Det amerikanska analysföretaget Gefira har släppt en ny rapport där de hävdar att infödda svenskar enbart har en fertilitet på 1,6 per kvinna. Det stämmer inte. Den kohorta fertiliteten för infödda svenskor (vilket till övervägande del består av etniskt svenska kvinnor) ligger mellan 1,9-2,0.

 

Den felaktiga analysen har fått en del spridning i alternativa medier i Sverige. Fria Tider intog en mer avvaktande bedömning av resultaten, medan Samhällsnytt rapporterade slutsatserna okritiskt; vilket resulterade i det förutsägbara veklagandet i kommentarsfältet från de som Carl Oscar Andersson så träffande kallar nattmänniskor. Det vill säga den kategori av människor som livnär sig på negativitet, och som har förbundit sina egna personliga tillkortakommande och depression med landets problem.

 

För att vi ska kunna komma vidare i den demografiska kampen som vi är inbegripna i måste vi har en nykter förståelse av verkligheten. Vi måste vara helt ärliga med våra misslyckanden, samtidigt som vi ser och bygger vidare på våra styrkor. En av dessa styrkor är vår fertilitet. Jag tycker, som de flesta läsare av den här bloggen vet, att en fertilitet på 1,9-2,0 är för lågt, och jag har länge argumenterat för att den bör stiga till åtminstånde 2,5. Men det är mycket enklare att motivera ett folk med en fertilitet runt 2,0 att höja den till 2,5, än att motivera ett folk med en fertilitet på 1,6 att höja den till 2,5. Ergo: Svartmålningar gynnar inte vår sak.

 

Gefira skriver b.la. angående sina slutsatser att ”Swedish parental system is an expensive failure”. Och här har vi nog lite bevekelsegrunden för varför de har valt att presenterat den här dåligt underbyggda rapporten. Det har åtminstone sedan 1930-talet pågått en debatt i USA huruvida man ska närma sig den svenska modellen, eller om man ska hålla fast vid sin mer marknadsliberala modell. Den amerikanska vänstern har lyft fram Sverige som föredöme, medan den amerikanska högern på mer eller mindre lösa grunder lyft fram systemets svagheter. Ett av de mer kända exemplen på det här var kanske när Truman på 50-talet felaktigt hävdade att Sverige hade ett högre antal självmord per capita än andra jämförbara länder utan välfärdsstat. Sveriges socialdemokratiska regeringar har långt ifrån varit oskyldiga i den här konflikten. Tvärtom har man varit snabba med att peka på USA:s misslyckanden, och istället lyft fram Sverige som ett föredöme, på klassiskt svenskt storhetsvansinnes-manér.

 

Att det i USA finns ett stöd för ett klassiskt liberalt system av historiska och kulturella orsaker är det nog ingen tvekan om. Men den främsta orsaken till motståndet att införa mer av en välfärdsstat i USA beror på att den vita delen av befolkningen inte vill dela socialförsäkringssystem med den icke-vita delen av befolkningen. Särskilt då inte afrikanerna. Förståeligt! Men då det anses ”rasistiskt” att säga det här rakt ut, väljer man istället att angripa förmodade svagheter i det svenska systemet. Sanningen är att det svenska systemet på många sätt är en välfärdsstat för ”de som förtjänar det”, en välfärdsstat för medelklassen. Ja underklassen lämnas inte lottlösa, men till skillnad från det sociala skyddsnätet i USA som bara gynnar de fattiga, gynnar det svenska systemet också produktiva samhällsmedborgare. Att vi inte ser någon stort uppror från Trump-väljarnas sida, trots att presidenten bryter mot den liberala dogmen angående tullar, tycker jag visar hur ytligt stödet för den ”klassiska liberalismen” hos det amerikanska folket i själva verket är.

 

Jag är övertygad om att det svenska socialförsäkringssystemet är en viktig orsak till att vi har högre fertilitet än till exempel Tyskland och Italien. Vi ska inte vara förvånande om plutokratiska särintressen i både USA och Sverige försöker lura ner våra två folk längs ”den klassiska liberalismens” ökenvandring, med falska löften om frihet, traditionalism och etnisk integritet. Det här är saker som anglo-konservatism eller den klassiska liberalism aldrig någonsin kommer kunna leverera. Tvärtom måste vi använda staten som vår slägga i kampen om vår framtid – något som president Trump på ett så utmärkt sätt demonstrerar i USA.

