En ny världsordning

Kommentera
 

 

Jag har de senaste dagarna lyssnat på två intressanta intervjuer utförda av Jörgen Huitfeldt på uppdrag av den borgerliga tidskriften Kvartal. Det första intervjun var med Nya Moderaternas partiledare Ulf Kristersson, och den andre med Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet.

 

Båda dessa herrar lyfte i sina respektive intervjuer fram en kritik mot den nationalistiska pånyttfödelsen, som delvis var annorlunda från den gamla vanliga ”rasist-fascist-nazist”-litanian. Den kritik man lyfte, och vilken var förvånansvärt samspelt för att komma från två politiska motståndare, handlade i huvudsak om att man betraktade den gryende nationalismen som ett hot mot ett slags modernistiskt och internationalistiskt projekt, vilket båda dessa herrar värderade högt.

 

 

Så här beskriver till exempel Kristersson skillnaden mellan Moderaterna och Sverigedemokraternas värderingar:

 

Den grundläggande skillnaden är att vi vill behålla Sverige som ett öppet land för omvärlden.

 

//

Sveriges plats i den öppna världen. Sverige som ett land som man kan komma till och arbeta i. Och Sverige som ett land som i grund och botten gillar internationellt samarbete. Allt det där som gör att en liten öppen ekonomi kan fungera.

 

//

 

Jag tycker när man ser och hör många Sverigedemokrater både i spalterna, och sånt som aldrig var avsetts att höras, så tycker jag det finns en underton som jag djupt ogillar. Jag hade häromdagen en debatt med Jimmie Åkesson, som visserligen inte handlade om just migration, men som handlade om Sveriges roll i en bredare säkerhetspolitisk internationell gemenskap. Och han uttrycker sig i termer av ”Sverige som står mellan öst och väst”, och sånt där. Det finns en oklarhet om Sverige roll i den moderna fria världen, som jag verkligen inte delar.

 

//

 

Jag vill inte låta Sverigedemokraterna få ett sånt inflytande. Även om vi bortser från min moraliska aspekt, det vill säga jag tycker att de har en syn på allt som är utländskt, på internationellt samarbete, som för mig är en grundläggande värderingsfråga. Det hindrar inte att jag säger att de hade rätt när de ville tala migration när ingen annan ville det.”

 

Källa

 

Anders Lindberg om sin syn på det mångkulturella samhället:

 

Det mångkulturella, globalisering, EU, det handlar för mig om modernitet. För mig är det det moderna projektet. Att ett öppet samhälle också betyder att man reser över gränser, man träffar nya människor, man får nya idéer, man har frihandel, man har utbyte. För mig när jag ser Sveriges utveckling i ett historiskt perspektiv, då ser jag ett land som är väldigt nyfiket inför framtiden. Vi kallar oss världens modernaste land. Och det där hör mycket ihop med den här öppenheten. För mig är alternativet, när man sluter sig inåt, man stänger gränserna, man blir mindre nyfiken, man blir mer rädd, det är ett annat slags samhällsbygge. // den svenska modellen bygger på trygghet i förändring; men nyckeln där är just förändringen.”

 

Källa

 

Vad Kristersson och Lindberg lyfter fram här är egentligen inte några hårda eller stringenta argument för den politik de förordar. Det finns ingenting som säger att bidragsinvandring från tredje världen inte kan strypas helt, samtidigt som man har en hög grad av frihandel. Det finns ingenting som säger att man inte kan ha höga tullmurar mot tredje land, samtidigt som man har fri handel inom EU (vilket i stort sett är fallet i dag). Det finns ingenting som säger att man inte kan vara nyfiken och besöka främmande länder, och samtidigt motsätta sig att Sverige ansluter sig till NATO. Kristersson och Lindberg saluför med andra ord snömos här.

 

Människan använder sällan logik när hon resonerar; snarare tänker hon i bilder, allegorier och liknelser. Kristerssons och Lindbergs världsbild måste tolkas som just en bild. En bild som i sin tur är en antites till en annan bild. Denna andra bild är förmodligen, med tanke på dessa herrars ålder, världen före Berlinmurens fall.

 

Jag är själv inte så gammal att jag har en klar uppfattning om hur världen såg ut före EU och massinvandringen. Jag har aldrig upplevt DDR-Sverige, än mindre det verkliga DDR. Jag kan tänka mig att det var en värld som på många sätt var tryggare och stabilare än den vi har idag, men möjligen också mer instängd och stagnerad.

 

Det är hursomhelst klart att Kristersson och Lindberg betraktar denna gamla värld som passé, och de uppfattar SD inte bara, eller kanske ens primärt, som ”nazismens” återkomst, utan snarare som ”det instängda Sveriges” återkomst.

 

Kristersson och Lindbergs uttalanden rimmar väl med den brittiska journalisten David Goodharts begreppspar somewhere och anywhere. Begreppen, i den här kontexten, är tänkta att beskriva den inställning vilken en människa har till den plats vederbörande befinner sig på. Somewhere-människan är rotad i en särskild bygd, socialt konservativ med lägre utbildningsnåv. Anywhere-människan å sin sida är urban, kosmopolitisk, liberal – ständigt villig att byta ut den specifika storstad vederbörande för tillfället bor i, mot vilken annan som helst i världen. Enligt Goodhart faller cirka 50% av Storbritanniens befolkning under kategorin ”somewhere”, 20-25 är ”anywhere”, och resten ligger någonstans mittemellan.

 

Kristersson och Lindberg företräder med andra ord den lilla minoritetsåsikt som kallas ”anywhere”.

