Det blev i dagarna mycket liv kring det faktum att Jimmie Åkesson sade ”pass” på frågan om han föredrog Macron framför Putin. Många normalt sett vettiga debattörer som till exempel Thomas Gür gick ut och menade det var otänkbart för en demokrat att svara "pass" på frågan Putin vs Macron. Man kan tycka vad man vill om de två presidenternas politik, menar Gür, men den avgörande skillnaden dem emellan är att Macron till skillnad från Putin har demokratisk legitimitet.

 

Jag är ingen expert på Ryssland. Men surfar man in på Wikipedia och läser motiveringarna till varför Ryssland inte betraktas som en fullödig demokrati kan man läsa följande:

 

Luc Van den Brande, who headed a delegation from the Council of Europe, referred to the "overwhelming influence of the president's office and the president on the campaign" and said there was "abuse of administrative resources" designed to influence the outcome. He also said there were "flaws in the secrecy of the vote." "Effectively, we can't say these were fair elections," he said at a news conference.”

 

In February 2008 The human rights organisation Amnesty International said that the presidential election on 2 March would not be a genuine election: "There is no real opposition ahead of the election. There is no real electoral campaign battle,"

 

"The 2011 Russian legislative elections were considered to be rigged in favor of the ruling party by a number of journalists and opposition representatives. However public opinion-polls prior to the election suggested that the ruling party could count on the support of 45–55 percent of voters, which may suggest that there were no mass falsifications, despite isolated cases of fraud. Nationwide exit polls were very close to the final results."

 

"In 2015 OSCE called the Russian government to respect and support the work of independent election observers, following a number of incidents where citizen observers were beaten or harassed in regional elections."

 

Kritiken kan alltså sammanfattas sålunda:

  • Statliga medel används för att gynna det sittande regeringspartiet i valkampanjen

  • Oppositionen är svag och illa organiserad.

  • Aktivister har fått spö när de har försökt övervaka rösträkningen.


Samtidig vidkänns det att:
 
 * Valresultatet tycks ligga nära opinionsundersökningarna (vilket tycks utesluta systematiskt storskaligt fusk).
 
 

 

Alla de här incidenterna är allvarliga och förtjänar kritik. Men är de verkligen så grova att Putin förtjänar epitetet ”despot”, vilket de fanatiska medierna valde att kalla honom i samband med hans och Trumps möte för några veckor sedan? Knappast.

 

Inte nog med det. Alla de här incidenterna har klara paralleller i västvärlden.

 

Ta till exempel det statliga partistödet. Detta stöd är tveklöst ett sätt varpå det starkaste partiet (oftast regeringspartiet) gynnas på mindre partiers, och partier utanför riksdagens, bekostnad. Det blir ännu mer prekärt när man betänker alla kulturbidrag, föreningsstöd, ungdomsstöd med mera, som genomgående ges till personer och organisationer som står det Socialdemokratiska partiet nära ideologiskt och metapolitiskt; tveklöst ett flagrant utnyttjande av allmänna medel för att underbygga och stärka det socialdemokratiska ”civilsamhället”.

 

Att oppositionen är svag är inget brott mot demokratin. Den nationella oppositionen i Väst var svag i årtionden utan att Amnesty International klagade. Den sannkonservativa oppositionen i Väst har varit svag i hur många år som helst, oftast p.g.a. systematiskt förtryck från statsmakten, utan att någon har höjt ett finger.

 

Att aktivister som ligger utanför mittfåran får smaka systemets repression på det ena eller andra sättet är inget unikt för Ryssland. I Väst är det patrioter som får sina rättigheter kränkta, och sin kroppar misshandlade.

 

 


 

Tar man upp de här saker kallas man för en ”whataboutist” av de liberala demagogerna. Syftet med det här epitet är förringa den kritik, som trots att den riktar in sig på identiska brott (orättfärdiga krig, mord, valfusk, förtryck, ingrepp i privatlivet och civilsamhället, m.m.), av någon anledning blir automatiskt mindre allvarliga om den genomförs av en stat med en liberal överideologi.

 

 

Visserligen skulle det kanske vara påkallat med epitetet ”whataboutist” om man försökte jämföra Väst med till exempel Ide Amins Uganda, eller Stalins Sovjet, men i en jämförelse med Putins Ryssland eller Orbans Ungern är epitetet ett slag i ansiktet. Kritiken mot Ryssland och Ungern grundar sig inte på en genuin omtanke om demokratin, utan blott på en omtanke om den fria rörligheten av kapital och människor, plutokratin till förnöjelse.

 

 

I grund och botten är allt ideologi. Det handlar inte om system, eller styrelseskick, det handlar om vem som har den nakna makten, och vilka intressen makten tjänar. Den liberala överideologin i Väst tjänar i grund och botten kapitalismen och bankväldet, och den tolererar ingen genuin sann opposition mot sin herre. Nu senast har vi sett detta i Stockholm där sossehoppan Karin Wanngård har dragit tillbaka tillståndet för AfS valfinal i Kungsträdgården på fredag, med förevändningen att en person ur partistyrelsen har blivit anmäld (märk väl anmäld, inte dömd) för hets mot folkgrupp. Hur tror ni SVT eller Dagens Nyheter hade rapporterat en sådan händelse om den hade ägt rum i Ryssland och drabbat en liberal oppositionspolitiker?

 

Den moraliskt lösa och dysfunktionella liberala demokratin tappar allt mer av sin attraktionskraft. Människor av idag tittar på länder som USA, Storbritannien och Sverige med avsmak. Man önskar sig en annan framtid. Folk vill inte ha den öppna homosexualiteten, de vill inte ha massinvandringen, och i allt mindre grad vill de ha den kvalitetsmässigt allt sämre populärkulturen. Liberalismen som länge ha förlitat sig på soft power för att hålla folkmossorna i schack,kommer i takt med att förtrollningen släpper, och eftertankens kranka blekhet blir uppenbar för allt fler, att istället ta till det öppna och nakna förtrycket för att hålla sitt ruttna system vid liv. För återigen. Den liberala demokratin är det system som plutokratin har valt för att organisera sin värld, den dag folket vill att ha ett annat system, den dag kommer  hårdhandskarna träs på.

 

 

Putin, Macron och AfS valfinal i Kungsan

Alternativ för Sverige Kommentera
 

Det blev i dagarna mycket liv kring det faktum att Jimmie Åkesson sade ”pass” på frågan om han föredrog Macron framför Putin. Många normalt sett vettiga debattörer som till exempel Thomas Gür gick ut och menade det var otänkbart för en demokrat att svara "pass" på frågan Putin vs Macron. Man kan tycka vad man vill om de två presidenternas politik, menar Gür, men den avgörande skillnaden dem emellan är att Macron till skillnad från Putin har demokratisk legitimitet.

