Regeringsbildningen och memekrigets framtid

Kommentera

 

Jag valde av olika anledningar att inte göra någon eftervalsanalys i september. Den främsta orsaken är att jag anser att det redan finns ett överdrivet fokus på val, valresultat och opinionsundersökningar inom den patriotiska sfären.

 

Där tycks råda en felaktig uppfattning om att det är i samband med de allmänna valen som ”politiken bestäms” och ”folket säger sitt”. Någon nästan sportmässigt tycks komma över folk. Om bara SD blir ”störst” eller ”vinner” så kommer allt förändras. ”Då kan de inte ignorera oss längre!11!!”

 

Valen är ju naturligtvis inte ointressanta. Ett parti som kommer in i riksdagen, eller åker ut, kan innebära att maktbalansen rubbas. Det kan i sin tur innebära att nya narrativ och positioner vinner mark. Men i allmänhet är det som händer mellan valen oftast intressantare än valen själva. Stridigheter inom partierna, uppgörelse, alliansers uppgång och fall – och de därpå följande positionsförflyttningarna och reformerna – det är där den verkliga politiken äger rum.

 

Det bör vara allom bekant att en sådan positionsförflyttning för närvarande håller på att äga rum inom svensk borgerlighet. Den gamla efterkrigstidsalliansen mellan liberaler och konservativa håller på att upplösas.

 

Jag var innan valet övertygad om att Centerpartiet och Liberalerna INTE skulle gå så långt i sitt SD-motstånd att de skulle äventyra en Alliansregering. Jag trodde att de liberala partierna skulle acceptera ett passivt stöd från Sverigedemokrater i utbyte mot lite restriktivare invandringspolitik. Jag hade uppenbarligen fel. Centerpartiet och Liberalerna rädsla över att bli beroende av Sverigedemokrater, och den risk det innebär i form av en långsam tillvänjning av konservativa tankar hos det svenska folket, var uppenbarligen ”a bridge too far”.

 

Vad vi istället har att se fram emot är en sprängning av alliansen i en konservativ och en liberal del. Detta är i grund och botten positivt, och nödvändigt, för att viktiga reformer ska kunna genomdrivas.

 

Kultur är nedströms politik

 

En välkänd devis som har tillskrivits Andrew Breitbart är att politik är nedströms kultur.

 

Det är i allt väsentligt sant. Förskjutningar av den allmänna meningen via förändringar i det man i bred mening kallar kultur (attityder, livsbetingelser, livsstil med mera), kommer i förläningen få politiska konsekvenser.

 

Emellertid är det motsatsa också sant. För att ett visst givet kulturellt fenomen verkligen ska få en djup inverkan på samhället, krävs det politiska reformer som griper in i vanliga människors liv. Processen ser ungefär ut så här:

 

  • En mindre självmedveten minoritet, kanske 5-10% av befolkningen, utvecklar och anmanar nya perspektiv och attityder.

  • Den självmedvetna minoriteten influerar den politiska eliten och maktinstitutioner och får dem att implementera deras agenda.

  • Den självmedvetna elitens agenda sipprar ner till de breda massorna genom politiska reformer.

 

Faktum är att ”vanligt folk”, den stora NPC-massan, är så till den grad okultiverade att de inte kan ta till sig ny kultur, nya normer, om den inte trycks ner i halsen på dem via utbildningssystemet, TV, och konkret policy, lagstiftning och annat. Den sega massmänniskan tror alltid att allt är omöjligt, tills det sker, och då är det plötsligt ”självklart”.

 

Föreställningen att NPC-massan sneglar mot den kulturella eliten (ledarskribenter, akademiledamöter, toppakademiker) och sedan anamma deras värderingar i en strävan att vinna status, är på sin höjd förlegad, kanske ett totalt missförstånd.

 

 

Nej det enda sättet att få massan att anamma den nya given är mata dem med memerna via statsapparaten, eller via en maktinstitution av jämförbar storlek (tänk Hollywood).

 

Att detta är sant kan man se när man begrundar det faktum att den mest NPC-mässiga demografin i samhället, unga kvinnor mellan 18-29 år – som är kända för att följa den samhälleliga ortodoxin maniskt – har ett, från nationalkonservativt perspektiv, extremt avvikande väljarmönster.

 

 

Unga tjejer är ett bra lackmusttest för var den politiska makten i samhället befinner sig.

