Éamon de Valera var Irlands president och Taoiseach (premiärminister) i olika omgångar mellan åren 1919 och 1973. Man kan på god grund hävda att ingen enskild individ har haft en sådan stor påverkan på det självständiga Irlands utveckling som de Valera. Benämningen revolutionär konservativ bör inte förväxlas med den tyska revolutionära konservatismen under mellankrigstiden, utan bör istället läsas ut helt utan konnotationer: de Valera var en genuin konservativ i fråga om ideologi och temperament; en konservativ som av olika skäl, oftast i direkt konflikt med sin egen natur, kom att inta en ledande position i den irländska revolutionära självständighetsrörelsen.



Det självständiga Irland var en sådan ovanlig sak som en illiberal nationalkonservativ demokrati. I tider när konservatism tycks vara på allas läppar, och illiberal demokrati har blivit ett begrepp, kan det vara intressent att studera exemplet Éamon de Valera och hans Irland.



Kort biografi

De Valera föddes i New York 14 oktober 1882. Modern var ett irländskt hembiträde vid namn Kate Coll, invandrad från grevskapet Limerick. Fadern var skulptören Juan Vivion de Valera från Baskien. Fadern dog tidigt och Kate tvangs att sända den unge Edward (som Éamon hette innan han gäliserade sitt namn) till släktingar på Irlands västkust.

 

Väl i Irland levde de Valera under mycket knappa förhållanden hos sin morbror i en liten arbetarstuga byggd av lera och halm. Den första tiden i de Valeras liv präglades av hårt arbete bland Irlands landsbygdsproletariatet. Den unge mannen visade sig emellertid ha läshuvud, och kom som sextonåring att bli antagen till Blackrock collage.

 

De Valera var, med tanke på sin enkla bakgrund, i första hand inriktad på den egna karriären och att avancera socialt. Denna privata tendens gifte sig väl med en slags ”pro-etablissemang”-konservatism och ett generellt ointresse för politik. 1903 utsågs de Valera till professor i mattematik och fysik vid Rockwell Collage i Tipperary, och hade därmed i allt väsentligt avslutat sin klassresa från den absoluta botten till solid medelklass.

 

Gäliska ligan hade under ledning av Patrick Pearse under 1900-talets första decennium lyckats stärka det iriska språkets ställning betydligt inom det irländska utbildningsväsendet. Éamon de Valera började därför, av krasst karriärmässiga skäl, att studera irländska på sin fritid. Ödet råkade sig så att han blev förälskad i sin iriska-lärare, Sinéad Ní Fhlannegáin, som var en entusiastisk gälisk kulturnationalist. Denna kärlek ledde fram till giftermål i juni 1909. Denna kärlekshistoria var det första steget av många som skulle leda fram till att de Valera våren 1916 kom att agera som militär kommendant i påskupproret.

 

 

 

De Valera omfamnade inte revolten med någon större entusiasm. Han betraktade upproret som nästa naturliga steget för Irland (och för hans politiska karriär). Hans inställning var den av en soldat som lydde order, snarare än en romantisk revolutionär. De Valeras grupp ockuperade en fabrik och såg nästan inga strider under upproret. Som befälhavare utmärkte han sig bland annat genom att han inte tillät kvinnliga soldater i sitt förband.


Efter att upproret hade slagits ned undkom de Valera dödsdomen med blotta förskräckelsen. Som den högst rankade, ännu levande, kommendanten för upproret intog de Valera redan i fängelset en ledarställning för självständighetsrörelsen. Han frigavs i juni 1917. I april 1919 valdes han till president för den nationella skuggregering under pågående frihetskrig.