 

Jag är ingen expert på Ryssland. Men surfar man in på Wikipedia och läser motiveringarna till varför Ryssland inte betraktas som en fullödig demokrati kan man läsa följande:

 

Luc Van den Brande, who headed a delegation from the Council of Europe, referred to the "overwhelming influence of the president's office and the president on the campaign" and said there was "abuse of administrative resources" designed to influence the outcome. He also said there were "flaws in the secrecy of the vote." "Effectively, we can't say these were fair elections," he said at a news conference.”

 

In February 2008 The human rights organisation Amnesty International said that the presidential election on 2 March would not be a genuine election: "There is no real opposition ahead of the election. There is no real electoral campaign battle,"

 

"The 2011 Russian legislative elections were considered to be rigged in favor of the ruling party by a number of journalists and opposition representatives. However public opinion-polls prior to the election suggested that the ruling party could count on the support of 45–55 percent of voters, which may suggest that there were no mass falsifications, despite isolated cases of fraud. Nationwide exit polls were very close to the final results."

 

"In 2015 OSCE called the Russian government to respect and support the work of independent election observers, following a number of incidents where citizen observers were beaten or harassed in regional elections."

 

Kritiken kan alltså sammanfattas sålunda:

  • Statliga medel används för att gynna det sittande regeringspartiet i valkampanjen

  • Oppositionen är svag och illa organiserad.

  • Aktivister har fått spö när de har försökt övervaka rösträkningen.


Samtidig vidkänns det att:
 
 * Valresultatet tycks ligga nära opinionsundersökningarna (vilket tycks utesluta systematiskt storskaligt fusk).
 
 

 

Alla de här incidenterna är allvarliga och förtjänar kritik. Men är de verkligen så grova att Putin förtjänar epitetet ”despot”, vilket de fanatiska medierna valde att kalla honom i samband med hans och Trumps möte för några veckor sedan? Knappast.

 

Inte nog med det. Alla de här incidenterna har klara paralleller i västvärlden.

 

Ta till exempel det statliga partistödet. Detta stöd är tveklöst ett sätt varpå det starkaste partiet (oftast regeringspartiet) gynnas på mindre partiers, och partier utanför riksdagens, bekostnad. Det blir ännu mer prekärt när man betänker alla kulturbidrag, föreningsstöd, ungdomsstöd med mera, som genomgående ges till personer och organisationer som står det Socialdemokratiska partiet nära ideologiskt och metapolitiskt; tveklöst ett flagrant utnyttjande av allmänna medel för att underbygga och stärka det socialdemokratiska ”civilsamhället”.

 

Att oppositionen är svag är inget brott mot demokratin. Den nationella oppositionen i Väst var svag i årtionden utan att Amnesty International klagade. Den sannkonservativa oppositionen i Väst har varit svag i hur många år som helst, oftast p.g.a. systematiskt förtryck från statsmakten, utan att någon har höjt ett finger.

 

Att aktivister som ligger utanför mittfåran får smaka systemets repression på det ena eller andra sättet är inget unikt för Ryssland. I Väst är det patrioter som får sina rättigheter kränkta, och sin kroppar misshandlade.

 

 


 

Tar man upp de här saker kallas man för en ”whataboutist” av de liberala demagogerna. Syftet med det här epitet är förringa den kritik, som trots att den riktar in sig på identiska brott (orättfärdiga krig, mord, valfusk, förtryck, ingrepp i privatlivet och civilsamhället, m.m.), av någon anledning blir automatiskt mindre allvarliga om den genomförs av en stat med en liberal överideologi.

 

 

Visserligen skulle det kanske vara påkallat med epitetet ”whataboutist” om man försökte jämföra Väst med till exempel Ide Amins Uganda, eller Stalins Sovjet, men i en jämförelse med Putins Ryssland eller Orbans Ungern är epitetet ett slag i ansiktet. Kritiken mot Ryssland och Ungern grundar sig inte på en genuin omtanke om demokratin, utan blott på en omtanke om den fria rörligheten av kapital och människor, plutokratin till förnöjelse.

 

 

I grund och botten är allt ideologi. Det handlar inte om system, eller styrelseskick, det handlar om vem som har den nakna makten, och vilka intressen makten tjänar. Den liberala överideologin i Väst tjänar i grund och botten kapitalismen och bankväldet, och den tolererar ingen genuin sann opposition mot sin herre. Nu senast har vi sett detta i Stockholm där sossehoppan Karin Wanngård har dragit tillbaka tillståndet för AfS valfinal i Kungsträdgården på fredag, med förevändningen att en person ur partistyrelsen har blivit anmäld (märk väl anmäld, inte dömd) för hets mot folkgrupp. Hur tror ni SVT eller Dagens Nyheter hade rapporterat en sådan händelse om den hade ägt rum i Ryssland och drabbat en liberal oppositionspolitiker?

 

Den moraliskt lösa och dysfunktionella liberala demokratin tappar allt mer av sin attraktionskraft. Människor av idag tittar på länder som USA, Storbritannien och Sverige med avsmak. Man önskar sig en annan framtid. Folk vill inte ha den öppna homosexualiteten, de vill inte ha massinvandringen, och i allt mindre grad vill de ha den kvalitetsmässigt allt sämre populärkulturen. Liberalismen som länge ha förlitat sig på soft power för att hålla folkmossorna i schack,kommer i takt med att förtrollningen släpper, och eftertankens kranka blekhet blir uppenbar för allt fler, att istället ta till det öppna och nakna förtrycket för att hålla sitt ruttna system vid liv. För återigen. Den liberala demokratin är det system som plutokratin har valt för att organisera sin värld, den dag folket vill att ha ett annat system, den dag kommer  hårdhandskarna träs på.

 

 

 

Marcus Uvell tillhör den fraktion inom borgerligheten som tidigt såg potentialen med tätare relationer mellan SD och de borgerliga partierna. En alliansregering som förlitar sig på ett aktivt eller passivt stöd från SD kan se fram emot ett ”stabilt borgerligt maktinnehav under lång tid”; ett avvisande av ett dylikt stöd skulle å sin sida innebära en ”ny socialdemokratisk guldålder”, som Uvell uttrycker det i sin senaste bok Bakslaget. Oavsett vad man tror om det här är det allmänt känt att borgerligheten valde den senare vägen under Fredrik Reinfeldt.

