Jag minns när Granskning Sverige för ett antal år sedan presenterade ett ganska övertygande case för att den svenska slagdängan ”alla människors lika värde” i själva verket är en felaktig (kantig) översättning av engelskan ”equal in dignity”. Kantigheten tar sig bland annat uttryck i att ordet "värde" ger materiella kontonationer, medan ”dignity” har en mer ideell prägel.
Något man kan addera till den analysen är att ”lika värde”, rent språkfilosofiskt, är en ganska tom utsaga. Två entiteter kan inte bara ha ett lika värde i en fullständigt abstrakt mening, utan måste ha det i förhållande till något tredje. Vi har samma värde inför lagen? Vi har samma värde inför din mamma? Vi har samma värde vad kapplöpning anbelangar?
Den engelska utsagan är här mer avgränsad och sluten: lika i värdigheter och rättigheter. Även om den senare delen (rättigheter) naturligtvis väcker nya frågor, då det ytterst sett är stater som garanterar rättigheter. Ska alla människor, oavsett medborgarskap, ha rätt att utkräva de mest långtgående rättigheterna från den mest generösa statsbildningen på jordklotet, när den egna staten är snål? Nåväl – det får bli en fråga för en annan gång.
Jag vill här istället fokusera på begreppet värdighet. Att man ska kunna förvänta sig en grundläggande respekt av sin omgivning, och att likaledes behandla sin omgivning med tillbörlig aktning och respekt, tycker jag är en utmärkt princip. Det är en också bra princip att inte godtyckligt mörda eller förslava andra människor, bara för att de tillhör ett främmande folkslag. Även att respektera olikheter, avstånd och integritet (både för individ och grupp) är ett uttryck för tron på människans värdighet, enligt min mening.
Men värdighet är inte bara någon som den enskilde tillerkänns i ett socialt sammanhang, utan också en inre konstitution hos den enskilde. Värdighet hör ihop med självaktning – ja närmast med hygien.
Man ska inte förvilla sig att tro att värdighet är något subjektiv (d.v.s. godtyckligt) bara för att det råkar vara en inre princip. Det inre livet är i allra högsta grad objektivt och reellt. Den inre värdighetens realitet upplöses inte heller för att man fäster det tramsiga moderna begreppet ”samtycke” till den egna självförnedring. Att ge ett ”samtycke” till att inte duscha, förändrar inte det faktum att du är smutsig och luktar illa. På samma sätt är det med den inre värdigheten. Även om du ger samtycke, helt eller delvis, till t.ex. sexuellt tvivelaktiga praktiker – kommer det ändå innebär att din inre värdighet pantsätts – och det kommer få följder på sikt.
Av den här anledningen blir mycket av den moderna debatten om samtycke skev. Samtycke är naturligtvis inte irrelevant. Att som kvinna bli våldtagen är naturligtvis förnedrande, medan ömsesidigt sex med en kärlekspartner i allmänhet inte är det. Men att allt typ av sex där samtycket ingår per definition skulle vara icke-förnedrande stämmer inte. Det är allmänt känt att personer som utsatts för sexuella övergrepp i unga år, tenderar att senare i livet ”rekonstruera” övergreppen – formellt sett frivilligt. Är de här ”rekonstruktionerna” förenligt med människans värdighet?
Men även i de fallen där det inte finns ett övergrepp i grunden, utan där de mer knepiga sexuell praktikerna utvecklas organiskt, till följd av nyfikenhet, eller av andra skäl – även där riskerar den inre värdigheten att urholkas. Allt mer försvinner självkontrollen, ömsesidigheten, och allt mer sätts epithymetikon i förarsätet, och jaget blir slav. Faktum är att ”frivillighet och samtycke” när de kommer till de här frågorna är tämligen perifert – samtidigt som det i den allmänna debatten betraktas som den enda parametern.
Jag har här valt att rikta in mig på det sexuella, men samma logik kan överföras även på andra områden.
I ljuset av det här blir det snudd på obegriplig hur vänstern och liberalerna har tillåtits ta patent på idén om ”allas lika värde”. Inga är mindre brydda över människans värdighet än vänstern och liberalerna. Den klassiskt liberala idén om att det går att kombinera en hög grad av individuell frihet med en sund moralisk utveckling hos den enskilde, är idiotisk till att börja med. Extra idiotisk blir det när den enda moraliska struktur som liberalerna erbjuder är 1) ägandets moralitet 2) handelns moralitet – vilket bland annat tar sig uttryck i vurm för prostitution och annan smuts.