 

Goodharts begreppspar har cirkulerat en del bland borgerliga opinionsbildare de senaste månaderna, i ett försök att förklara och utveckla en politik som lockar ”verklighetens folk”. Om detta kommer leda någon vart är mycket osäkert. Sverigedemokrater har utvecklats till ”somewhere”-partiet (”oikos”-partiet”) par excellence, och dessutom finns det förmodligen ingen genuin vilja eller ideologiskt utrymmer för 2000-talets S och M att backa ut ur den principiella globalism som de har snärjt in sig i de senaste 30-40 åren.

 

Det är självklart att en framtida illiberala reaktion måste tala till, och bejaka, den stora majoritet som hör hemma någonstans. Reaktionen har lyfts fram av dessa människor, och det är dessa människor som har förfördelats värst under massinvandringen och den globala kapitalismens härjningar. Med detta sagt är det inte tänkbart, eller ens önskvärt, med ett samhälle som uteslutande består av somewhere-människor. Det är inte heller realistiskt för en seriöst antiliberal ideologi att inte ha en vision för en illiberal global världsordning. Jorden är rund. Det finns inget sätt att isolera sig från de stora demografiska och geopolitiskt utmaningar som präglar vår värld idag.

 

Att denna nya världsordning kommer se avgjort annorlunda ut från den liberala världsordning som har präglat världen efter Berlinmurens fall är självklart. Samtidigt kommer det inte vara en ordning där det råder ett konstant jämviktstillstånd mellan hermetiskt tillslutna nationer. Det finns en något naiv tendens hos vissa paelokonservativa och liberterianska tänkare och debattörer, när det kommer till att förställa sig den postliberala, postamerikanska, framtiden så som varandes småskalig, lokal och stabil. En slags hobbit-tillvaro, undangömd från världens buller och bråk.

 

 

Hobbit-tillvaron är en lockande vision, och jag tror att en framtid illiberal världsordning kommer innehålla inslag av det här visionen, men som maktanalys betraktad är den impotent och naiv. En sådan hobbit-tillvaro kommer i någon mening alltid vara artificiell, och dess förutsättning kommer alltid vara att den skyddas av en större global enhet medels militärmakt. Det går inte, som vissa anglo-amerikanska tänkare tycks tro, att upprätthålla fred och jämvikt genom kontrakt och abstrakta principer.

 

Nej vad som behövs för att skydda den framtida illiberala europeiska, och europeiskättade, världen är ett Imperium. Jag är inte den första, och kommer inte bli den sista, som lyfter det här perspektivet. Richard Spencer i USA är en känd förespråkare för Imperiet, likaså Guillaume Fayes med sin arkeofuturism. Till skillnad från Faye anser jag inte att Imperiet bara ska omfatta Europa och Sibirien, utan även USA och Kanada. Jag tycker även att hans vision, på klassiskt franskt manér, är på tok för byråkratisk.

 

Till skillnad från från dagens EU bör inte Imperiet vara centrerat kring ekonomin och den inre marknaden, utan istället kring militären. Imperiet bör inte lägg sig i de anslutna nationernas ekonomi eller inrikespolitik. Ekonomisk globalism är inte förenligt med patriotism. När kapital tillåts röra sig fritt över gränserna, leder de alltid till att kapitalägarna får intressen som går på tvären med nationernas intressen. Ingen enskilda kapitalist eller kapitalägare får tillåtas att bli större än nationerna från vilka de härstammar. Den ekonomiska politiken bör vara en nationell angelägenhet. Detta förhindrar naturligtvis inte handel i den utsträckning de ingående nationerna önskar ägna sig åt sådan.

 

Imperiets främsta funktion bör vara att skydda de yttre gränserna från de icke-europeiska massorna, samt förhindra nya broderskrig mellan europeiska folk. Europas fall från storhet berodde på de två världskrigen, vilka blödde vår kontinent torr. Vi kommer inte överlever ett tredje storkrig. Ett utbyte bör även ske på de teknologiska, vetenskapliga och kulturella områdena. Det yttersta målet för Imperiet måste vara att kolonialisera solsystemet. Och efter det, stjärnorna.

 

 

Den här är en faustiska utmaning som jag tror kan locka många av de människor som i dag faller under kategorin ”anywhere”. Istället för att den här gruppens rastlösa och visionära strävanden ska slösas på den dödsdömda multikulti globalismen, finns i visionen om Imperiet en ny form av idealism och internationalism, en ny form av framåtskridande, som kan attrahera den här gruppen. Svaret på den globala liberalismen kan inte bara vara ”nej” och ”tillbaka”. Man måste ge en positiv motbild.

 

Jag tycker att man i redan idag kan se tecknen på att en ny global ordningen är i antågande. Man kan se den i Trumps seger i USA, och hos regeringarna i Ungern, Polen, Italien, och Österrike. Det kommer ta lång tid, och det kommer vara en tuff uppförsbacke, men jag tror vi kommer att se den globala liberalismens död inom de kommande femtio åren.

 

I Sverige är det främst Alternativ för Sverige som har valt att odla de internationella kontakterna med systerpartierna i övriga Europa, samt intagit en mer konsekvent fientlig inställning till den globala liberalismen. Sverigedemokraterna däremot har valt en mer närsynt svensk populistisk väg. I EU-parlamentet har SD valt att ingå i samma partigrupp som UKIP och femstjärnerörelsen, två partier som utmärker sig just genom att inte ha någon substantiell kritik mot den globala liberalismen --  utan som istället ägnar sig åt ganska tom populism. Om det är av strategiska skäl man har valt den här vägen, eller om det beror på att man genuint känner samröre med den här typen av populism vet jag inte. Vad jag kan konstatera att en ny verklighet börjar växa fram i den europeiska världen, och det är en konsekvent illiberal och pro-europeisk ordning, inte huvudlös verklighetens-folk-populism. Detta är en verklighet SD måste förhålla sig till.