äldre generationerna (68-revoltens aktörer), om vad lycka och framgång är, att unga människor allt mer ”snurrar omkring” i tillvaron. Långresorna efter studenten dras ut på allt mer och kan pågå långt upp i tjugoårsåldern. Studierna påbörjas allt senare och är ofokuserade. Det eviga öldrickandet kväll efter kväll, år efter år, tycks aldrig ta slut, och det tycks också vara allt mindre tillfredsställande ju länge tiden går.

 

Jag hör ofta många människor i min egen generation ge uttryck för att de gärna skulle vilja bilda familj och stadga sig. Det finns en outtalad åsikt om att det stadgade familjelivet trots allt är det bästa, en trygg och meningsfull plats, i kontrast till de kringflackande liv ungdomsåren innebär. Men lika fort som den här önskan har yttrats, kommer det invändningar, man talar om vikten av att först ”hitta sig själv”, få vara fri och obunden, man ser också ner på det ”simpla” i att bli som ”alla andra” med villa, volvo och vovve.

 

Det kommer alltid finnas människor som av olika anledningar väljer att inte bilda familj och skaffa barn. Så har det alltid varit, och det bör respekteras. Men om man ändå har som ambition att bilda familj, varför inte då göra det radikalt och fullt ut? Varför inte ha ett fokus i studierna och arbetet, med familjebildningen som yttersta mål? Varför inte ha fokus i partnerjakten, istället för slippra omkring i dekadensen ute på barer och dansgolv? Varför inte skaffa 3, 4 eller kanske till och med 5 barn, istället för 2? Många stora familjer vittnar om att det är enklare att ha fyra barn i jämförelse med 3. Med det fjärde barnet får familjen en egen dynamik, och barnen kan underhålla och se efter varandra, utan att du som förälder ständigt behöver komma med input.

 

Frihet och värdighet går inte att finna i atomisering. Den urbana individualisten är en slav under de stora systemen. Och det tar sig inte sällan uttryck i psykisk ohälsa och stress. I familjen finner vi de kommunitära sammanhang som nästan alla människor eftersträvar och längtar efter.

 

Det är familjen som tar emot dig när du föds, och tar farväl av dig när du dör – ingen annan bryr sig. Vårda den, stärk den, offra för den. Utan den är du ett rön i vinden.

Regionala skillnader i fertilitet III - analys

barn & familj Kommentera

Individualism är överskattat.

 

De senaste 225 åren samhälleliga omvälvningar har varit en stadig process mot atomisering. Den senaste sociala och kulturella revolutionen i västvärlden var 68-revolten. Även om den här omvälvningen på en manifest nivå var socialistisk, det vill säga kommunitär, drev den i praktiken på utvecklingen mot ökad atomisering.

 

Den radikala vänsterns krig mot alla traditionella och/eller organiska institutioner: familjen, kyrkan, nationen – med syfte att bana vägen för den nya kommunitära framtiden, d.v.s. den internationella socialistiska världsordningen – blir alltid en halvgjord process. Den blir halvgjord för att den utopi som vänstern strävar efter är omöjlig, och bygger på en dålig förståelse för ekonomi och den mänskliga naturen. I praktiken fråntar man människor de sammanhang som ger identitet, mening och gemenskap, utan att erbjuda dem något seriöst alternativ i utbyte. Följden blir atomisering. Isolerade människor som försöker skapa identitet genom konsumtion och s.k. ”självförverkligande”.

 

Det tydligaste uttrycket för den här atomiserade människan i dagens Sverige är den urbana hipstern. Då hipstern inte är tillåten att starkt identifiera sig med saker som faktiskt är en oskiljaktig del av honom själv, till exempel hans etnicitet och kön, och via dessa en hel myriad av historia, kultur, dygder och traditioner, är han istället hänvisad till att försöka konstruera en autentisk identitet från grunden. Den här ”autentiska” identiteten konstrueras nästan alltid genom konsumtion av varor – kläder, ölsorter, musik.

 

Paradoxalt nog leder vänsterns angrepp på de traditionella organiska kommunitära gemenskaperna till att stärka kapitalismen. Det är när vi skaffar barn som vi väljer bort produktion till förmån för reproduktion, det är i kyrkan vi utöva solidaritet med de utsatta utan att någon behöver ställa hela statsapparaten våldsmonopol emot oss (vilket är fallet med skatteindrivningen), det är på grund av stark nationell solidaritet som vi sätter upp handelshinder och sätter stopp för det fria flödet av tjänster, människor och kapital – d.v.s. motsatsen till vad kapitalisterna vill.

 

Vad har då allt det här med fertilitet och familjebildning att göra?

 

Som jag skrev i slutet av förra inlägget innebär de memer som vi blir tvångsmatade med av systemet, men också av den äldre generationerna (68-revoltens aktörer), om vad lycka och framgång är, att unga människor allt mer ”snurrar omkring” i tillvaron. Långresorna efter studenten dras ut på allt mer och kan pågå långt upp i tjugoårsåldern. Studierna påbörjas allt senare och är ofokuserade. Det eviga öldrickandet kväll efter kväll, år efter år, tycks aldrig ta slut, och det tycks också vara allt mindre tillfredsställande ju länge tiden går.

 

Jag hör ofta många människor i min egen generation ge uttryck för att de gärna skulle vilja bilda familj och stadga sig. Det finns en outtalad åsikt om att det stadgade familjelivet trots allt är det bästa, en trygg och meningsfull plats, i kontrast till de kringflackande liv ungdomsåren innebär. Men lika fort som den här önskan har yttrats, kommer det invändningar, man talar om vikten av att först ”hitta sig själv”, få vara fri och obunden, man ser också ner på det ”simpla” i att bli som ”alla andra” med villa, volvo och vovve.

 

Det kommer alltid finnas människor som av olika anledningar väljer att inte bilda familj och skaffa barn. Så har det alltid varit, och det bör respekteras. Men om man ändå har som ambition att bilda familj, varför inte då göra det radikalt och fullt ut? Varför inte ha ett fokus i studierna och arbetet, med familjebildningen som yttersta mål? Varför inte ha fokus i partnerjakten, istället för slippra omkring i dekadensen ute på barer och dansgolv? Varför inte skaffa 3, 4 eller kanske till och med 5 barn, istället för 2? Många stora familjer vittnar om att det är enklare att ha fyra barn i jämförelse med 3. Med det fjärde barnet får familjen en egen dynamik, och barnen kan underhålla och se efter varandra, utan att du som förälder ständigt behöver komma med input.

 

Frihet och värdighet går inte att finna i atomisering. Den urbana individualisten är en slav under de stora systemen. Och det tar sig inte sällan uttryck i psykisk ohälsa och stress. I familjen finner vi de kommunitära sammanhang som nästan alla människor eftersträvar och längtar efter.

 

Det är familjen som tar emot dig när du föds, och tar farväl av dig när du dör – ingen annan bryr sig. Vårda den, stärk den, offra för den. Utan den är du ett rön i vinden.