Vill man ha ett annat exempel på liberalismens inneboende morallöshet kan man titta på William Hahnes nyvunna gebit som krisprofitör. Genom studier av den hyperideologiska nationalekonomin, som förhåller sig till liberalismen ungefär som genusvetenskapen förhåller sig till feminismen, har Hahne fått uppfattning att det är moraliskt, samt förenligt med folkgemenskapen, att ta ut ockerpriser av sitt folk i kristider. Detta väcker naturligtvis många frågor kring AfS nationalliberala tendens, samt hur förenlig Stureplansliberalism egentligen är med nationalismen – detta oaktat att Hahne numera har avgått från partistyrelsen. Men den frågan får vi sparas till ett annat tillfälle.
Människan är fallen, med en stark böjelse åt det onda. Både starka samhälleliga normer och statens våld är nödvändigt för att ge grundläggande förutsättningar för individen att värna den inre värdigheten.
Radikalliberalerna, d.v.s. den moderna nyvänstern som dominerar samtliga tre rödgröna riksdagspartier, har i grunden ingenting att invända mot den liberala uppfattningen om att det är individens nycker som ska vara det grundläggande moraliska imperativet. Jonas Sjöstedt har själv medgivit att Vänsterpartiet inte har en kollektivistisk vision, utan att deras vurm för statligt ägande enkom beror på att de tror att detta är den bästa metoden för att sprida ”självförverkligandet” så brett som möjligt. Vänsterpartiet är alltså, givit detta, inte att betrakta som ett socialistiskt parti, utan som ett radikalt socialliberalt parti.
Vid sidan av den här grundläggande liberala människosynen, kan läggas nyvänsterns normkritik, som ytterligare ett lager som omöjliggör en inre värdighet. Perversioner av all de slag, homosexualitet, S&M, furries, trans-trams, allt premieras av den moderna vänstern, på bekostnad av normen. Inverteringen av sanningen har gått så långt i den här diskursen, att ansvaret för ångesten, skammen och den bristande känslan av värde som t.ex. homosexuella och transpersoner upplever, läggs på normala människor och deras ”normer”. När sanningen att dessa känslor har sin grund i att de normavvikandes livsstil i sig självt leder till en urlakning av värdighet. Prideparader för homosexuella och transpersoner (notera valet av ordet Pride) har ungefär samma effekt på dessa människors inneboende känsla av värdighet, som en prideparad för människor med skörbjugg skulle ha haft. Problemet är dieten!
Vänstern och liberalerna ska inte ha ett lillfinger. Principen om alla människors lika värde är något som många människor finner tilltalande, helt enkelt för att det är en vettig princip – rätt förstådd.
Jag såg för några år sedan ett youtube-klipp från en American Renaissance konferens (eller någon liknande paelokonservativ tillställning i USA) där en av talarna på allvar hävdade att den grundläggande princip som borde informera den s.k. ”högern” är alla människors olika värde.
Problemet med en sådan inställning är flera:
För det första är idén om att det är viktigt med absoluta, tydligt uttalade axiom utifrån vilka man sedan genom deduktion härrör alla andra principer, en typiskt anglosaxiska analytisk tendens . En tendens svårförenlig med en aktiv och effektiv politik kamp. Politik kräver rörlighet, och smula vanvördighet, för att vara verkligt effektiv. Det analytisk-principiella metoden attraherar ofta människor med ett formalistiskt småborgerligt temperament. Problemet med den människotypen är att de, trots att de har en självbild av att vara smarta och framgångsrika vinnare, för de mest är politiska idioter och förlorare. Gå inte längre än den svenska borgerligheten för att se en grupp som har förlorat oavbrutet i 100 år, men ändå av någon outgrundlig anledning betraktar sig själva som vinnare.