 

Den övergripande tes som Uvell driver i sin bok är att väljarnas flykt från de etablerade partierna till SD är en reaktion mot en generell kulturradikalisering av den svenska samhällsdebatten; varav den extrema invandringspolitiken utgör en del. Alliansen bör enligt Uvell överge den extrema värde-nihilism som har utmärkt borgerligheten de senaste decenniet, och istället börja bejaka och tala till den konservativa folkopinionen. En opinion som är större än vad den allmänna debatten ger sken av, enligt Uvell. Syftet med en sådan approach bör dels vara att vinna tillbaka väljare från SD, och dels säkra upp parlamentariskt stöd från SD till en alliansregering.

 

Boken är utgiven av Timbro och har genomgående ett borgerligt perspektiv. Jag tänker i den här recensionen inte fokuserar så mycket på alliansens interna konflikter, eller dess strategier för framtiden, då detta faller utanför den här bloggens ideologiska riktning. Istället ska jag lyfta fram det statistiska underlag som boken bygger på, och fundera lite kring vad det kan säga om den fortsatta opinionsmässig tillväxten för nationalistiska och traditionalistiska krafter.

 

Uvell baserar tesen om den konservativa folkopinionen på en egenproducerad opinionsundersökning där deltagarna har fått svara på ett antal värderingsfrågor. Svaren har sedan brutits ner utefter bland annat partisympati, kön, ålder och annat. Resultatet är intressant.

 

Till exempel svarar 60% av svenskarna jakande på frågan ”Det är inget fel på traditionella könsroller så länge man väljer dem själv”. Detta kan kanske tyckas som ett ganska väntat resultat, men i ljuset av att Socialdemokraterna, Vänstern och Liberalerna (och sedermera de övriga partierna) har drivit en politik i motsatt riktning de senaste 50 åren, är det ganska anmärkningsvärt. I vilken utsträckning man håller med om utsagan varierar. 75% av Moderaterna, 77% av Kristdemokraterna, 80% av Sverigedemokraterna (dessa tre partiers väljare tenderar att vara likvärdigt konservativa enligt undersökning) är motståndare till statsfeminismen. Även bland Socialdemokrater (49%), Liberaler (46%), och Centerpartister (54%) är stödet för traditionella könsroller starkt. Bara Miljöpartister (28%) och Vänsterpartister (27%) utmärker sig i sin vilja att tvinga folk att leva på ett sätt som går emot den enskildes preferenser.

 

53% av svenskarna håller med om att: ”I Sverige råder religionsfrihet, men det får inte råda någon tvekan om att vi är ett kristet land och att det är kristendomen som är normen”. Starkast är stödet för denna uppfattning bland Kristdemokrater (86%), Sverigedemokrater (83%), och Moderater (71%). Liberaler (41%) och Socialdemokrater (40%), och Centerpartister (32%) utgör en slags mellangrupp. Minst benägna att hålla med om utsagan är Vänsterpartister (14%) och Miljöpartister (20%). Mönstret med konservativa Moderater, SD:are och KD:are, vänsterextrema Miljöpartister och Vänsterpartister, och med Sossar och Liberal någonstans i mitten (centern växlar mellan mitten och vänstern), är genomgående. Trots detta finns det även hos vänstern och mitten en inte försumbara minoritet som håller med om de konservativa åsikterna. Betydlig fler än man hade kunnat tänka sig med tanke på den kulturradikal offentliga debatten.

 

 

Att den offentliga debatten är skev håller folket också med om. 74% håller med om påståendet att ”Politiker ägnar sig för mycket åt udda symbolfrågor och för lite åt sådant som verkligen spelar roll i medborgarnas vardag”.

 

Frågorna avslöjar ett tydligt mönster. Ungefär 50% av befolkning är klart värdekonservativa, 20-25% är radikaler, och 25-30% hamnar någonstans mittemellan. Detta motsvarar väl den fördelning som David Goodharts anger för Storbritannien angående människor som hörhemma "somewhere", och "anywhere", och de som faller någonstans mittemellan – vilka jag omnämnda i ett blogginlägg för ett tag sedan.

 

Något som talar mot den här bilden, och som Uvell gärna betonar för att ge legitimitet till sin liberal-konservativa grundsyn, är att hela 67% av väljarna håller med om påståendet att ”Det är på det hela taget är positivt att Sverige är ett mångkulturellt samhälle”. Bara 12% ”instämmer inte alls”, och 15% ”instämmer inte” i påstående – sammantaget 27%. Andelen som helt avvisar mångkulturen motsvarar alltså ungefär Sverigedemokraternas opinionssympatier. De 12% som tydligt avvisar mångkulturen motsvarar ungefär de 50% av SD-väljarna som är bekanta med, och erkänner, det empiriska faktum att det finns intelligensskillnader mellan olika folkgrupper (osagt orsaken till dessa skillnader); något som en journalist på Sveriges Radio nyligen karakteriserade som varandes en ”utpräglat typisk rasistisk” utsaga.

 

Det finns alla skäl att ifrågasätta resultatet att hela 67% av Sveriges befolkning verkligen stöder en sann mångkultur. Till exempel står det i konflikt med tidigare slutsatser i samma studie angående kristendomens särställning. Definitionsmässigt kan inte en viss religion eller kulturyttring ha en särställning i en mångkultur. Nyligen kom SIFO ut med en opinionsmätning som visade att 60% av väljarna vill förbjuda böneutrop. En ståndpunkt helt oförenlig med mångkultur. Man måste därför anta att en stor andel av de svenskar som stöder mångkultur tolka begreppet på ett annat sätt en ordboksbetydelsen. Typ pizza och sushi, och inte böneutrop och hederskultur.

 

Allt annat lika tycks det alltså finnas ett klart tillväxtutrymme för partier av Sverigedemokraternas typ. Minst 50% av väljarkåren är värdekonservativa och är skeptiska till mångkultur. Av dessa har redan hälften, om man får tro opinionsundersökningarna, gått över till SD.

 

Partier av SD:s typ utmärker sig ofta för att ha ”lågt tak, och högt golv”. Det vill säga att de som inte är SD:are tycker ofta mycket illa om partiet, medan de som väl har gått över gränsen och blivit SD:are, går mycket sällan tillbaka till sjuklövern. Processen att lämna PK bakom sig brukar kallas ”rödpillring” inom alternativ högern. När man väl har fattat beslutet att börja se verkligheten för vad den är, efter en livstid av indoktrinering, då går man aldrig tillbaka Matrix igen.