 

Vi inom oppositionen har idag tveklöst lyckats formera oss till en självmedveten minoritet med en tydlig agenda. Vi influerar i detta nu den politiska diskursen, men har ännu inte fått något konkret inflytande. Att vi inte har fått någon inflytande än, kan vi till exempel se på att den icke-tänkande massans, värderingar, väljarmönster och livsstil i allt väsentligt fortfarande är liberal. Inte extremliberal, knappast lika liberal som vår elit – men ändå liberal.

 

För att bredare folklager ska börja anamma vår memer måste vi bryta igenom till dem genom politiska reformer. Vi måste börja skala bort det gamla socialdemokratiska samhällets ”djupa stat”, hennes institutioner, hennes ”experter”, hennes politruker.

 

I ljuset av det här är det positivt att Allians för Sverige håller på att brytas sönder. En borgerlighet där Centerpartiet och Liberalerna ingår skulle aldrig gå med på att på minsta sätt inskränka till exempel genusflummet, eller mångfaldsnihilismen. Dessa projekt är lika mycket liberala projekt som de är socialdemokratiska. Men Kristdemokraterna och Moderaterna, befriade från Alliansens bojor, och med ett Sverigedemokrater som trycker på – skulle kanske kunna förmås till sådana reformer....

 

Under den senaste mandatperioden har rödgröna kraftigt avancerat den kulturmarxistiska agendan i landet. Man har bland annat trappat upp åtgärderna mot s.k. ”hatbrott och rasism”, man har försett nationalromantisk konsten på våra museer med vänsterextrema propagandatexter, samt inrättat en ny jämställdhetsmyndighet – med mera. Regeringen har inte vilat på hanen när det det kommer till att indoktrinera massorna till den egna ideologin. Mot detta måste det bjudas motstånd, även om det bara sker i form av att den gamla kulturmarxistiska infrastrukturen monteras ned. En Alliansregering kommer aldrig göra vad som krävs, men kanske kan en konservativ regering göra det?

 

Vi måste bygga allianser, och vi måste få igenom reformer. Det är i princip omöjligt att få egen majoritet i en parlamentarisk demokrati med proportionellt valsystem. Det är naturligtvis många år kvar innan KD och M kommer sätta sig i en regering tillsammans med SD – och det är egentligen inte heller nödvändigt. Så länge KD+M är beredda att ta parlamentariskt stöd från SD, så är de i praktiken beredda att anpassa sig efter partiet – L och C har egentligen inte fel i sak när de påtalar detta.

 

6,31%. Det är så mycket som fattas för att SD, M och KD ska få egen majoritet. Det är uppnåeligt! Och det är min uppfattning att vi inte kommer se några stora förskjutningar i väljarkåren mentalitet och värderingar innan en sådan regering är på plats, och kan börja genomföra reformer som leder landet i rätt riktning.

 

Framgent

 

Ingen kan sia om framtiden. Kanske utlyser talmannen ett extraval efter nyår. Kanske sluter alliansens fred, och går fram med Kristersson ånyo. Kanske hoppar C och L över till Löfvén. Kanske får vi, gubevars, en storkoalition som stänger ute de nationalkonservativa idéerna från det nationella samtalet på obestämd tid.

 

Jag tror inte värre är bättre. Lyckas vi inte få igenom politik, ändra folks mentalitet, och köpa tid i form av mindre invandring, så finns det inga garantier att det kommer leda till något ”uppvaknande” hos ”folket”. Man får aldrig underskatta människans otroliga förmåga att vänja sig vid pissiga situationer.

 

Har vi en situation om några månader där M, KD och SD har gått i hård och aktiv opposition mot en liberal-socialistisk regering – då bör detta få konsekvenser hur vi i twitter- och memearmén bedriver politik.

 

Där finns naturligtvis fortfarande utrymme för principiell och radikal opinionsbildning. Det finns fortfarande utrymme att stöda och hjälpa radikalare utmanare till SD som AfS (ett parti jag definitivt kommer fortsätta stödja på olika sätt). Men däremot tror jag att vår attityd till de tre konservativa, snarare än att vara aggressiv och föraktfull, vilket faktiskt har varit normen, snarare bör vara konstruktiv.

 

Den som sträcker ut sin frontlinjer för tunt kommer tappa eldkraft. Det har av förståeliga skäl funnits ett brinnande hat inom oppositionen mot Reinfeldt och moderaterna. Jag förstår det, även jag avskyr psykfallet från Täby och hans helvetiska globalistiska ljusblå allians. Även jag deltog frenetiskt i attackerna mot Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokratnar under valrörelsen 2018.

 

Det legitima i att attackera den ”cuckiga” högern förstärktes ytterligare efter det framgångsrika memekriget i USA 2016.

 

Vad jag nu föreslår – förutsatt att mina förutsägelser går i uppfyllelse, och alliansen går under –  är att vi flyttar fokus från den rutinmässiga aggressiviteten mot Moderaterna och Sverigedemokraterna, och istället inrikta oss på att hjälpa dem till regeringsmakten. Attackerna, energin, bör framgent riktas mot vänstern och de liberala.

 

 

 

Sverige har inte haft en renodlad högerregering på över hundra år. Det finns anledning att tro att en sådan regering kommer bli något distinkt annorlunda från alliansen – särskilt när det finns med ett nationalistiskt parti i det parlamentariska underlaget.

 

Alinskys regler 7 och 13 är applicerbara här.

 

  1. "A tactic that drags on too long becomes a drag."

 

Kampen mot de ”cuckiga” har börjat bli långdragen, och förutsägbar, med ganska otydlig målbild. Det kan ju naturligtvis kännas bra på en personlig nivå att ge sig på en person som inte är lika radikal som en själv, någon som ”inte fattar” – men vilka vinster kan vi förvänta oss av det här på en rent metapolitisk eller realpolitisk nivå? Om målet med att attackerna mot moderaterna var att bestraffa dem för vänstervridning under Reinfeldt, och/eller för DÖ – ja då får väl målet anses vara uppfyllt vid det här laget, och det finns skäl att gå vidare till nya slagfält.

 

  1. ”Pick the target, freeze it, personalize it, and polarize it."

 

Vi kan inte attackera allt och alla samtidigt. Som jag skrev tidigare, tunna frontlinjer innebär svagare eldkraft. Även om det käns bekvämt att håna en löjlig Sverigedemokrat, eller en hycklande moderat, är det mycket som tyder på att vår eldkraft snarare måste rikta sig vänsterut i framtiden.

 

Skulle en liberal-socialistisk regering bli ett faktum under nästa mandatperiod – antingen genom att de liberala partierna släpper fram Löfvén och de rödgröna, eller genom att Vänsterpartiet släpper igenom en mittenregering; måste en sådan koalitionen attackeras skoningslöst.

 

Exempel på attackvinklar en liberal-socialistisk regering inbjuder till:

 

  • Attackera Vänsterpartiet för att de har svikit arbetarklassen genom att möjliggöra en nyliberal regering som skär ner i välfärden och attackerar arbetsrätten. Mål: att få vänsterpartister att bli desillusionerade och kasta bort sin röst på något meningslöst ytterlighetsparti utanför riksdagen.

  • Attacker Centerpartiet och Liberalerna för att de sätter sig i knät på kommunister och socialdemokrater, och därmed omöjliggöra nödvändiga frihetsreformer och skattesänkningar. Mål: förmå högerliberaler att gå över till M, för att säkra en "borgerlig politik".

  • Fortsätta att framställa KD och SD som seriösa välfärdspartier i socialdemokratiska väljares ögon. Mål: att få betongsossar att fortsätta sin flykt från sossarna till SD (och till viss del KD).

 

Ovan är exempel på en sådan principlös polarisering av Alinskyansk typ som krävs för att vinna de 6,31% som behövs för att en högerregering ska bli verklighet.

 

Mycket tyder dessutom på att vi kommer få en finanskris någon gång under nästa mandatperiod vilket ytterligare kommer aktualisera den inbyggda bräcklighet som massinvandringen har skapat. Detta kommer ge möjligheter till ytterligare propagandavinster.

 

Det finns redan idag schatteringar inom det borgerliga lägret som delar många beröringspunkter med oss inom oppositionen när det kommer till synen på massinvandringen, mångkulturen och feminismen. Jag tänker på opinionsbildare som Ivar Arpi, Thomas Gür, Per Gudmundsson, politiker som Hanif Bali, Christian Sonesson, Ann Heberlein, med flera. Även om vi inte kanske har exakt samma ideologi, eller delar samma mål med vår politik, finns det egentligen ingen anledning till att vi inte kan bilda en taktisk allians med de här människorna – något jag för övrig redan menar är ett faktum på många sätt.

 

Låt den högersvans som Jan Björklund beklagade sig över häromsistens bli både lång och bred. Och låt våra liberal-socialistiska motståndare smaka snärtens sveda.