 

Självständighetskriget tog slut genom det ökända anglo-irländska avtalet, vilket innebar att Irland fick en begränsad självständighet. Avtalet innebar att Nordirland tillföll Storbritannien samt att Irland formellt förblev en del av det brittiska samväldet, och alla irländska parlamentariker var tvungna att svära en ed till den engelske kungen. Éamon motsatte sig avtalet, och kom att ersättas som president av Arthur Griffith i januari 1922. Självständighetsrörelsens militära gren, IRA, som nyss hade bedrivit ett självständighetskrig för ett fritt och enat Irland, avvisade också avtalet. Många militäranläggningar i Irland var fortfarande besatta av IRA-trupper, samtidigt som den nya fristaten så smått började formera en ny nationell armé. IRA:s ledare Rory O'Connor höll en presskonferens i mars 1922, och förklarade att organisationen inte accepterade det ingångna avtalet, och insinuerade att han ville upprätta en militärdiktatur på Irland.



I april 1922 ockuperade O'Connors trupper ett antal byggnader i centrala Dublin, vilket innebar början på det irländska inbördeskriget.

 

De Valera blev tagen på sängen av O'Connors handlande, och hade själv ingen del i upprorets planerande. Trots att han tveklöst var anti-treaty fraktionens politiska ledare, intog han under hela kriget en splittrad hållning. Av taktisk-politiska skäl kunde han inte offentligt ta avstånd från IRA, men var privat mycket skeptisk till kriget. Ett citat från september 1922 illustrerar väl de Valeras utpräglade konservativa temperament:

 

for the sake of the cause I allowed myself to be put into a position which it is impossible for one of my outlook and personal bias... I must be the heir to generations of conervatism.Every instinct of mine would indicate that I was meant to be a dyed-in-the-wool tory or even a bishop, rather than the leader of a revolution”

 

De Valera var ledande i fredsförhandlingarna våren 1923 och han välkomnade dessa med stor entusiasms. Han såg freden ett som startskott för att kunna avancera anti-treaty agenda genom den partipolitiska processen; något som passade honom betydligt bättre än den revolutionära vägen.

Éamon de Valeras Irland

 
 

I mars 1932 hade de Valera återfått den makt han hade förlorat elva år tidigare. Det politiska parti han representerade, Fianna Fáil, hade gått fram kraftigt i valet och landat på 44,5% av väljarstödet och lyckades därmed ta makten med stöd av det betydligt mindre socialdemokratiska partiet.



En sak som utmärkte Irland under den här tiden var att de två främsta särintressespartierna, socialdemokraterna och bondeförbundet, var extremt svaga. I valet 1932 lyckades det två partierna inte samlade mer 9,5% av rösterna. Den oomtvistade överideologin i det självständiga Irland var nationalism, och inte olika typer av klassegoism; den främsta konfliktlinjen var synen på det anglo-irländska avtalet, där Fianna Faíl och de Valera intog den radikalare positionen.



Det har ofta påpekats att de Valeras Irland karaktäriserades av en relativ ekonomisk efterblivenhet. Vissa har velat förklara detta faktum med att den brittiska ockupationsmakten medvetet hade hållit den upproriska provinsen i ett ruralt och avindustrialiserat tillstånd; andra, mer anglofilt inriktade kommentatorer, har istället velat förklara det hela med den irländska självständighetens inneboende ekonomiska oförnuftighet. Det finns nog korn av sanning i båda dessa förklaringar, men en ofta underskattad faktor är att Éamon de Valeras regering medvetet avvisade idén om ekonomisk tillväxt och välstånd som ett självändamål.



I en radiosändning år 1933 deklarerade de Valera att:



The Irish genius has always stressed the spiritual and intellectual rather than material values. That is the characteristic that fits the Irish people in a special manner for the task, now a vital one, of helping to save Western civilisation. The great material progress of recent times, coming in a world where false philosophies already reigned, has distorted men's sense of proportion: the material has usurped the sovereignty that is the right of the spiritual.”