Fake news angående etnosvensk fertilitet på Fria Tider och Samhällsnytt

fertilitet Kommentera

Det amerikanska analysföretaget Gefira har släppt en ny rapport där de hävdar att infödda svenskar enbart har en fertilitet på 1,6 per kvinna. Det stämmer inte. Den kohorta fertiliteten för infödda svenskor (vilket till övervägande del består av etniskt svenska kvinnor) ligger mellan 1,9-2,0.

 

Den felaktiga analysen har fått en del spridning i alternativa medier i Sverige. Fria Tider intog en mer avvaktande bedömning av resultaten, medan Samhällsnytt rapporterade slutsatserna okritiskt; vilket resulterade i det förutsägbara veklagandet i kommentarsfältet från de som Carl Oscar Andersson så träffande kallar nattmänniskor. Det vill säga den kategori av människor som livnär sig på negativitet, och som har förbundit sina egna personliga tillkortakommande och depression med landets problem.

 

För att vi ska kunna komma vidare i den demografiska kampen som vi är inbegripna i måste vi har en nykter förståelse av verkligheten. Vi måste vara helt ärliga med våra misslyckanden, samtidigt som vi ser och bygger vidare på våra styrkor. En av dessa styrkor är vår fertilitet. Jag tycker, som de flesta läsare av den här bloggen vet, att en fertilitet på 1,9-2,0 är för lågt, och jag har länge argumenterat för att den bör stiga till åtminstånde 2,5. Men det är mycket enklare att motivera ett folk med en fertilitet runt 2,0 att höja den till 2,5, än att motivera ett folk med en fertilitet på 1,6 att höja den till 2,5. Ergo: Svartmålningar gynnar inte vår sak.

 

Gefira skriver b.la. angående sina slutsatser att ”Swedish parental system is an expensive failure”. Och här har vi nog lite bevekelsegrunden för varför de har valt att presenterat den här dåligt underbyggda rapporten. Det har åtminstone sedan 1930-talet pågått en debatt i USA huruvida man ska närma sig den svenska modellen, eller om man ska hålla fast vid sin mer marknadsliberala modell. Den amerikanska vänstern har lyft fram Sverige som föredöme, medan den amerikanska högern på mer eller mindre lösa grunder lyft fram systemets svagheter. Ett av de mer kända exemplen på det här var kanske när Truman på 50-talet felaktigt hävdade att Sverige hade ett högre antal självmord per capita än andra jämförbara länder utan välfärdsstat. Sveriges socialdemokratiska regeringar har långt ifrån varit oskyldiga i den här konflikten. Tvärtom har man varit snabba med att peka på USA:s misslyckanden, och istället lyft fram Sverige som ett föredöme, på klassiskt svenskt storhetsvansinnes-manér.

 

Att det i USA finns ett stöd för ett klassiskt liberalt system av historiska och kulturella orsaker är det nog ingen tvekan om. Men den främsta orsaken till motståndet att införa mer av en välfärdsstat i USA beror på att den vita delen av befolkningen inte vill dela socialförsäkringssystem med den icke-vita delen av befolkningen. Särskilt då inte afrikanerna. Förståeligt! Men då det anses ”rasistiskt” att säga det här rakt ut, väljer man istället att angripa förmodade svagheter i det svenska systemet. Sanningen är att det svenska systemet på många sätt är en välfärdsstat för ”de som förtjänar det”, en välfärdsstat för medelklassen. Ja underklassen lämnas inte lottlösa, men till skillnad från det sociala skyddsnätet i USA som bara gynnar de fattiga, gynnar det svenska systemet också produktiva samhällsmedborgare. Att vi inte ser någon stort uppror från Trump-väljarnas sida, trots att presidenten bryter mot den liberala dogmen angående tullar, tycker jag visar hur ytligt stödet för den ”klassiska liberalismen” hos det amerikanska folket i själva verket är.

 

Jag är övertygad om att det svenska socialförsäkringssystemet är en viktig orsak till att vi har högre fertilitet än till exempel Tyskland och Italien. Vi ska inte vara förvånande om plutokratiska särintressen i både USA och Sverige försöker lura ner våra två folk längs ”den klassiska liberalismens” ökenvandring, med falska löften om frihet, traditionalism och etnisk integritet. Det här är saker som anglo-konservatism eller den klassiska liberalism aldrig någonsin kommer kunna leverera. Tvärtom måste vi använda staten som vår slägga i kampen om vår framtid – något som president Trump på ett så utmärkt sätt demonstrerar i USA.