 

 

 

Läget i dag är alltså att 10-12% befolkning är helt rödpillrad. Ytterligare cirka 15% har lämnat PK och valt att rösta på ett oppositionellt parti, men har ännu inte riktigt fått alla pusselbitar på plats. Ytterligare 25% är värdekonservativa och skeptiska till politiker och media (ca: hälften av svenskarna litar inte på media Uvell: s. 94). Dessa 25% är väljare som skulle kunna tänka sig rösta på ett invandringskritiskt och konservativt parti, men som av olika anledningar inte har tagit steget fullt ut ännu. Kanske ytterligare 10-25% skulle nog kunna förmås att stödja ett konservativt och invandringskritiskt parti om ett sådant parti dominerade samhällsdiskursen (men det är inte garanterat). Resterande 20-25% är kulturradikala kärnväljare, vilka förmodligen aldrig någonsin kommer stöda ett parti av SD:s typ.

 

Så ser läget ut. Det finns med andra ord alla möjligheter för ett patriotiskt och konservativt parti att få egen majoritet i framtiden. Den högerpopulistiska vågen i Sverige har inte nått sin fulla tillväxtpotential – långt därifrån. Detta är såklart mycket positivt. Men med detta sagt, hur viktigt tillväxten för, och normaliseringen av, nationalistiska partier än är; lika viktigt är att vi rödpillrade inte vilar på hanen. Vår uppgift är att upplysa de som har kommit över till den goda sidan,  och blivit oppositionella, om den fulla sanningen. Kulturnationalism, öppen svenskhet, och 5,000 kvotflyktingar per år kommer inte lösa Sveriges långsiktiga problem, och detta är viktigt att påminna Sverigevännerna om.

 

Skördetiden är nu. Det finns ingen tid att vila.

 

Bakslaget, Markus Uvell, Timbro förlag, 2018,.

 

 

Boktips: Bakslaget – radikalt etablissemang, konservativa medborgare

konservatism Kommentera

 

Marcus Uvell tillhör den fraktion inom borgerligheten som tidigt såg potentialen med tätare relationer mellan SD och de borgerliga partierna. En alliansregering som förlitar sig på ett aktivt eller passivt stöd från SD kan se fram emot ett ”stabilt borgerligt maktinnehav under lång tid”; ett avvisande av ett dylikt stöd skulle å sin sida innebära en ”ny socialdemokratisk guldålder”, som Uvell uttrycker det i sin senaste bok Bakslaget. Oavsett vad man tror om det här är det allmänt känt att borgerligheten valde den senare vägen under Fredrik Reinfeldt.

 

Den övergripande tes som Uvell driver i sin bok är att väljarnas flykt från de etablerade partierna till SD är en reaktion mot en generell kulturradikalisering av den svenska samhällsdebatten; varav den extrema invandringspolitiken utgör en del. Alliansen bör enligt Uvell överge den extrema värde-nihilism som har utmärkt borgerligheten de senaste decenniet, och istället börja bejaka och tala till den konservativa folkopinionen. En opinion som är större än vad den allmänna debatten ger sken av, enligt Uvell. Syftet med en sådan approach bör dels vara att vinna tillbaka väljare från SD, och dels säkra upp parlamentariskt stöd från SD till en alliansregering.

 

Boken är utgiven av Timbro och har genomgående ett borgerligt perspektiv. Jag tänker i den här recensionen inte fokuserar så mycket på alliansens interna konflikter, eller dess strategier för framtiden, då detta faller utanför den här bloggens ideologiska riktning. Istället ska jag lyfta fram det statistiska underlag som boken bygger på, och fundera lite kring vad det kan säga om den fortsatta opinionsmässig tillväxten för nationalistiska och traditionalistiska krafter.

 

Uvell baserar tesen om den konservativa folkopinionen på en egenproducerad opinionsundersökning där deltagarna har fått svara på ett antal värderingsfrågor. Svaren har sedan brutits ner utefter bland annat partisympati, kön, ålder och annat. Resultatet är intressant.

 

Till exempel svarar 60% av svenskarna jakande på frågan ”Det är inget fel på traditionella könsroller så länge man väljer dem själv”. Detta kan kanske tyckas som ett ganska väntat resultat, men i ljuset av att Socialdemokraterna, Vänstern och Liberalerna (och sedermera de övriga partierna) har drivit en politik i motsatt riktning de senaste 50 åren, är det ganska anmärkningsvärt. I vilken utsträckning man håller med om utsagan varierar. 75% av Moderaterna, 77% av Kristdemokraterna, 80% av Sverigedemokraterna (dessa tre partiers väljare tenderar att vara likvärdigt konservativa enligt undersökning) är motståndare till statsfeminismen. Även bland Socialdemokrater (49%), Liberaler (46%), och Centerpartister (54%) är stödet för traditionella könsroller starkt. Bara Miljöpartister (28%) och Vänsterpartister (27%) utmärker sig i sin vilja att tvinga folk att leva på ett sätt som går emot den enskildes preferenser.

 

53% av svenskarna håller med om att: ”I Sverige råder religionsfrihet, men det får inte råda någon tvekan om att vi är ett kristet land och att det är kristendomen som är normen”. Starkast är stödet för denna uppfattning bland Kristdemokrater (86%), Sverigedemokrater (83%), och Moderater (71%). Liberaler (41%) och Socialdemokrater (40%), och Centerpartister (32%) utgör en slags mellangrupp. Minst benägna att hålla med om utsagan är Vänsterpartister (14%) och Miljöpartister (20%). Mönstret med konservativa Moderater, SD:are och KD:are, vänsterextrema Miljöpartister och Vänsterpartister, och med Sossar och Liberal någonstans i mitten (centern växlar mellan mitten och vänstern), är genomgående. Trots detta finns det även hos vänstern och mitten en inte försumbara minoritet som håller med om de konservativa åsikterna. Betydlig fler än man hade kunnat tänka sig med tanke på den kulturradikal offentliga debatten.

 

 

Att den offentliga debatten är skev håller folket också med om. 74% håller med om påståendet att ”Politiker ägnar sig för mycket åt udda symbolfrågor och för lite åt sådant som verkligen spelar roll i medborgarnas vardag”.

 

Frågorna avslöjar ett tydligt mönster. Ungefär 50% av befolkning är klart värdekonservativa, 20-25% är radikaler, och 25-30% hamnar någonstans mittemellan. Detta motsvarar väl den fördelning som David Goodharts anger för Storbritannien angående människor som hörhemma "somewhere", och "anywhere", och de som faller någonstans mittemellan – vilka jag omnämnda i ett blogginlägg för ett tag sedan.

