Det blev i dagarna mycket liv kring det faktum att Jimmie Åkesson sade ”pass” på frågan om han föredrog Macron framför Putin. Många normalt sett vettiga debattörer som till exempel Thomas Gür gick ut och menade det var otänkbart för en demokrat att svara "pass" på frågan Putin vs Macron. Man kan tycka vad man vill om de två presidenternas politik, menar Gür, men den avgörande skillnaden dem emellan är att Macron till skillnad från Putin har demokratisk legitimitet.

 

Jag är ingen expert på Ryssland. Men surfar man in på Wikipedia och läser motiveringarna till varför Ryssland inte betraktas som en fullödig demokrati kan man läsa följande:

 

Luc Van den Brande, who headed a delegation from the Council of Europe, referred to the "overwhelming influence of the president's office and the president on the campaign" and said there was "abuse of administrative resources" designed to influence the outcome. He also said there were "flaws in the secrecy of the vote." "Effectively, we can't say these were fair elections," he said at a news conference.”

 

In February 2008 The human rights organisation Amnesty International said that the presidential election on 2 March would not be a genuine election: "There is no real opposition ahead of the election. There is no real electoral campaign battle,"

 

"The 2011 Russian legislative elections were considered to be rigged in favor of the ruling party by a number of journalists and opposition representatives. However public opinion-polls prior to the election suggested that the ruling party could count on the support of 45–55 percent of voters, which may suggest that there were no mass falsifications, despite isolated cases of fraud. Nationwide exit polls were very close to the final results."

 

"In 2015 OSCE called the Russian government to respect and support the work of independent election observers, following a number of incidents where citizen observers were beaten or harassed in regional elections."

 

Kritiken kan alltså sammanfattas sålunda:

  • Statliga medel används för att gynna det sittande regeringspartiet i valkampanjen

  • Oppositionen är svag och illa organiserad.

  • Aktivister har fått spö när de har försökt övervaka rösträkningen.


Samtidig vidkänns det att:
 
 * Valresultatet tycks ligga nära opinionsundersökningarna (vilket tycks utesluta systematiskt storskaligt fusk).
 
 

 

Alla de här incidenterna är allvarliga och förtjänar kritik. Men är de verkligen så grova att Putin förtjänar epitetet ”despot”, vilket de fanatiska medierna valde att kalla honom i samband med hans och Trumps möte för några veckor sedan? Knappast.

 

Inte nog med det. Alla de här incidenterna har klara paralleller i västvärlden.

 

Ta till exempel det statliga partistödet. Detta stöd är tveklöst ett sätt varpå det starkaste partiet (oftast regeringspartiet) gynnas på mindre partiers, och partier utanför riksdagens, bekostnad. Det blir ännu mer prekärt när man betänker alla kulturbidrag, föreningsstöd, ungdomsstöd med mera, som genomgående ges till personer och organisationer som står det Socialdemokratiska partiet nära ideologiskt och metapolitiskt; tveklöst ett flagrant utnyttjande av allmänna medel för att underbygga och stärka det socialdemokratiska ”civilsamhället”.

 

Att oppositionen är svag är inget brott mot demokratin. Den nationella oppositionen i Väst var svag i årtionden utan att Amnesty International klagade. Den sannkonservativa oppositionen i Väst har varit svag i hur många år som helst, oftast p.g.a. systematiskt förtryck från statsmakten, utan att någon har höjt ett finger.

 

Att aktivister som ligger utanför mittfåran får smaka systemets repression på det ena eller andra sättet är inget unikt för Ryssland. I Väst är det patrioter som får sina rättigheter kränkta, och sin kroppar misshandlade.

 

 


 

Tar man upp de här saker kallas man för en ”whataboutist” av de liberala demagogerna. Syftet med det här epitet är förringa den kritik, som trots att den riktar in sig på identiska brott (orättfärdiga krig, mord, valfusk, förtryck, ingrepp i privatlivet och civilsamhället, m.m.), av någon anledning blir automatiskt mindre allvarliga om den genomförs av en stat med en liberal överideologi.

