Marcus Uvell tillhör den fraktion inom borgerligheten som tidigt såg potentialen med tätare relationer mellan SD och de borgerliga partierna. En alliansregering som förlitar sig på ett aktivt eller passivt stöd från SD kan se fram emot ett ”stabilt borgerligt maktinnehav under lång tid”; ett avvisande av ett dylikt stöd skulle å sin sida innebära en ”ny socialdemokratisk guldålder”, som Uvell uttrycker det i sin senaste bok Bakslaget. Oavsett vad man tror om det här är det allmänt känt att borgerligheten valde den senare vägen under Fredrik Reinfeldt.
Den övergripande tes som Uvell driver i sin bok är att väljarnas flykt från de etablerade partierna till SD är en reaktion mot en generell kulturradikalisering av den svenska samhällsdebatten; varav den extrema invandringspolitiken utgör en del. Alliansen bör enligt Uvell överge den extrema värde-nihilism som har utmärkt borgerligheten de senaste decenniet, och istället börja bejaka och tala till den konservativa folkopinionen. En opinion som är större än vad den allmänna debatten ger sken av, enligt Uvell. Syftet med en sådan approach bör dels vara att vinna tillbaka väljare från SD, och dels säkra upp parlamentariskt stöd från SD till en alliansregering.
Boken är utgiven av Timbro och har genomgående ett borgerligt perspektiv. Jag tänker i den här recensionen inte fokuserar så mycket på alliansens interna konflikter, eller dess strategier för framtiden, då detta faller utanför den här bloggens ideologiska riktning. Istället ska jag lyfta fram det statistiska underlag som boken bygger på, och fundera lite kring vad det kan säga om den fortsatta opinionsmässig tillväxten för nationalistiska och traditionalistiska krafter.
Uvell baserar tesen om den konservativa folkopinionen på en egenproducerad opinionsundersökning där deltagarna har fått svara på ett antal värderingsfrågor. Svaren har sedan brutits ner utefter bland annat partisympati, kön, ålder och annat. Resultatet är intressant.
Till exempel svarar 60% av svenskarna jakande på frågan ”Det är inget fel på traditionella könsroller så länge man väljer dem själv”. Detta kan kanske tyckas som ett ganska väntat resultat, men i ljuset av att Socialdemokraterna, Vänstern och Liberalerna (och sedermera de övriga partierna) har drivit en politik i motsatt riktning de senaste 50 åren, är det ganska anmärkningsvärt. I vilken utsträckning man håller med om utsagan varierar. 75% av Moderaterna, 77% av Kristdemokraterna, 80% av Sverigedemokraterna (dessa tre partiers väljare tenderar att vara likvärdigt konservativa enligt undersökning) är motståndare till statsfeminismen. Även bland Socialdemokrater (49%), Liberaler (46%), och Centerpartister (54%) är stödet för traditionella könsroller starkt. Bara Miljöpartister (28%) och Vänsterpartister (27%) utmärker sig i sin vilja att tvinga folk att leva på ett sätt som går emot den enskildes preferenser.
53% av svenskarna håller med om att: ”I Sverige råder religionsfrihet, men det får inte råda någon tvekan om att vi är ett kristet land och att det är kristendomen som är normen”. Starkast är stödet för denna uppfattning bland Kristdemokrater (86%), Sverigedemokrater (83%), och Moderater (71%). Liberaler (41%) och Socialdemokrater (40%), och Centerpartister (32%) utgör en slags mellangrupp. Minst benägna att hålla med om utsagan är Vänsterpartister (14%) och Miljöpartister (20%). Mönstret med konservativa Moderater, SD:are och KD:are, vänsterextrema Miljöpartister och Vänsterpartister, och med Sossar och Liberal någonstans i mitten (centern växlar mellan mitten och vänstern), är genomgående. Trots detta finns det även hos vänstern och mitten en inte försumbara minoritet som håller med om de konservativa åsikterna. Betydlig fler än man hade kunnat tänka sig med tanke på den kulturradikal offentliga debatten.
Att den offentliga debatten är skev håller folket också med om. 74% håller med om påståendet att ”Politiker ägnar sig för mycket åt udda symbolfrågor och för lite åt sådant som verkligen spelar roll i medborgarnas vardag”.
Frågorna avslöjar ett tydligt mönster. Ungefär 50% av befolkning är klart värdekonservativa, 20-25% är radikaler, och 25-30% hamnar någonstans mittemellan. Detta motsvarar väl den fördelning som David Goodharts anger för Storbritannien angående människor som hörhemma "somewhere", och "anywhere", och de som faller någonstans mittemellan – vilka jag omnämnda i ett blogginlägg för ett tag sedan.
Något som talar mot den här bilden, och som Uvell gärna betonar för att ge legitimitet till sin liberal-konservativa grundsyn, är att hela 67% av väljarna håller med om påståendet att ”Det är på det hela taget är positivt att Sverige är ett mångkulturellt samhälle”. Bara 12% ”instämmer inte alls”, och 15% ”instämmer inte” i påstående – sammantaget 27%. Andelen som helt avvisar mångkulturen motsvarar alltså ungefär Sverigedemokraternas opinionssympatier. De 12% som tydligt avvisar mångkulturen motsvarar ungefär de 50% av SD-väljarna som är bekanta med, och erkänner, det empiriska faktum att det finns intelligensskillnader mellan olika folkgrupper (osagt orsaken till dessa skillnader); något som en journalist på Sveriges Radio nyligen karakteriserade som varandes en ”utpräglat typisk rasistisk” utsaga.
Det finns alla skäl att ifrågasätta resultatet att hela 67% av Sveriges befolkning verkligen stöder en sann mångkultur. Till exempel står det i konflikt med tidigare slutsatser i samma studie angående kristendomens särställning. Definitionsmässigt kan inte en viss religion eller kulturyttring ha en särställning i en mångkultur. Nyligen kom SIFO ut med en opinionsmätning som visade att 60% av väljarna vill förbjuda böneutrop. En ståndpunkt helt oförenlig med mångkultur. Man måste därför anta att en stor andel av de svenskar som stöder mångkultur tolka begreppet på ett annat sätt en ordboksbetydelsen. Typ pizza och sushi, och inte böneutrop och hederskultur.
Allt annat lika tycks det alltså finnas ett klart tillväxtutrymme för partier av Sverigedemokraternas typ. Minst 50% av väljarkåren är värdekonservativa och är skeptiska till mångkultur. Av dessa har redan hälften, om man får tro opinionsundersökningarna, gått över till SD.
Partier av SD:s typ utmärker sig ofta för att ha ”lågt tak, och högt golv”. Det vill säga att de som inte är SD:are tycker ofta mycket illa om partiet, medan de som väl har gått över gränsen och blivit SD:are, går mycket sällan tillbaka till sjuklövern. Processen att lämna PK bakom sig brukar kallas ”rödpillring” inom alternativ högern. När man väl har fattat beslutet att börja se verkligheten för vad den är, efter en livstid av indoktrinering, då går man aldrig tillbaka Matrix igen.
Läget i dag är alltså att 10-12% befolkning är helt rödpillrad. Ytterligare cirka 15% har lämnat PK och valt att rösta på ett oppositionellt parti, men har ännu inte riktigt fått alla pusselbitar på plats. Ytterligare 25% är värdekonservativa och skeptiska till politiker och media (ca: hälften av svenskarna litar inte på media Uvell: s. 94). Dessa 25% är väljare som skulle kunna tänka sig rösta på ett invandringskritiskt och konservativt parti, men som av olika anledningar inte har tagit steget fullt ut ännu. Kanske ytterligare 10-25% skulle nog kunna förmås att stödja ett konservativt och invandringskritiskt parti om ett sådant parti dominerade samhällsdiskursen (men det är inte garanterat). Resterande 20-25% är kulturradikala kärnväljare, vilka förmodligen aldrig någonsin kommer stöda ett parti av SD:s typ.
Så ser läget ut. Det finns med andra ord alla möjligheter för ett patriotiskt och konservativt parti att få egen majoritet i framtiden. Den högerpopulistiska vågen i Sverige har inte nått sin fulla tillväxtpotential – långt därifrån. Detta är såklart mycket positivt. Men med detta sagt, hur viktigt tillväxten för, och normaliseringen av, nationalistiska partier än är; lika viktigt är att vi rödpillrade inte vilar på hanen. Vår uppgift är att upplysa de som har kommit över till den goda sidan, och blivit oppositionella, om den fulla sanningen. Kulturnationalism, öppen svenskhet, och 5,000 kvotflyktingar per år kommer inte lösa Sveriges långsiktiga problem, och detta är viktigt att påminna Sverigevännerna om.
Skördetiden är nu. Det finns ingen tid att vila.
Bakslaget, Markus Uvell, Timbro förlag, 2018,.