 

Något som talar mot den här bilden, och som Uvell gärna betonar för att ge legitimitet till sin liberal-konservativa grundsyn, är att hela 67% av väljarna håller med om påståendet att ”Det är på det hela taget är positivt att Sverige är ett mångkulturellt samhälle”. Bara 12% ”instämmer inte alls”, och 15% ”instämmer inte” i påstående – sammantaget 27%. Andelen som helt avvisar mångkulturen motsvarar alltså ungefär Sverigedemokraternas opinionssympatier. De 12% som tydligt avvisar mångkulturen motsvarar ungefär de 50% av SD-väljarna som är bekanta med, och erkänner, det empiriska faktum att det finns intelligensskillnader mellan olika folkgrupper (osagt orsaken till dessa skillnader); något som en journalist på Sveriges Radio nyligen karakteriserade som varandes en ”utpräglat typisk rasistisk” utsaga.

 

Det finns alla skäl att ifrågasätta resultatet att hela 67% av Sveriges befolkning verkligen stöder en sann mångkultur. Till exempel står det i konflikt med tidigare slutsatser i samma studie angående kristendomens särställning. Definitionsmässigt kan inte en viss religion eller kulturyttring ha en särställning i en mångkultur. Nyligen kom SIFO ut med en opinionsmätning som visade att 60% av väljarna vill förbjuda böneutrop. En ståndpunkt helt oförenlig med mångkultur. Man måste därför anta att en stor andel av de svenskar som stöder mångkultur tolka begreppet på ett annat sätt en ordboksbetydelsen. Typ pizza och sushi, och inte böneutrop och hederskultur.

 

Allt annat lika tycks det alltså finnas ett klart tillväxtutrymme för partier av Sverigedemokraternas typ. Minst 50% av väljarkåren är värdekonservativa och är skeptiska till mångkultur. Av dessa har redan hälften, om man får tro opinionsundersökningarna, gått över till SD.

 

Partier av SD:s typ utmärker sig ofta för att ha ”lågt tak, och högt golv”. Det vill säga att de som inte är SD:are tycker ofta mycket illa om partiet, medan de som väl har gått över gränsen och blivit SD:are, går mycket sällan tillbaka till sjuklövern. Processen att lämna PK bakom sig brukar kallas ”rödpillring” inom alternativ högern. När man väl har fattat beslutet att börja se verkligheten för vad den är, efter en livstid av indoktrinering, då går man aldrig tillbaka Matrix igen.

 

 

 

Läget i dag är alltså att 10-12% befolkning är helt rödpillrad. Ytterligare cirka 15% har lämnat PK och valt att rösta på ett oppositionellt parti, men har ännu inte riktigt fått alla pusselbitar på plats. Ytterligare 25% är värdekonservativa och skeptiska till politiker och media (ca: hälften av svenskarna litar inte på media Uvell: s. 94). Dessa 25% är väljare som skulle kunna tänka sig rösta på ett invandringskritiskt och konservativt parti, men som av olika anledningar inte har tagit steget fullt ut ännu. Kanske ytterligare 10-25% skulle nog kunna förmås att stödja ett konservativt och invandringskritiskt parti om ett sådant parti dominerade samhällsdiskursen (men det är inte garanterat). Resterande 20-25% är kulturradikala kärnväljare, vilka förmodligen aldrig någonsin kommer stöda ett parti av SD:s typ.

 

Så ser läget ut. Det finns med andra ord alla möjligheter för ett patriotiskt och konservativt parti att få egen majoritet i framtiden. Den högerpopulistiska vågen i Sverige har inte nått sin fulla tillväxtpotential – långt därifrån. Detta är såklart mycket positivt. Men med detta sagt, hur viktigt tillväxten för, och normaliseringen av, nationalistiska partier än är; lika viktigt är att vi rödpillrade inte vilar på hanen. Vår uppgift är att upplysa de som har kommit över till den goda sidan,  och blivit oppositionella, om den fulla sanningen. Kulturnationalism, öppen svenskhet, och 5,000 kvotflyktingar per år kommer inte lösa Sveriges långsiktiga problem, och detta är viktigt att påminna Sverigevännerna om.

 

Skördetiden är nu. Det finns ingen tid att vila.

 

Bakslaget, Markus Uvell, Timbro förlag, 2018,.

 

 
 

 

Jag har de senaste dagarna lyssnat på två intressanta intervjuer utförda av Jörgen Huitfeldt på uppdrag av den borgerliga tidskriften Kvartal. Det första intervjun var med Nya Moderaternas partiledare Ulf Kristersson, och den andre med Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet.

 

Båda dessa herrar lyfte i sina respektive intervjuer fram en kritik mot den nationalistiska pånyttfödelsen, som delvis var annorlunda från den gamla vanliga ”rasist-fascist-nazist”-litanian. Den kritik man lyfte, och vilken var förvånansvärt samspelt för att komma från två politiska motståndare, handlade i huvudsak om att man betraktade den gryende nationalismen som ett hot mot ett slags modernistiskt och internationalistiskt projekt, vilket båda dessa herrar värderade högt.

 

 

Så här beskriver till exempel Kristersson skillnaden mellan Moderaterna och Sverigedemokraternas värderingar:

 

Den grundläggande skillnaden är att vi vill behålla Sverige som ett öppet land för omvärlden.

 

//

Sveriges plats i den öppna världen. Sverige som ett land som man kan komma till och arbeta i. Och Sverige som ett land som i grund och botten gillar internationellt samarbete. Allt det där som gör att en liten öppen ekonomi kan fungera.

 

//

 

Jag tycker när man ser och hör många Sverigedemokrater både i spalterna, och sånt som aldrig var avsetts att höras, så tycker jag det finns en underton som jag djupt ogillar. Jag hade häromdagen en debatt med Jimmie Åkesson, som visserligen inte handlade om just migration, men som handlade om Sveriges roll i en bredare säkerhetspolitisk internationell gemenskap. Och han uttrycker sig i termer av ”Sverige som står mellan öst och väst”, och sånt där. Det finns en oklarhet om Sverige roll i den moderna fria världen, som jag verkligen inte delar.

 

//

 

Jag vill inte låta Sverigedemokraterna få ett sånt inflytande. Även om vi bortser från min moraliska aspekt, det vill säga jag tycker att de har en syn på allt som är utländskt, på internationellt samarbete, som för mig är en grundläggande värderingsfråga. Det hindrar inte att jag säger att de hade rätt när de ville tala migration när ingen annan ville det.”

 

Källa

 

Anders Lindberg om sin syn på det mångkulturella samhället:

 

Det mångkulturella, globalisering, EU, det handlar för mig om modernitet. För mig är det det moderna projektet. Att ett öppet samhälle också betyder att man reser över gränser, man träffar nya människor, man får nya idéer, man har frihandel, man har utbyte. För mig när jag ser Sveriges utveckling i ett historiskt perspektiv, då ser jag ett land som är väldigt nyfiket inför framtiden. Vi kallar oss världens modernaste land. Och det där hör mycket ihop med den här öppenheten. För mig är alternativet, när man sluter sig inåt, man stänger gränserna, man blir mindre nyfiken, man blir mer rädd, det är ett annat slags samhällsbygge. // den svenska modellen bygger på trygghet i förändring; men nyckeln där är just förändringen.”

