Fertilitet, barn per kvinna, överensstämmer inte med några riktiga barn eller kvinnor av kött och blod. Det säger sig självt, ingen får 1,88 barn - man får 1 barn, 2 barn, 3 barn, o.s.v.. Genomsnittet är dessutom bara baserat på de kvinnor som är i åldrarna 15-44. Av detta följer: att i kommuner med många fertila kvinnor, krävs också tämligen många barn, för att fertiliteten ska vara ”normal” (en truism visserligen).
Städer som utmärker sig som havande en stor befolkning i åldrarna 15-44, i jämförelse med riksgenomsnittet, (särskilt åldern 18-30) är storstäderna och universitetsstäderna. De i föregående blogginlägget nämnda universitetsstäderna (se t.ex. Uppsala ) hyperlåga fertilitet bör förstås i det sammanhanget: stora mängder unga kvinnor (och män) strömmar in i universitetsstäderna med det uttalade syftet att plugga några år, och sedan flytta vidare till andra kommuner. Låg fertiltiet är väntad.
Att förklara storstädernas lägre fertilitet är inte lika enkel. Visserligen söker sig unga människor till Stockholm, Göteborg och Malmö för att studera, men lika många, om inte fler, flyttar dit för att arbeta, eller för att ha städerna om bas för självförverkliganden av olika slag. Liksom universitetsstäderna har storstäderna en stor ung befolkning som inte skaffar barn.
Bilden bekräftas när man tittar på åldern för förstabarnsföderskorna, (se bild i början av inlägget).
Det är mer än 5 års skillnad mellan förstagångsföderskan i Hultsfred i jämförelse med Stockholm. Forskningen kring i vilken grad sen debut som mor korrelerar med fertilitet är inte samstämig. Visserligen kan man anta att någon som får sitt första barn vid 31, eller ännu senare, och som samtidigt ska få ihop livspusslet med dubbelarbete, dagis och fritidsaktiviteter, inte kommer hinna med så många barn innan fertiliteten går ned. Å andra sidan finns det exempel från andra europeiska länder, främst i sydöstra Europa, där kvinnor får barn relativt tidigt, men där fertiliteten trots detta är låg.
Någon skulle kanske invända att i ljuset av boendesituationen i storstäderna, och den många gånga mer krävande arbetsmarknaden (längre timmar, otrygga anställningsformer), är det inte bara att "skaffa barn" hur som helst. Det finns verkliga ekonomiska barriärer mot att skaffa barn, och att detta då delvis skulle motsäga min tes i föregående inlägg om att orsakerna till den låga fertiliteten är kulturell och inte materiell/ekonomisk.
Jag tror att allt det här stämmer. Det är enklare att ha barnfamilj i mindre städer. Det är enklara att skaffa ett värdigt boende och kombinera arbete med familj. Frågan är då varför unga människor idag envisas med att tränga in sig i storstäderna till vilket pris som helst? Ska man ha ett vanligt jobb, och inget high end arbete som kräver topputbildning, finns det i princip samma utbud på arbete utanför Stockholm, som i huvudstaden. Är du barnskötare, lärare, bibliotekarie, läkare, sjuksköterska, lagerarbetare, montör, personalvetare, byggare, psykolog - kan du lika väl bo i Mora som i någon av de tre storstadsområderna.
Många storstadsbor verkar ha en nidbild av landet utanför stadsgränserna, som präglat av kontant avfolkning, arbetslöshet och depression. Faktum är att detta bara stämmer på ett fåtal orter. Många delar av Sverige mår alldeles utmärkt, och det finns gott om både arbete, hus och lägenheter för den som är beredd att flytta.
Frågan om VARFÖR unga människor trots allt det här väljer att tränga ihop sig i storstadsområdena, leva som råttor, och skjuta upp barnafödandet i absurdum - måste alltså ha kulturella förklaringar. Det finns en bestämd idé om vad framgång, självförverkligande, frihet och lycka innebär. Det finns en vissa uppsättning memer som vi har med oss från föräldrar, popkultur och massmedia, som medför att vi är beredd att göra väldigt stora uppoffringar för att leva ett liv som rent objektivt inte är särskilt värdigt eller belönande - men mer om det i nästa inlägg.
Teaser:
