Jag och många med mig blev starkt drabbade av dokumentären om sångerskan Josefin Nilsson, som sändes på SVT-play i helgen.
Att se en sådan extremt uttrycksfull och begåvad – och vacker – kvinna brytas ner av en (av allt att döma) våldsam narcissist, är plågsamt. Även om man kan vara kritisk mot vissa delar av dokumentären – som till exempel det faktum att Nilsson av allt att döma började få påtagliga problem kopplat till den fysiska och psykiska misshandeln först flera decennier efter relationen med kulturpersonligheten var över, och att hon däremellan av allt att döma hade ett fungerande kärleksliv och arbetsliv; tycker jag inte tar ifrån något nämnvärt från berättelsens kärna. Fysiska problem kopplat till misshandel kan uppenbara sig först många år efter händelserna ägt rum, samma sak med psykiska åkommor. Josefin Nilssons hudlösa öppenhet som människa, som förmodligen var en förutsättning för hennes nästan elektriska utstrålning på scen, gjorde henne säkerligen också mer sårbar för den stress som kulturpersonligheten utsatte henne för. Vilket också kan förklara traumats "seghet", i hennes fall.
Givet detta känns det förstås småaktigt att börja kritisera debatten som har följt i dokumentärens kölvatten; nämligen specifikt den felaktiga feministiska föreställningen att det som drabbade Nilsson är ett uttryck för ”mäns våld mot kvinnor”. Feminismen är ingen oförarglig sak, som man bara kan småskratta bort – vilket ofta är det ineffektiva, passiv-aggressiva och småborgliga svaret på alla attacker från vänstern. Nej, feminismen är en farlig splittrarideologi som utgör en existentiell fara för alla folk som tar den till sig. Därför måste feminismen alltid, oavsett förklädnad och uttryck, angripas och dekonstrueras.
Kategorierna ”män” och ”kvinnor” är irrelevanta när det kommer till våld i nära relationer. Nästan all forskning visar att kvinnor brukar våld gentemot män, i lika hög grad eller högre grad, än män brukar det mot kvinnor. Att effekterna av mäns våld gentemot kvinnor blir mycket grövre, än kvinnors våld gentemot män, bidrar naturligtvis till att de två fenomen inte kan jämställas rakt av, (även om det samma nödvändigtvis inte är sant när det kommer till den psykiska misshandeln).
Feministernas bevekelsegrund för att använda det hyperideologiska begreppet ”mäns våld mot kvinnor” grundar sig dock inte på skillnaden i fysisk styrka mellan män och kvinnor (en skillnad de knappt erkänner förövrigt), utan på ett strikt maktanalys där män (och bara män) använder våld för att ”behålla sin makt”. Den här strikta dikotomiska uppdelningen mellan manliga förövare och kvinnliga offer, förmår emellertid inte förklara varför kvinnor misshandlar i lika hög grad som män. Vilken, enligt feministerna icke-existerande, ”makt” är det som de här aggressiva misshandlande kvinnorna försvarar?
Ett mer rimlig begrepp att ersätta ”mäns våld mot kvinnor” med skulle förmodligen vara ”narcissisten och borderline personligheters våld mot vanliga människor”, eller något liknande. Den ytligt charmiga narcissisten är lätt att bli förförd av, för båda könen. Jag känner män som haft extremt destruktiva relationer med psykiskt (och fysiskt) misshandlande och narcissistiska kvinnor. Relationer vars sår förblir oläkta trots många år har passerat sedan händelserna ägde rum. Jag tror många kan känna igen sig i den bilden.
Det kommer an på oss att lära det uppväxande släktet att göra bra partnerval. I en kultur där den ytliga känslan tillskrivs en existentiell meningsbärande tyngd, kan den känslomässiga ”berg och dalbanan” som en narcissist erbjuder, ibland tolkas så som varandes av högre värde, än den lågmälda lycka som en kärleksrelation med en normal person präglas av. Den person som försöker leva ut de lägre lustarna utan att dessa ordnas av Logos, kommer varken lyckas njuta av dessa lustar eller ha ett fungerande liv i övrigt.
Vad feminismen anbelangar har denna ideologi som vanligt inga lösningar på några problem. Meningen med feminismen har aldrig varit att lösa några problem, utan enbart att skapa tvedräkt mellan män och kvinnor, skapa misstänksamhet och försvåra parbildning och barnalstring. Feminismen är en typ av biologisk krigföring som syftar till att förstöra civilisationens fundament och dess reproduktiva förutsättning – den heterosexuella familjen.