 

Källa

 

Vad Kristersson och Lindberg lyfter fram här är egentligen inte några hårda eller stringenta argument för den politik de förordar. Det finns ingenting som säger att bidragsinvandring från tredje världen inte kan strypas helt, samtidigt som man har en hög grad av frihandel. Det finns ingenting som säger att man inte kan ha höga tullmurar mot tredje land, samtidigt som man har fri handel inom EU (vilket i stort sett är fallet i dag). Det finns ingenting som säger att man inte kan vara nyfiken och besöka främmande länder, och samtidigt motsätta sig att Sverige ansluter sig till NATO. Kristersson och Lindberg saluför med andra ord snömos här.

 

Människan använder sällan logik när hon resonerar; snarare tänker hon i bilder, allegorier och liknelser. Kristerssons och Lindbergs världsbild måste tolkas som just en bild. En bild som i sin tur är en antites till en annan bild. Denna andra bild är förmodligen, med tanke på dessa herrars ålder, världen före Berlinmurens fall.

 

Jag är själv inte så gammal att jag har en klar uppfattning om hur världen såg ut före EU och massinvandringen. Jag har aldrig upplevt DDR-Sverige, än mindre det verkliga DDR. Jag kan tänka mig att det var en värld som på många sätt var tryggare och stabilare än den vi har idag, men möjligen också mer instängd och stagnerad.

 

Det är hursomhelst klart att Kristersson och Lindberg betraktar denna gamla värld som passé, och de uppfattar SD inte bara, eller kanske ens primärt, som ”nazismens” återkomst, utan snarare som ”det instängda Sveriges” återkomst.

 

Kristersson och Lindbergs uttalanden rimmar väl med den brittiska journalisten David Goodharts begreppspar somewhere och anywhere. Begreppen, i den här kontexten, är tänkta att beskriva den inställning vilken en människa har till den plats vederbörande befinner sig på. Somewhere-människan är rotad i en särskild bygd, socialt konservativ med lägre utbildningsnåv. Anywhere-människan å sin sida är urban, kosmopolitisk, liberal – ständigt villig att byta ut den specifika storstad vederbörande för tillfället bor i, mot vilken annan som helst i världen. Enligt Goodhart faller cirka 50% av Storbritanniens befolkning under kategorin ”somewhere”, 20-25 är ”anywhere”, och resten ligger någonstans mittemellan.

 

Kristersson och Lindberg företräder med andra ord den lilla minoritetsåsikt som kallas ”anywhere”.

 

Goodharts begreppspar har cirkulerat en del bland borgerliga opinionsbildare de senaste månaderna, i ett försök att förklara och utveckla en politik som lockar ”verklighetens folk”. Om detta kommer leda någon vart är mycket osäkert. Sverigedemokrater har utvecklats till ”somewhere”-partiet (”oikos”-partiet”) par excellence, och dessutom finns det förmodligen ingen genuin vilja eller ideologiskt utrymmer för 2000-talets S och M att backa ut ur den principiella globalism som de har snärjt in sig i de senaste 30-40 åren.

 

Det är självklart att en framtida illiberala reaktion måste tala till, och bejaka, den stora majoritet som hör hemma någonstans. Reaktionen har lyfts fram av dessa människor, och det är dessa människor som har förfördelats värst under massinvandringen och den globala kapitalismens härjningar. Med detta sagt är det inte tänkbart, eller ens önskvärt, med ett samhälle som uteslutande består av somewhere-människor. Det är inte heller realistiskt för en seriöst antiliberal ideologi att inte ha en vision för en illiberal global världsordning. Jorden är rund. Det finns inget sätt att isolera sig från de stora demografiska och geopolitiskt utmaningar som präglar vår värld idag.

 

Att denna nya världsordning kommer se avgjort annorlunda ut från den liberala världsordning som har präglat världen efter Berlinmurens fall är självklart. Samtidigt kommer det inte vara en ordning där det råder ett konstant jämviktstillstånd mellan hermetiskt tillslutna nationer. Det finns en något naiv tendens hos vissa paelokonservativa och liberterianska tänkare och debattörer, när det kommer till att förställa sig den postliberala, postamerikanska, framtiden så som varandes småskalig, lokal och stabil. En slags hobbit-tillvaro, undangömd från världens buller och bråk.

 

 

Hobbit-tillvaron är en lockande vision, och jag tror att en framtid illiberal världsordning kommer innehålla inslag av det här visionen, men som maktanalys betraktad är den impotent och naiv. En sådan hobbit-tillvaro kommer i någon mening alltid vara artificiell, och dess förutsättning kommer alltid vara att den skyddas av en större global enhet medels militärmakt. Det går inte, som vissa anglo-amerikanska tänkare tycks tro, att upprätthålla fred och jämvikt genom kontrakt och abstrakta principer.

 

Nej vad som behövs för att skydda den framtida illiberala europeiska, och europeiskättade, världen är ett Imperium. Jag är inte den första, och kommer inte bli den sista, som lyfter det här perspektivet. Richard Spencer i USA är en känd förespråkare för Imperiet, likaså Guillaume Fayes med sin arkeofuturism. Till skillnad från Faye anser jag inte att Imperiet bara ska omfatta Europa och Sibirien, utan även USA och Kanada. Jag tycker även att hans vision, på klassiskt franskt manér, är på tok för byråkratisk.

 

Till skillnad från från dagens EU bör inte Imperiet vara centrerat kring ekonomin och den inre marknaden, utan istället kring militären. Imperiet bör inte lägg sig i de anslutna nationernas ekonomi eller inrikespolitik. Ekonomisk globalism är inte förenligt med patriotism. När kapital tillåts röra sig fritt över gränserna, leder de alltid till att kapitalägarna får intressen som går på tvären med nationernas intressen. Ingen enskilda kapitalist eller kapitalägare får tillåtas att bli större än nationerna från vilka de härstammar. Den ekonomiska politiken bör vara en nationell angelägenhet. Detta förhindrar naturligtvis inte handel i den utsträckning de ingående nationerna önskar ägna sig åt sådan.

 

Imperiets främsta funktion bör vara att skydda de yttre gränserna från de icke-europeiska massorna, samt förhindra nya broderskrig mellan europeiska folk. Europas fall från storhet berodde på de två världskrigen, vilka blödde vår kontinent torr. Vi kommer inte överlever ett tredje storkrig. Ett utbyte bör även ske på de teknologiska, vetenskapliga och kulturella områdena. Det yttersta målet för Imperiet måste vara att kolonialisera solsystemet. Och efter det, stjärnorna.