Avvisande av materialism till förmån för andliga och idealistiska värden är ingenting de Valera hittade på själv, utan denna hållning är tvärtom ett utmärkande drag för den irländska nationalismen, född ur de många självuppoffrande, fanatiska och desperata upproren – från Emmet till Pearse. Det faktum att Irlands självständighet vanns av en grupp extrema romantiker, vilka var beredda att offra den yttersta bekvämligheten, nämligen det egna livet, för nationens frihet, sätter självfallet en viss prägel på den självständiga statsbildningen. Denna anda sammanfattas kanske bäst i det Unga Irlands kampsång från 1840-talet a Nation once again, särskil tverserna:



It whisper'd too, that freedom's ark
And service high and holy,
Would be profaned by feelings dark
And passions vain or lowly;
For, Freedom comes from God's right hand,
And needs a Godly train;
And righteous men must make our land
A Nation once again!


So, as I grew from boy to man,
I bent me to that bidding
[den nationella saken]
My spirit of each selfish plan
And cruel passion ridding;
For, thus I hoped some day to aid,
Oh, can such hope be vain?
When my dear country shall be made
A Nation once again!



På S:t Patrick's day 1943 tecknade de Valera ytterligare en bild av de värden han tyckte skulle prägla hans Irland:

the home of people who valued material wealth only as the basis of right living, of a people who were satisfied with frugal comfort and devoted their leisure to the tings of the spirit – a land whose countryside would be joyous with the sounds of industry, with the romping of sturdy children, the contests of athletic youths and the laughter of comely maidens, whose firesides would be forums for the wisdom of serene old age.. The home of people living the lift God desires that man should live”



Den ekonomisk politikens låga status för de Valera visades bland annat i hur han utan förbehåll inledde att handelskrig mot grannen Storbritannien, ett land vilket Irland fortfarande var starkt ekonomiskt integrerade med, över detaljer i det anglo-iriska avtalet (ett avtal som de Valera, försökte, och också ganska snart också lyckades, nullifiera). Att nationell suveränitet skulle trumfa ekonomisk vinning och bekvämlighet är otänkbart i dagens politiska klimat, men det var en självklarhet för de Valera, och förmodligen även för den stora pluralitet av irländare som stödde honom och Fianna Fàil.



I motsatts till vanliga föreställningar har den romersk-katolska kyrkan alltid spelat en relativt undanskymd roll för den irländska nationalismen. Ledaren för upproret år 1798, Wolfe Tone, var protestant, och det var också många andra tidiga nationalistiska pionjärerna på Irland. Det orange-färgade fältet på den irländska trikoloren symboliserar de protestantiska Ulsterskottarna i norr, och det har bland republikaner hela tiden funnits en intensiv längtan att vinna protestanterna för den nationella saken – dock utan framgång.



Under de Valeras ledning kom emellertid den romerska kyrkan att lyftas fram i ett försök att ena landet efter inbördeskriget. De Valera visade sig gärna tillsammans med präster och biskopar, och visade öppet den vördnad som tillkommer ämbetet. I grundlagen som antogs år 1937 angavs att den romersk-katolska kyrkan, vid sidan av de andra religionerna i landet, hade en ”särskild position”. Denna omdebatterade formulering möttes faktiskt med stort missnöje bland kyrkans män när den tillkom, då dessa hade hoppats på att katolicismen skulle tillerkännas statusen av statsreligion. De Valera respekterade kyrkan, men han var inte servil. Till frågan om förbud mot skilsmässor, förbud mot preventivmedel och censur av degenerativ litteratur, hade han inga problem att gå kyrkan till mötes, då han själv delade dess åsikter på dessa punkter.