 

 

Visserligen skulle det kanske vara påkallat med epitetet ”whataboutist” om man försökte jämföra Väst med till exempel Ide Amins Uganda, eller Stalins Sovjet, men i en jämförelse med Putins Ryssland eller Orbans Ungern är epitetet ett slag i ansiktet. Kritiken mot Ryssland och Ungern grundar sig inte på en genuin omtanke om demokratin, utan blott på en omtanke om den fria rörligheten av kapital och människor, plutokratin till förnöjelse.

 

 

I grund och botten är allt ideologi. Det handlar inte om system, eller styrelseskick, det handlar om vem som har den nakna makten, och vilka intressen makten tjänar. Den liberala överideologin i Väst tjänar i grund och botten kapitalismen och bankväldet, och den tolererar ingen genuin sann opposition mot sin herre. Nu senast har vi sett detta i Stockholm där sossehoppan Karin Wanngård har dragit tillbaka tillståndet för AfS valfinal i Kungsträdgården på fredag, med förevändningen att en person ur partistyrelsen har blivit anmäld (märk väl anmäld, inte dömd) för hets mot folkgrupp. Hur tror ni SVT eller Dagens Nyheter hade rapporterat en sådan händelse om den hade ägt rum i Ryssland och drabbat en liberal oppositionspolitiker?

 

Den moraliskt lösa och dysfunktionella liberala demokratin tappar allt mer av sin attraktionskraft. Människor av idag tittar på länder som USA, Storbritannien och Sverige med avsmak. Man önskar sig en annan framtid. Folk vill inte ha den öppna homosexualiteten, de vill inte ha massinvandringen, och i allt mindre grad vill de ha den kvalitetsmässigt allt sämre populärkulturen. Liberalismen som länge ha förlitat sig på soft power för att hålla folkmossorna i schack,kommer i takt med att förtrollningen släpper, och eftertankens kranka blekhet blir uppenbar för allt fler, att istället ta till det öppna och nakna förtrycket för att hålla sitt ruttna system vid liv. För återigen. Den liberala demokratin är det system som plutokratin har valt för att organisera sin värld, den dag folket vill att ha ett annat system, den dag kommer  hårdhandskarna träs på.

 

 

Putin, Macron och AfS valfinal i Kungsan

Alternativ för Sverige Kommentera
 

Det blev i dagarna mycket liv kring det faktum att Jimmie Åkesson sade ”pass” på frågan om han föredrog Macron framför Putin. Många normalt sett vettiga debattörer som till exempel Thomas Gür gick ut och menade det var otänkbart för en demokrat att svara "pass" på frågan Putin vs Macron. Man kan tycka vad man vill om de två presidenternas politik, menar Gür, men den avgörande skillnaden dem emellan är att Macron till skillnad från Putin har demokratisk legitimitet.

 

Jag är ingen expert på Ryssland. Men surfar man in på Wikipedia och läser motiveringarna till varför Ryssland inte betraktas som en fullödig demokrati kan man läsa följande:

 

Luc Van den Brande, who headed a delegation from the Council of Europe, referred to the "overwhelming influence of the president's office and the president on the campaign" and said there was "abuse of administrative resources" designed to influence the outcome. He also said there were "flaws in the secrecy of the vote." "Effectively, we can't say these were fair elections," he said at a news conference.”

 

In February 2008 The human rights organisation Amnesty International said that the presidential election on 2 March would not be a genuine election: "There is no real opposition ahead of the election. There is no real electoral campaign battle,"

 

"The 2011 Russian legislative elections were considered to be rigged in favor of the ruling party by a number of journalists and opposition representatives. However public opinion-polls prior to the election suggested that the ruling party could count on the support of 45–55 percent of voters, which may suggest that there were no mass falsifications, despite isolated cases of fraud. Nationwide exit polls were very close to the final results."

 

"In 2015 OSCE called the Russian government to respect and support the work of independent election observers, following a number of incidents where citizen observers were beaten or harassed in regional elections."

 

Kritiken kan alltså sammanfattas sålunda:

  • Statliga medel används för att gynna det sittande regeringspartiet i valkampanjen

  • Oppositionen är svag och illa organiserad.

  • Aktivister har fått spö när de har försökt övervaka rösträkningen.


Samtidig vidkänns det att:
 
 * Valresultatet tycks ligga nära opinionsundersökningarna (vilket tycks utesluta systematiskt storskaligt fusk).
 