 

 

Den här är en faustiska utmaning som jag tror kan locka många av de människor som i dag faller under kategorin ”anywhere”. Istället för att den här gruppens rastlösa och visionära strävanden ska slösas på den dödsdömda multikulti globalismen, finns i visionen om Imperiet en ny form av idealism och internationalism, en ny form av framåtskridande, som kan attrahera den här gruppen. Svaret på den globala liberalismen kan inte bara vara ”nej” och ”tillbaka”. Man måste ge en positiv motbild.

 

Jag tycker att man i redan idag kan se tecknen på att en ny global ordningen är i antågande. Man kan se den i Trumps seger i USA, och hos regeringarna i Ungern, Polen, Italien, och Österrike. Det kommer ta lång tid, och det kommer vara en tuff uppförsbacke, men jag tror vi kommer att se den globala liberalismens död inom de kommande femtio åren.

 

I Sverige är det främst Alternativ för Sverige som har valt att odla de internationella kontakterna med systerpartierna i övriga Europa, samt intagit en mer konsekvent fientlig inställning till den globala liberalismen. Sverigedemokraterna däremot har valt en mer närsynt svensk populistisk väg. I EU-parlamentet har SD valt att ingå i samma partigrupp som UKIP och femstjärnerörelsen, två partier som utmärker sig just genom att inte ha någon substantiell kritik mot den globala liberalismen --  utan som istället ägnar sig åt ganska tom populism. Om det är av strategiska skäl man har valt den här vägen, eller om det beror på att man genuint känner samröre med den här typen av populism vet jag inte. Vad jag kan konstatera att en ny verklighet börjar växa fram i den europeiska världen, och det är en konsekvent illiberal och pro-europeisk ordning, inte huvudlös verklighetens-folk-populism. Detta är en verklighet SD måste förhålla sig till.

En ny världsordning

konservatism Kommentera
 

 

Jag har de senaste dagarna lyssnat på två intressanta intervjuer utförda av Jörgen Huitfeldt på uppdrag av den borgerliga tidskriften Kvartal. Det första intervjun var med Nya Moderaternas partiledare Ulf Kristersson, och den andre med Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet.

 

Båda dessa herrar lyfte i sina respektive intervjuer fram en kritik mot den nationalistiska pånyttfödelsen, som delvis var annorlunda från den gamla vanliga ”rasist-fascist-nazist”-litanian. Den kritik man lyfte, och vilken var förvånansvärt samspelt för att komma från två politiska motståndare, handlade i huvudsak om att man betraktade den gryende nationalismen som ett hot mot ett slags modernistiskt och internationalistiskt projekt, vilket båda dessa herrar värderade högt.

 

 

Så här beskriver till exempel Kristersson skillnaden mellan Moderaterna och Sverigedemokraternas värderingar:

 

Den grundläggande skillnaden är att vi vill behålla Sverige som ett öppet land för omvärlden.

 

//

Sveriges plats i den öppna världen. Sverige som ett land som man kan komma till och arbeta i. Och Sverige som ett land som i grund och botten gillar internationellt samarbete. Allt det där som gör att en liten öppen ekonomi kan fungera.

 

//

 

Jag tycker när man ser och hör många Sverigedemokrater både i spalterna, och sånt som aldrig var avsetts att höras, så tycker jag det finns en underton som jag djupt ogillar. Jag hade häromdagen en debatt med Jimmie Åkesson, som visserligen inte handlade om just migration, men som handlade om Sveriges roll i en bredare säkerhetspolitisk internationell gemenskap. Och han uttrycker sig i termer av ”Sverige som står mellan öst och väst”, och sånt där. Det finns en oklarhet om Sverige roll i den moderna fria världen, som jag verkligen inte delar.

 

//

 

Jag vill inte låta Sverigedemokraterna få ett sånt inflytande. Även om vi bortser från min moraliska aspekt, det vill säga jag tycker att de har en syn på allt som är utländskt, på internationellt samarbete, som för mig är en grundläggande värderingsfråga. Det hindrar inte att jag säger att de hade rätt när de ville tala migration när ingen annan ville det.”

 

Källa

 

Anders Lindberg om sin syn på det mångkulturella samhället:

 

Det mångkulturella, globalisering, EU, det handlar för mig om modernitet. För mig är det det moderna projektet. Att ett öppet samhälle också betyder att man reser över gränser, man träffar nya människor, man får nya idéer, man har frihandel, man har utbyte. För mig när jag ser Sveriges utveckling i ett historiskt perspektiv, då ser jag ett land som är väldigt nyfiket inför framtiden. Vi kallar oss världens modernaste land. Och det där hör mycket ihop med den här öppenheten. För mig är alternativet, när man sluter sig inåt, man stänger gränserna, man blir mindre nyfiken, man blir mer rädd, det är ett annat slags samhällsbygge. // den svenska modellen bygger på trygghet i förändring; men nyckeln där är just förändringen.”

 

Källa

 

Vad Kristersson och Lindberg lyfter fram här är egentligen inte några hårda eller stringenta argument för den politik de förordar. Det finns ingenting som säger att bidragsinvandring från tredje världen inte kan strypas helt, samtidigt som man har en hög grad av frihandel. Det finns ingenting som säger att man inte kan ha höga tullmurar mot tredje land, samtidigt som man har fri handel inom EU (vilket i stort sett är fallet i dag). Det finns ingenting som säger att man inte kan vara nyfiken och besöka främmande länder, och samtidigt motsätta sig att Sverige ansluter sig till NATO. Kristersson och Lindberg saluför med andra ord snömos här.

 

Människan använder sällan logik när hon resonerar; snarare tänker hon i bilder, allegorier och liknelser. Kristerssons och Lindbergs världsbild måste tolkas som just en bild. En bild som i sin tur är en antites till en annan bild. Denna andra bild är förmodligen, med tanke på dessa herrars ålder, världen före Berlinmurens fall.

 

Jag är själv inte så gammal att jag har en klar uppfattning om hur världen såg ut före EU och massinvandringen. Jag har aldrig upplevt DDR-Sverige, än mindre det verkliga DDR. Jag kan tänka mig att det var en värld som på många sätt var tryggare och stabilare än den vi har idag, men möjligen också mer instängd och stagnerad.

 

Det är hursomhelst klart att Kristersson och Lindberg betraktar denna gamla värld som passé, och de uppfattar SD inte bara, eller kanske ens primärt, som ”nazismens” återkomst, utan snarare som ”det instängda Sveriges” återkomst.