Irland förblev neutralt under andra världskriget. En genuint menad neutralitet som hade lika mycket att göra med principen om självständighet, som det hade att göra med en ovilja att utsätta befolkningen för risker. Som exempel på den här principiella neutraliteten kan nämnas att de Valera personligen uppsökte den tyska delegationen i Dublin för att ge sina kondoleanser dagen efter att Adolf Hitler hade tagit sitt liv i bunkern, och kriget i stort sett var över. De Valeras handlande retade gallfebern på Storbritannien och USA, och demonstrerar med vilken seriositet han närmade sig nationalstatsprincipen och Irlands neutralitet . Efter kriget ställde sig de Valera sig också kallsinnig till bildande av FN, vilket han såg som ett sätt för stora nationer att förtrycka små nationer, och Irland vägrade länge att ansöka om medlemskap i organisationen.

 



Avslutande tankar

Èamon de Valeras Irland ger en intressant bild av hur en illiberal nationalkonservativ stat skulle kunna se ut och fungera. Det representerar en slags medelväg mellan ineffektiv anglo-konservatism och icke-demokratisk fascism.



Vad som kanske är svårast för en modern människa att förstå är det totala ointresset för ekonomisk tillväxt som utmärkte det nationalkonservativa Irland. I Sverige är den ekonomiska politiken självklart centrum för all politisk diskurs . Att andliga eller intellektuella värden skulle kunna ha ett större värde, och prioriteras på bekostnad av, välfärd är svårt för oss att förstå. Ändå måste man konstatera att där tycks finnas ett samband mellan hur pass materialistiskt inriktad en kultur är, och hur obrydda man är över saker som bildning, nationell suveränitet och andlighet. Det är också ett faktum att de länder i Europa som hölls i relativ ekonomisk efterblivenhet bakom järnridån, idag är betydligt mer moraliskt sunda än de välgödda länderna i det liberala väst. Där tycks finnas ett orsakssamband mellan ekonomisk liberalism och kulturell liberalism. Den fria handelns gränslöshet, tycks spilla över på människans andliga och moraliska konstitution.



Vad man ska dra för policymässiga slutsatser av det här är inte helt enkelt att säga, men det är väl värt att notera, ty vi går mot en framtid där illiberala demokratier kommer bli ett allt vanligare fenomen.

 

Éamon de Valera – en revolutionär konservativ

historia Kommentera
 



Éamon de Valera var Irlands president och Taoiseach (premiärminister) i olika omgångar mellan åren 1919 och 1973. Man kan på god grund hävda att ingen enskild individ har haft en sådan stor påverkan på det självständiga Irlands utveckling som de Valera. Benämningen revolutionär konservativ bör inte förväxlas med den tyska revolutionära konservatismen under mellankrigstiden, utan bör istället läsas ut helt utan konnotationer: de Valera var en genuin konservativ i fråga om ideologi och temperament; en konservativ som av olika skäl, oftast i direkt konflikt med sin egen natur, kom att inta en ledande position i den irländska revolutionära självständighetsrörelsen.



Det självständiga Irland var en sådan ovanlig sak som en illiberal nationalkonservativ demokrati. I tider när konservatism tycks vara på allas läppar, och illiberal demokrati har blivit ett begrepp, kan det vara intressent att studera exemplet Éamon de Valera och hans Irland.



Kort biografi

De Valera föddes i New York 14 oktober 1882. Modern var ett irländskt hembiträde vid namn Kate Coll, invandrad från grevskapet Limerick. Fadern var skulptören Juan Vivion de Valera från Baskien. Fadern dog tidigt och Kate tvangs att sända den unge Edward (som Éamon hette innan han gäliserade sitt namn) till släktingar på Irlands västkust.

 

Väl i Irland levde de Valera under mycket knappa förhållanden hos sin morbror i en liten arbetarstuga byggd av lera och halm. Den första tiden i de Valeras liv präglades av hårt arbete bland Irlands landsbygdsproletariatet. Den unge mannen visade sig emellertid ha läshuvud, och kom som sextonåring att bli antagen till Blackrock collage.

 

De Valera var, med tanke på sin enkla bakgrund, i första hand inriktad på den egna karriären och att avancera socialt. Denna privata tendens gifte sig väl med en slags ”pro-etablissemang”-konservatism och ett generellt ointresse för politik. 1903 utsågs de Valera till professor i mattematik och fysik vid Rockwell Collage i Tipperary, och hade därmed i allt väsentligt avslutat sin klassresa från den absoluta botten till solid medelklass.

 

Gäliska ligan hade under ledning av Patrick Pearse under 1900-talets första decennium lyckats stärka det iriska språkets ställning betydligt inom det irländska utbildningsväsendet. Éamon de Valera började därför, av krasst karriärmässiga skäl, att studera irländska på sin fritid. Ödet råkade sig så att han blev förälskad i sin iriska-lärare, Sinéad Ní Fhlannegáin, som var en entusiastisk gälisk kulturnationalist. Denna kärlek ledde fram till giftermål i juni 1909. Denna kärlekshistoria var det första steget av många som skulle leda fram till att de Valera våren 1916 kom att agera som militär kommendant i påskupproret.

 

 

 

De Valera omfamnade inte revolten med någon större entusiasm. Han betraktade upproret som nästa naturliga steget för Irland (och för hans politiska karriär). Hans inställning var den av en soldat som lydde order, snarare än en romantisk revolutionär. De Valeras grupp ockuperade en fabrik och såg nästan inga strider under upproret. Som befälhavare utmärkte han sig bland annat genom att han inte tillät kvinnliga soldater i sitt förband.


Efter att upproret hade slagits ned undkom de Valera dödsdomen med blotta förskräckelsen. Som den högst rankade, ännu levande, kommendanten för upproret intog de Valera redan i fängelset en ledarställning för självständighetsrörelsen. Han frigavs i juni 1917. I april 1919 valdes han till president för den nationella skuggregering under pågående frihetskrig.

 

Självständighetskriget tog slut genom det ökända anglo-irländska avtalet, vilket innebar att Irland fick en begränsad självständighet. Avtalet innebar att Nordirland tillföll Storbritannien samt att Irland formellt förblev en del av det brittiska samväldet, och alla irländska parlamentariker var tvungna att svära en ed till den engelske kungen. Éamon motsatte sig avtalet, och kom att ersättas som president av Arthur Griffith i januari 1922. Självständighetsrörelsens militära gren, IRA, som nyss hade bedrivit ett självständighetskrig för ett fritt och enat Irland, avvisade också avtalet. Många militäranläggningar i Irland var fortfarande besatta av IRA-trupper, samtidigt som den nya fristaten så smått började formera en ny nationell armé. IRA:s ledare Rory O'Connor höll en presskonferens i mars 1922, och förklarade att organisationen inte accepterade det ingångna avtalet, och insinuerade att han ville upprätta en militärdiktatur på Irland.



I april 1922 ockuperade O'Connors trupper ett antal byggnader i centrala Dublin, vilket innebar början på det irländska inbördeskriget.

 

De Valera blev tagen på sängen av O'Connors handlande, och hade själv ingen del i upprorets planerande. Trots att han tveklöst var anti-treaty fraktionens politiska ledare, intog han under hela kriget en splittrad hållning. Av taktisk-politiska skäl kunde han inte offentligt ta avstånd från IRA, men var privat mycket skeptisk till kriget. Ett citat från september 1922 illustrerar väl de Valeras utpräglade konservativa temperament:

 

for the sake of the cause I allowed myself to be put into a position which it is impossible for one of my outlook and personal bias... I must be the heir to generations of conervatism.Every instinct of mine would indicate that I was meant to be a dyed-in-the-wool tory or even a bishop, rather than the leader of a revolution”

 

De Valera var ledande i fredsförhandlingarna våren 1923 och han välkomnade dessa med stor entusiasms. Han såg freden ett som startskott för att kunna avancera anti-treaty agenda genom den partipolitiska processen; något som passade honom betydligt bättre än den revolutionära vägen.