 

 

Alla de här incidenterna är allvarliga och förtjänar kritik. Men är de verkligen så grova att Putin förtjänar epitetet ”despot”, vilket de fanatiska medierna valde att kalla honom i samband med hans och Trumps möte för några veckor sedan? Knappast.

 

Inte nog med det. Alla de här incidenterna har klara paralleller i västvärlden.

 

Ta till exempel det statliga partistödet. Detta stöd är tveklöst ett sätt varpå det starkaste partiet (oftast regeringspartiet) gynnas på mindre partiers, och partier utanför riksdagens, bekostnad. Det blir ännu mer prekärt när man betänker alla kulturbidrag, föreningsstöd, ungdomsstöd med mera, som genomgående ges till personer och organisationer som står det Socialdemokratiska partiet nära ideologiskt och metapolitiskt; tveklöst ett flagrant utnyttjande av allmänna medel för att underbygga och stärka det socialdemokratiska ”civilsamhället”.

 

Att oppositionen är svag är inget brott mot demokratin. Den nationella oppositionen i Väst var svag i årtionden utan att Amnesty International klagade. Den sannkonservativa oppositionen i Väst har varit svag i hur många år som helst, oftast p.g.a. systematiskt förtryck från statsmakten, utan att någon har höjt ett finger.

 

Att aktivister som ligger utanför mittfåran får smaka systemets repression på det ena eller andra sättet är inget unikt för Ryssland. I Väst är det patrioter som får sina rättigheter kränkta, och sin kroppar misshandlade.

 

 


 

Tar man upp de här saker kallas man för en ”whataboutist” av de liberala demagogerna. Syftet med det här epitet är förringa den kritik, som trots att den riktar in sig på identiska brott (orättfärdiga krig, mord, valfusk, förtryck, ingrepp i privatlivet och civilsamhället, m.m.), av någon anledning blir automatiskt mindre allvarliga om den genomförs av en stat med en liberal överideologi.

 

 

Visserligen skulle det kanske vara påkallat med epitetet ”whataboutist” om man försökte jämföra Väst med till exempel Ide Amins Uganda, eller Stalins Sovjet, men i en jämförelse med Putins Ryssland eller Orbans Ungern är epitetet ett slag i ansiktet. Kritiken mot Ryssland och Ungern grundar sig inte på en genuin omtanke om demokratin, utan blott på en omtanke om den fria rörligheten av kapital och människor, plutokratin till förnöjelse.

 

 

I grund och botten är allt ideologi. Det handlar inte om system, eller styrelseskick, det handlar om vem som har den nakna makten, och vilka intressen makten tjänar. Den liberala överideologin i Väst tjänar i grund och botten kapitalismen och bankväldet, och den tolererar ingen genuin sann opposition mot sin herre. Nu senast har vi sett detta i Stockholm där sossehoppan Karin Wanngård har dragit tillbaka tillståndet för AfS valfinal i Kungsträdgården på fredag, med förevändningen att en person ur partistyrelsen har blivit anmäld (märk väl anmäld, inte dömd) för hets mot folkgrupp. Hur tror ni SVT eller Dagens Nyheter hade rapporterat en sådan händelse om den hade ägt rum i Ryssland och drabbat en liberal oppositionspolitiker?

 

Den moraliskt lösa och dysfunktionella liberala demokratin tappar allt mer av sin attraktionskraft. Människor av idag tittar på länder som USA, Storbritannien och Sverige med avsmak. Man önskar sig en annan framtid. Folk vill inte ha den öppna homosexualiteten, de vill inte ha massinvandringen, och i allt mindre grad vill de ha den kvalitetsmässigt allt sämre populärkulturen. Liberalismen som länge ha förlitat sig på soft power för att hålla folkmossorna i schack,kommer i takt med att förtrollningen släpper, och eftertankens kranka blekhet blir uppenbar för allt fler, att istället ta till det öppna och nakna förtrycket för att hålla sitt ruttna system vid liv. För återigen. Den liberala demokratin är det system som plutokratin har valt för att organisera sin värld, den dag folket vill att ha ett annat system, den dag kommer  hårdhandskarna träs på.