Det andra problemet med inställningen är att man förhåller sig för mycket till vänstern. ”Vänstern har intagit position X, och därför måste vi som vänsterns motståndare inta spegelpositionen Y”. Vad man missar då är att vänstern inte behövs. Vänstern behöver över huvud taget inte vara ett naturligt inslag i någon politisk kultur någonsin. Sättet man övervinner vänstern är att inkorporera delar av dess retorik och idéer, för att sedan ge dem en egen spinn (se resonemanget om människans värdighet ovan). Om man alltid, ogenomtänkt och oreflekterat, inta den motsatta positionen i relation till ”vänstern” försäkrar man sig tvärtom om vänsterns överlevnad och ledarställning, och man cementerar den egna rollen som vänsters ”bromsare".
För det tredje leder de idéer som man måste söka sig till för att konstruera en världsbild där människans olika värde är det centrala axiomet till ganska märkliga platser. Även om det kan finnas mycket att lära sig av tänkare som Friedrich Nietzsche, Julius Evola, Ragnar Rödskägg, Niccolò Machiavelli, Madison Grant och så vidare, kommer man ofrånkomligen få en ganska toxisk personlighet om man bygger hela sin världsbild på dessa herrar. De här författarna har ett värde främst som ”väckare” vilka förmår människor att göra upp med många av de ingrodda föreställningar man har haft med sig sedan barndomen. De lär människor sålunda att tänka. Men den som dogmatiskt ansluter sig till någon av dessa herrars världsbild till 100% kommer ofrånkomligen bli lite av en outsider, och därmed politiskt impotent.
Att försvara idén om alla människors lika värdighet borde därför inte vara tabu för någon ur ”högern”. I nuläget har vi tyvärr en situation där både vänstern och högern delar uppfattningen att vänstern är "de goda" och högern är "de onda". Ord som ”godhetsknarkade”, ”godhetsapostlar” avslöjar den här synen. Detta är att vara alldeles för generös mot vänstern. Vänstern består nästan utan undantag av moraliskt bankrutta människor, med låg empati. De har anslutit sig till vänstern för att det den ger dem moralisk inteckning för att angripa och terrorisera människor som makten pekar ut som fiender.
Så var smart, och värna din moral. Du är en bra människa som kämpar för det goda. Tro aldrig något gott om vänstern, och ge dem aldrig någon moraliskt legitimitet.
Stå upp för alla människors lika värdighet!
filosofi En kommentar
Jag minns när Granskning Sverige för ett antal år sedan presenterade ett ganska övertygande case för att den svenska slagdängan ”alla människors lika värde” i själva verket är en felaktig (kantig) översättning av engelskan ”equal in dignity”. Kantigheten tar sig bland annat uttryck i att ordet "värde" ger materiella kontonationer, medan ”dignity” har en mer ideell prägel.
Något man kan addera till den analysen är att ”lika värde”, rent språkfilosofiskt, är en ganska tom utsaga. Två entiteter kan inte bara ha ett lika värde i en fullständigt abstrakt mening, utan måste ha det i förhållande till något tredje. Vi har samma värde inför lagen? Vi har samma värde inför din mamma? Vi har samma värde vad kapplöpning anbelangar?
Den engelska utsagan är här mer avgränsad och sluten: lika i värdigheter och rättigheter. Även om den senare delen (rättigheter) naturligtvis väcker nya frågor, då det ytterst sett är stater som garanterar rättigheter. Ska alla människor, oavsett medborgarskap, ha rätt att utkräva de mest långtgående rättigheterna från den mest generösa statsbildningen på jordklotet, när den egna staten är snål? Nåväl – det får bli en fråga för en annan gång.
Jag vill här istället fokusera på begreppet värdighet. Att man ska kunna förvänta sig en grundläggande respekt av sin omgivning, och att likaledes behandla sin omgivning med tillbörlig aktning och respekt, tycker jag är en utmärkt princip. Det är en också bra princip att inte godtyckligt mörda eller förslava andra människor, bara för att de tillhör ett främmande folkslag. Även att respektera olikheter, avstånd och integritet (både för individ och grupp) är ett uttryck för tron på människans värdighet, enligt min mening.
Men värdighet är inte bara någon som den enskilde tillerkänns i ett socialt sammanhang, utan också en inre konstitution hos den enskilde. Värdighet hör ihop med självaktning – ja närmast med hygien.