Éamon de Valeras Irland

 
 

I mars 1932 hade de Valera återfått den makt han hade förlorat elva år tidigare. Det politiska parti han representerade, Fianna Fáil, hade gått fram kraftigt i valet och landat på 44,5% av väljarstödet och lyckades därmed ta makten med stöd av det betydligt mindre socialdemokratiska partiet.



En sak som utmärkte Irland under den här tiden var att de två främsta särintressespartierna, socialdemokraterna och bondeförbundet, var extremt svaga. I valet 1932 lyckades det två partierna inte samlade mer 9,5% av rösterna. Den oomtvistade överideologin i det självständiga Irland var nationalism, och inte olika typer av klassegoism; den främsta konfliktlinjen var synen på det anglo-irländska avtalet, där Fianna Faíl och de Valera intog den radikalare positionen.



Det har ofta påpekats att de Valeras Irland karaktäriserades av en relativ ekonomisk efterblivenhet. Vissa har velat förklara detta faktum med att den brittiska ockupationsmakten medvetet hade hållit den upproriska provinsen i ett ruralt och avindustrialiserat tillstånd; andra, mer anglofilt inriktade kommentatorer, har istället velat förklara det hela med den irländska självständighetens inneboende ekonomiska oförnuftighet. Det finns nog korn av sanning i båda dessa förklaringar, men en ofta underskattad faktor är att Éamon de Valeras regering medvetet avvisade idén om ekonomisk tillväxt och välstånd som ett självändamål.



I en radiosändning år 1933 deklarerade de Valera att:



The Irish genius has always stressed the spiritual and intellectual rather than material values. That is the characteristic that fits the Irish people in a special manner for the task, now a vital one, of helping to save Western civilisation. The great material progress of recent times, coming in a world where false philosophies already reigned, has distorted men's sense of proportion: the material has usurped the sovereignty that is the right of the spiritual.”



Avvisande av materialism till förmån för andliga och idealistiska värden är ingenting de Valera hittade på själv, utan denna hållning är tvärtom ett utmärkande drag för den irländska nationalismen, född ur de många självuppoffrande, fanatiska och desperata upproren – från Emmet till Pearse. Det faktum att Irlands självständighet vanns av en grupp extrema romantiker, vilka var beredda att offra den yttersta bekvämligheten, nämligen det egna livet, för nationens frihet, sätter självfallet en viss prägel på den självständiga statsbildningen. Denna anda sammanfattas kanske bäst i det Unga Irlands kampsång från 1840-talet a Nation once again, särskil tverserna:



It whisper'd too, that freedom's ark
And service high and holy,
Would be profaned by feelings dark
And passions vain or lowly;
For, Freedom comes from God's right hand,
And needs a Godly train;
And righteous men must make our land
A Nation once again!


So, as I grew from boy to man,
I bent me to that bidding
[den nationella saken]
My spirit of each selfish plan
And cruel passion ridding;
For, thus I hoped some day to aid,
Oh, can such hope be vain?
When my dear country shall be made
A Nation once again!



På S:t Patrick's day 1943 tecknade de Valera ytterligare en bild av de värden han tyckte skulle prägla hans Irland:

the home of people who valued material wealth only as the basis of right living, of a people who were satisfied with frugal comfort and devoted their leisure to the tings of the spirit – a land whose countryside would be joyous with the sounds of industry, with the romping of sturdy children, the contests of athletic youths and the laughter of comely maidens, whose firesides would be forums for the wisdom of serene old age.. The home of people living the lift God desires that man should live”



Den ekonomisk politikens låga status för de Valera visades bland annat i hur han utan förbehåll inledde att handelskrig mot grannen Storbritannien, ett land vilket Irland fortfarande var starkt ekonomiskt integrerade med, över detaljer i det anglo-iriska avtalet (ett avtal som de Valera, försökte, och också ganska snart också lyckades, nullifiera). Att nationell suveränitet skulle trumfa ekonomisk vinning och bekvämlighet är otänkbart i dagens politiska klimat, men det var en självklarhet för de Valera, och förmodligen även för den stora pluralitet av irländare som stödde honom och Fianna Fàil.