 

Kristersson och Lindbergs uttalanden rimmar väl med den brittiska journalisten David Goodharts begreppspar somewhere och anywhere. Begreppen, i den här kontexten, är tänkta att beskriva den inställning vilken en människa har till den plats vederbörande befinner sig på. Somewhere-människan är rotad i en särskild bygd, socialt konservativ med lägre utbildningsnåv. Anywhere-människan å sin sida är urban, kosmopolitisk, liberal – ständigt villig att byta ut den specifika storstad vederbörande för tillfället bor i, mot vilken annan som helst i världen. Enligt Goodhart faller cirka 50% av Storbritanniens befolkning under kategorin ”somewhere”, 20-25 är ”anywhere”, och resten ligger någonstans mittemellan.

 

Kristersson och Lindberg företräder med andra ord den lilla minoritetsåsikt som kallas ”anywhere”.

 

Goodharts begreppspar har cirkulerat en del bland borgerliga opinionsbildare de senaste månaderna, i ett försök att förklara och utveckla en politik som lockar ”verklighetens folk”. Om detta kommer leda någon vart är mycket osäkert. Sverigedemokrater har utvecklats till ”somewhere”-partiet (”oikos”-partiet”) par excellence, och dessutom finns det förmodligen ingen genuin vilja eller ideologiskt utrymmer för 2000-talets S och M att backa ut ur den principiella globalism som de har snärjt in sig i de senaste 30-40 åren.

 

Det är självklart att en framtida illiberala reaktion måste tala till, och bejaka, den stora majoritet som hör hemma någonstans. Reaktionen har lyfts fram av dessa människor, och det är dessa människor som har förfördelats värst under massinvandringen och den globala kapitalismens härjningar. Med detta sagt är det inte tänkbart, eller ens önskvärt, med ett samhälle som uteslutande består av somewhere-människor. Det är inte heller realistiskt för en seriöst antiliberal ideologi att inte ha en vision för en illiberal global världsordning. Jorden är rund. Det finns inget sätt att isolera sig från de stora demografiska och geopolitiskt utmaningar som präglar vår värld idag.

 

Att denna nya världsordning kommer se avgjort annorlunda ut från den liberala världsordning som har präglat världen efter Berlinmurens fall är självklart. Samtidigt kommer det inte vara en ordning där det råder ett konstant jämviktstillstånd mellan hermetiskt tillslutna nationer. Det finns en något naiv tendens hos vissa paelokonservativa och liberterianska tänkare och debattörer, när det kommer till att förställa sig den postliberala, postamerikanska, framtiden så som varandes småskalig, lokal och stabil. En slags hobbit-tillvaro, undangömd från världens buller och bråk.

 

 

Hobbit-tillvaron är en lockande vision, och jag tror att en framtid illiberal världsordning kommer innehålla inslag av det här visionen, men som maktanalys betraktad är den impotent och naiv. En sådan hobbit-tillvaro kommer i någon mening alltid vara artificiell, och dess förutsättning kommer alltid vara att den skyddas av en större global enhet medels militärmakt. Det går inte, som vissa anglo-amerikanska tänkare tycks tro, att upprätthålla fred och jämvikt genom kontrakt och abstrakta principer.

 

Nej vad som behövs för att skydda den framtida illiberala europeiska, och europeiskättade, världen är ett Imperium. Jag är inte den första, och kommer inte bli den sista, som lyfter det här perspektivet. Richard Spencer i USA är en känd förespråkare för Imperiet, likaså Guillaume Fayes med sin arkeofuturism. Till skillnad från Faye anser jag inte att Imperiet bara ska omfatta Europa och Sibirien, utan även USA och Kanada. Jag tycker även att hans vision, på klassiskt franskt manér, är på tok för byråkratisk.

 

Till skillnad från från dagens EU bör inte Imperiet vara centrerat kring ekonomin och den inre marknaden, utan istället kring militären. Imperiet bör inte lägg sig i de anslutna nationernas ekonomi eller inrikespolitik. Ekonomisk globalism är inte förenligt med patriotism. När kapital tillåts röra sig fritt över gränserna, leder de alltid till att kapitalägarna får intressen som går på tvären med nationernas intressen. Ingen enskilda kapitalist eller kapitalägare får tillåtas att bli större än nationerna från vilka de härstammar. Den ekonomiska politiken bör vara en nationell angelägenhet. Detta förhindrar naturligtvis inte handel i den utsträckning de ingående nationerna önskar ägna sig åt sådan.

 

Imperiets främsta funktion bör vara att skydda de yttre gränserna från de icke-europeiska massorna, samt förhindra nya broderskrig mellan europeiska folk. Europas fall från storhet berodde på de två världskrigen, vilka blödde vår kontinent torr. Vi kommer inte överlever ett tredje storkrig. Ett utbyte bör även ske på de teknologiska, vetenskapliga och kulturella områdena. Det yttersta målet för Imperiet måste vara att kolonialisera solsystemet. Och efter det, stjärnorna.

 

 

Den här är en faustiska utmaning som jag tror kan locka många av de människor som i dag faller under kategorin ”anywhere”. Istället för att den här gruppens rastlösa och visionära strävanden ska slösas på den dödsdömda multikulti globalismen, finns i visionen om Imperiet en ny form av idealism och internationalism, en ny form av framåtskridande, som kan attrahera den här gruppen. Svaret på den globala liberalismen kan inte bara vara ”nej” och ”tillbaka”. Man måste ge en positiv motbild.

 

Jag tycker att man i redan idag kan se tecknen på att en ny global ordningen är i antågande. Man kan se den i Trumps seger i USA, och hos regeringarna i Ungern, Polen, Italien, och Österrike. Det kommer ta lång tid, och det kommer vara en tuff uppförsbacke, men jag tror vi kommer att se den globala liberalismens död inom de kommande femtio åren.

 

I Sverige är det främst Alternativ för Sverige som har valt att odla de internationella kontakterna med systerpartierna i övriga Europa, samt intagit en mer konsekvent fientlig inställning till den globala liberalismen. Sverigedemokraterna däremot har valt en mer närsynt svensk populistisk väg. I EU-parlamentet har SD valt att ingå i samma partigrupp som UKIP och femstjärnerörelsen, två partier som utmärker sig just genom att inte ha någon substantiell kritik mot den globala liberalismen --  utan som istället ägnar sig åt ganska tom populism. Om det är av strategiska skäl man har valt den här vägen, eller om det beror på att man genuint känner samröre med den här typen av populism vet jag inte. Vad jag kan konstatera att en ny verklighet börjar växa fram i den europeiska världen, och det är en konsekvent illiberal och pro-europeisk ordning, inte huvudlös verklighetens-folk-populism. Detta är en verklighet SD måste förhålla sig till.