Man ska inte förvilla sig att tro att värdighet är något subjektiv (d.v.s. godtyckligt) bara för att det råkar vara en inre princip. Det inre livet är i allra högsta grad objektivt och reellt. Den inre värdighetens realitet upplöses inte heller för att man fäster det tramsiga moderna begreppet ”samtycke” till den egna självförnedring. Att ge ett ”samtycke” till att inte duscha, förändrar inte det faktum att du är smutsig och luktar illa. På samma sätt är det med den inre värdigheten. Även om du ger samtycke, helt eller delvis, till t.ex. sexuellt tvivelaktiga praktiker – kommer det ändå innebär att din inre värdighet pantsätts – och det kommer få följder på sikt.
Av den här anledningen blir mycket av den moderna debatten om samtycke skev. Samtycke är naturligtvis inte irrelevant. Att som kvinna bli våldtagen är naturligtvis förnedrande, medan ömsesidigt sex med en kärlekspartner i allmänhet inte är det. Men att allt typ av sex där samtycket ingår per definition skulle vara icke-förnedrande stämmer inte. Det är allmänt känt att personer som utsatts för sexuella övergrepp i unga år, tenderar att senare i livet ”rekonstruera” övergreppen – formellt sett frivilligt. Är de här ”rekonstruktionerna” förenligt med människans värdighet?
Men även i de fallen där det inte finns ett övergrepp i grunden, utan där de mer knepiga sexuell praktikerna utvecklas organiskt, till följd av nyfikenhet, eller av andra skäl – även där riskerar den inre värdigheten att urholkas. Allt mer försvinner självkontrollen, ömsesidigheten, och allt mer sätts epithymetikon i förarsätet, och jaget blir slav. Faktum är att ”frivillighet och samtycke” när de kommer till de här frågorna är tämligen perifert – samtidigt som det i den allmänna debatten betraktas som den enda parametern.
Jag har här valt att rikta in mig på det sexuella, men samma logik kan överföras även på andra områden.
I ljuset av det här blir det snudd på obegriplig hur vänstern och liberalerna har tillåtits ta patent på idén om ”allas lika värde”. Inga är mindre brydda över människans värdighet än vänstern och liberalerna. Den klassiskt liberala idén om att det går att kombinera en hög grad av individuell frihet med en sund moralisk utveckling hos den enskilde, är idiotisk till att börja med. Extra idiotisk blir det när den enda moraliska struktur som liberalerna erbjuder är 1) ägandets moralitet 2) handelns moralitet – vilket bland annat tar sig uttryck i vurm för prostitution och annan smuts.
Vill man ha ett annat exempel på liberalismens inneboende morallöshet kan man titta på William Hahnes nyvunna gebit som krisprofitör. Genom studier av den hyperideologiska nationalekonomin, som förhåller sig till liberalismen ungefär som genusvetenskapen förhåller sig till feminismen, har Hahne fått uppfattning att det är moraliskt, samt förenligt med folkgemenskapen, att ta ut ockerpriser av sitt folk i kristider. Detta väcker naturligtvis många frågor kring AfS nationalliberala tendens, samt hur förenlig Stureplansliberalism egentligen är med nationalismen – detta oaktat att Hahne numera har avgått från partistyrelsen. Men den frågan får vi sparas till ett annat tillfälle.
Människan är fallen, med en stark böjelse åt det onda. Både starka samhälleliga normer och statens våld är nödvändigt för att ge grundläggande förutsättningar för individen att värna den inre värdigheten.
Radikalliberalerna, d.v.s. den moderna nyvänstern som dominerar samtliga tre rödgröna riksdagspartier, har i grunden ingenting att invända mot den liberala uppfattningen om att det är individens nycker som ska vara det grundläggande moraliska imperativet. Jonas Sjöstedt har själv medgivit att Vänsterpartiet inte har en kollektivistisk vision, utan att deras vurm för statligt ägande enkom beror på att de tror att detta är den bästa metoden för att sprida ”självförverkligandet” så brett som möjligt. Vänsterpartiet är alltså, givit detta, inte att betrakta som ett socialistiskt parti, utan som ett radikalt socialliberalt parti.