I motsatts till vanliga föreställningar har den romersk-katolska kyrkan alltid spelat en relativt undanskymd roll för den irländska nationalismen. Ledaren för upproret år 1798, Wolfe Tone, var protestant, och det var också många andra tidiga nationalistiska pionjärerna på Irland. Det orange-färgade fältet på den irländska trikoloren symboliserar de protestantiska Ulsterskottarna i norr, och det har bland republikaner hela tiden funnits en intensiv längtan att vinna protestanterna för den nationella saken – dock utan framgång.



Under de Valeras ledning kom emellertid den romerska kyrkan att lyftas fram i ett försök att ena landet efter inbördeskriget. De Valera visade sig gärna tillsammans med präster och biskopar, och visade öppet den vördnad som tillkommer ämbetet. I grundlagen som antogs år 1937 angavs att den romersk-katolska kyrkan, vid sidan av de andra religionerna i landet, hade en ”särskild position”. Denna omdebatterade formulering möttes faktiskt med stort missnöje bland kyrkans män när den tillkom, då dessa hade hoppats på att katolicismen skulle tillerkännas statusen av statsreligion. De Valera respekterade kyrkan, men han var inte servil. Till frågan om förbud mot skilsmässor, förbud mot preventivmedel och censur av degenerativ litteratur, hade han inga problem att gå kyrkan till mötes, då han själv delade dess åsikter på dessa punkter.


Irland förblev neutralt under andra världskriget. En genuint menad neutralitet som hade lika mycket att göra med principen om självständighet, som det hade att göra med en ovilja att utsätta befolkningen för risker. Som exempel på den här principiella neutraliteten kan nämnas att de Valera personligen uppsökte den tyska delegationen i Dublin för att ge sina kondoleanser dagen efter att Adolf Hitler hade tagit sitt liv i bunkern, och kriget i stort sett var över. De Valeras handlande retade gallfebern på Storbritannien och USA, och demonstrerar med vilken seriositet han närmade sig nationalstatsprincipen och Irlands neutralitet . Efter kriget ställde sig de Valera sig också kallsinnig till bildande av FN, vilket han såg som ett sätt för stora nationer att förtrycka små nationer, och Irland vägrade länge att ansöka om medlemskap i organisationen.

 



Avslutande tankar

Èamon de Valeras Irland ger en intressant bild av hur en illiberal nationalkonservativ stat skulle kunna se ut och fungera. Det representerar en slags medelväg mellan ineffektiv anglo-konservatism och icke-demokratisk fascism.



Vad som kanske är svårast för en modern människa att förstå är det totala ointresset för ekonomisk tillväxt som utmärkte det nationalkonservativa Irland. I Sverige är den ekonomiska politiken självklart centrum för all politisk diskurs . Att andliga eller intellektuella värden skulle kunna ha ett större värde, och prioriteras på bekostnad av, välfärd är svårt för oss att förstå. Ändå måste man konstatera att där tycks finnas ett samband mellan hur pass materialistiskt inriktad en kultur är, och hur obrydda man är över saker som bildning, nationell suveränitet och andlighet. Det är också ett faktum att de länder i Europa som hölls i relativ ekonomisk efterblivenhet bakom järnridån, idag är betydligt mer moraliskt sunda än de välgödda länderna i det liberala väst. Där tycks finnas ett orsakssamband mellan ekonomisk liberalism och kulturell liberalism. Den fria handelns gränslöshet, tycks spilla över på människans andliga och moraliska konstitution.



Vad man ska dra för policymässiga slutsatser av det här är inte helt enkelt att säga, men det är väl värt att notera, ty vi går mot en framtid där illiberala demokratier kommer bli ett allt vanligare fenomen.