Kris i befolkningsfrågan är en gamla biopolitisk klassiker från år 1934, författade av det socialdemokratiska akademikerparet Myrdal. Boken motiverades primärt av de katastrofala fertilitetssiffror som präglade Sverige under några decennier i början av 1900-talet; men den tar också upp frågor om befolkningens kvalitet, socialpolitik, med mera.
Boken är en sällsam blandning mellan politisk radikalitet, och social och biologisk realism – en blandning som framstår som klart udda för en läsare år 2017. Den svenska socialdemokratin främsta styrka ligger i mångt och mycket i deras elastiska och pragmatiska förhållande till den omgivande kulturen och rådande paradigm. Den här boken är ett lysande exempel på den här pragmatismen - där data går för dogma. I ett sammanhang där rasbiologi var en självklar del av den vetenskapliga diskursen, försökte makarna Myrdal gifta rådande vetenskap med sina socialistiska ideal. I många fall är det en lyckad synkretism, i andra fall går man i min mening vilse.
Konstigheterna framträder framförallt när det kommer till frågor om incitamentsstrukturer, en vanlig blind fläck för folk på den politiska vänsterkanten. Myrdalarna menar till exempel att abort är moraliskt problematiskt, men att då 1) dessa ändå förekommer, bör de legaliseras så de kan utföras på ett säkert sätt av läkare 2) om preventivmedel blev lagliga och allmänt spridda skulle problemet med aborterna minska. Enligt två refererande undersökningar, (författade ungefär under den tidsperiod som boken stammar ifrån), i boken beräknades de illegala aborterna till mellan 10000-20000 per år. Idag har vi facit i hand angående relationen mellan preventivmedelsanvändning och aborter: det finns ingen koppling mellan de två över huvud taget. I förhållande till befolkningsökningen tycks snarare antalet aborter ha ökat, trots den stora tillgången på preventivmedel. Hur kommer det sig?
Men gissning skulle förmodligen bli att då både aborter och preventivmedel är allmänt tillgängliga, minskar också incitamenten hos kvinnor att iakttaga försiktighet i sitt sexualliv. Då samlagets yttersta konsekvenser blir mer avlägsna, ökar också frekvensen och risktagandet i sexuallivet. Resultatet blir fler oönskade graviditeter, och fler aborter. För att få till bukt med de höga aborttalen krävs snarare en mer grundläggande förändring i vår syn på sex och fortplantning, inte fler preventivmedel, eller mer "information" om dylika.
Den totala separationen mellan sexualiteten och reproduktionen är ett intressant ämne i sig. Den har givit upphov till många av de konstigheter som präglar det senmoderna människans syn på sex och samlevnad – men det är egentligen en fråga för en helt annan gång. Åter till Kris i befolkningsfrågan.
När det kommer till befolkningsmaterialets kvalitet, är makarnas lösningar ofta mer socialpolitik, men det finns också undantag. Man menar till exempel att det vore önskvärt att sterilisera de sinnesslöa. Man förordar helt enkelt en total avkapning av klockkurvans nedre procentenheter, både av ärftlighetsbiologiska orsaker, men främst med tanke på de barn som tvingas att växa upp under så tragiska omständigheter.
Jag ställer mig principiellt avvisande till sterilisering. Det sluttande planet är en realitet, och ofrivillig sterilisering riskerar, när principen väl har etablerats, att med tiden komma att inkluderar fler och fler grupper. Allt som är udda och avvikande behöver inte vara negativt. Det som under en vissa era kan vara en belastning, kan vara en styrka under andra omständigheter – asperger och ADHD till exempel – det vore ovist av människan att artificiellt försöka reglera befolkningens mångfald, och därmed göra den mindre motståndskraftig för snabba skiftningar i omvärlden. I vilken utsträckning staten aktivt ska gynna och betala för asociala och dysfunktionellas barnalstring, är dock en helt annan fråga.
Många av de förslag som lanserades i Kris i befolkningsfrågan har med tiden blivit realitet, detta gälla framförallt barnomsorgens utbyggnad, som en del av kvinnans insteg på arbetsmarknad. Ur ett etniskt perspektiv är kvinnlig deltagande på arbetsmarknaden i större skala, fullkomligt irrationellt och innebär ett stort slöseri på resurser. Dels innebär det att kvinnans tid och energi splittras, och tas bort ifrån reproduktion, till förmån för produktionen. Detta leder de facto till minskade barnkullar, då de ekonomiska och ”professionella” konsekvenserna blir för stora för en kvinna som helhjärtat satsar på familjelivet, och skaffar många barn.
Vidare medför kvinnoarbetet allvarliga konsekvenser för familjernas ekonomi. En fördubbling av arbetskraften, bör rimligen leda till en halvering av reallönerna, enligt lagen om utbud och efterfrågan. Så i slutändan innebär dubbelarbetet inte att familjen tjänar dubbelt så mycket, utan att de tjänar exakt lika mycket som de hade tjänat om enbart männen arbetade.
Med det sagt, de generösa svenska förmånerna för barn och föräldrar, fungerar faktiskt i dagens läge positivt för att hålla uppe nativitetstalen. I länder med en mer traditionell syn på familjen, som till exempel Tyskland och Italien, är fertiliteten betydligt lägre än i Sverige. De västerländska kvinnorna tycker helt enkelt att det är viktigare och ädlare att delta i det kapitalistiska ekorrhjulet, än att skaffa familj. Så länge den här kulturen är förhärskande vore det dum-konservativt, att försöka återupprätta 1950-talets kärnfamilj på artificiell väg – t.ex. genom strypt föräldrapeng eller nedstängning av barnomsorgen. Det vore att dyrka en död form. På samma sätt som frågan om aborterna, är det snarare en djupare förändring av kulturen och hela samhället som krävs. Det krävs att vi rör oss bort ifrån det individualistiska paradigmet, som arbetar emot våra intressen, och istället anammar en kommunitär och identitär världsåskådning - där våra "jag" inte är låsta i våra fysiska kropp, utan hänger samman med våra landsmän, nu levande, döda och kommande.