Vid sidan av den här grundläggande liberala människosynen, kan läggas nyvänsterns normkritik, som ytterligare ett lager som omöjliggör en inre värdighet. Perversioner av all de slag, homosexualitet, S&M, furries, trans-trams, allt premieras av den moderna vänstern, på bekostnad av normen. Inverteringen av sanningen har gått så långt i den här diskursen, att ansvaret för ångesten, skammen och den bristande känslan av värde som t.ex. homosexuella och transpersoner upplever, läggs på normala människor och deras ”normer”. När sanningen att dessa känslor har sin grund i att de normavvikandes livsstil i sig självt leder till en urlakning av värdighet. Prideparader för homosexuella och transpersoner (notera valet av ordet Pride) har ungefär samma effekt på dessa människors inneboende känsla av värdighet, som en prideparad för människor med skörbjugg skulle ha haft. Problemet är dieten!
Vänstern och liberalerna ska inte ha ett lillfinger. Principen om alla människors lika värde är något som många människor finner tilltalande, helt enkelt för att det är en vettig princip – rätt förstådd.
Jag såg för några år sedan ett youtube-klipp från en American Renaissance konferens (eller någon liknande paelokonservativ tillställning i USA) där en av talarna på allvar hävdade att den grundläggande princip som borde informera den s.k. ”högern” är alla människors olika värde.
Problemet med en sådan inställning är flera:
För det första är idén om att det är viktigt med absoluta, tydligt uttalade axiom utifrån vilka man sedan genom deduktion härrör alla andra principer, en typiskt anglosaxiska analytisk tendens . En tendens svårförenlig med en aktiv och effektiv politik kamp. Politik kräver rörlighet, och smula vanvördighet, för att vara verkligt effektiv. Det analytisk-principiella metoden attraherar ofta människor med ett formalistiskt småborgerligt temperament. Problemet med den människotypen är att de, trots att de har en självbild av att vara smarta och framgångsrika vinnare, för de mest är politiska idioter och förlorare. Gå inte längre än den svenska borgerligheten för att se en grupp som har förlorat oavbrutet i 100 år, men ändå av någon outgrundlig anledning betraktar sig själva som vinnare.
Det andra problemet med inställningen är att man förhåller sig för mycket till vänstern. ”Vänstern har intagit position X, och därför måste vi som vänsterns motståndare inta spegelpositionen Y”. Vad man missar då är att vänstern inte behövs. Vänstern behöver över huvud taget inte vara ett naturligt inslag i någon politisk kultur någonsin. Sättet man övervinner vänstern är att inkorporera delar av dess retorik och idéer, för att sedan ge dem en egen spinn (se resonemanget om människans värdighet ovan). Om man alltid, ogenomtänkt och oreflekterat, inta den motsatta positionen i relation till ”vänstern” försäkrar man sig tvärtom om vänsterns överlevnad och ledarställning, och man cementerar den egna rollen som vänsters ”bromsare".
För det tredje leder de idéer som man måste söka sig till för att konstruera en världsbild där människans olika värde är det centrala axiomet till ganska märkliga platser. Även om det kan finnas mycket att lära sig av tänkare som Friedrich Nietzsche, Julius Evola, Ragnar Rödskägg, Niccolò Machiavelli, Madison Grant och så vidare, kommer man ofrånkomligen få en ganska toxisk personlighet om man bygger hela sin världsbild på dessa herrar. De här författarna har ett värde främst som ”väckare” vilka förmår människor att göra upp med många av de ingrodda föreställningar man har haft med sig sedan barndomen. De lär människor sålunda att tänka. Men den som dogmatiskt ansluter sig till någon av dessa herrars världsbild till 100% kommer ofrånkomligen bli lite av en outsider, och därmed politiskt impotent.
Att försvara idén om alla människors lika värdighet borde därför inte vara tabu för någon ur ”högern”. I nuläget har vi tyvärr en situation där både vänstern och högern delar uppfattningen att vänstern är "de goda" och högern är "de onda". Ord som ”godhetsknarkade”, ”godhetsapostlar” avslöjar den här synen. Detta är att vara alldeles för generös mot vänstern. Vänstern består nästan utan undantag av moraliskt bankrutta människor, med låg empati. De har anslutit sig till vänstern för att det den ger dem moralisk inteckning för att angripa och terrorisera människor som makten pekar ut som fiender.
Så var smart, och värna din moral. Du är en bra människa som kämpar för det goda. Tro aldrig något gott om vänstern, och ge dem aldrig någon moraliskt legitimitet.