Individualism är överskattat.

 

De senaste 225 åren samhälleliga omvälvningar har varit en stadig process mot atomisering. Den senaste sociala och kulturella revolutionen i västvärlden var 68-revolten. Även om den här omvälvningen på en manifest nivå var socialistisk, det vill säga kommunitär, drev den i praktiken på utvecklingen mot ökad atomisering.

 

Den radikala vänsterns krig mot alla traditionella och/eller organiska institutioner: familjen, kyrkan, nationen – med syfte att bana vägen för den nya kommunitära framtiden, d.v.s. den internationella socialistiska världsordningen – blir alltid en halvgjord process. Den blir halvgjord för att den utopi som vänstern strävar efter är omöjlig, och bygger på en dålig förståelse för ekonomi och den mänskliga naturen. I praktiken fråntar man människor de sammanhang som ger identitet, mening och gemenskap, utan att erbjuda dem något seriöst alternativ i utbyte. Följden blir atomisering. Isolerade människor som försöker skapa identitet genom konsumtion och s.k. ”självförverkligande”.

 

Det tydligaste uttrycket för den här atomiserade människan i dagens Sverige är den urbana hipstern. Då hipstern inte är tillåten att starkt identifiera sig med saker som faktiskt är en oskiljaktig del av honom själv, till exempel hans etnicitet och kön, och via dessa en hel myriad av historia, kultur, dygder och traditioner, är han istället hänvisad till att försöka konstruera en autentisk identitet från grunden. Den här ”autentiska” identiteten konstrueras nästan alltid genom konsumtion av varor – kläder, ölsorter, musik.

 

Paradoxalt nog leder vänsterns angrepp på de traditionella organiska kommunitära gemenskaperna till att stärka kapitalismen. Det är när vi skaffar barn som vi väljer bort produktion till förmån för reproduktion, det är i kyrkan vi utöva solidaritet med de utsatta utan att någon behöver ställa hela statsapparaten våldsmonopol emot oss (vilket är fallet med skatteindrivningen), det är på grund av stark nationell solidaritet som vi sätter upp handelshinder och sätter stopp för det fria flödet av tjänster, människor och kapital – d.v.s. motsatsen till vad kapitalisterna vill.

 

Vad har då allt det här med fertilitet och familjebildning att göra?

 

Som jag skrev i slutet av förra inlägget innebär de memer som vi blir tvångsmatade med av systemet, men också av den äldre generationerna (68-revoltens aktörer), om vad lycka och framgång är, att unga människor allt mer ”snurrar omkring” i tillvaron. Långresorna efter studenten dras ut på allt mer och kan pågå långt upp i tjugoårsåldern. Studierna påbörjas allt senare och är ofokuserade. Det eviga öldrickandet kväll efter kväll, år efter år, tycks aldrig ta slut, och det tycks också vara allt mindre tillfredsställande ju länge tiden går.

 

Jag hör ofta många människor i min egen generation ge uttryck för att de gärna skulle vilja bilda familj och stadga sig. Det finns en outtalad åsikt om att det stadgade familjelivet trots allt är det bästa, en trygg och meningsfull plats, i kontrast till de kringflackande liv ungdomsåren innebär. Men lika fort som den här önskan har yttrats, kommer det invändningar, man talar om vikten av att först ”hitta sig själv”, få vara fri och obunden, man ser också ner på det ”simpla” i att bli som ”alla andra” med villa, volvo och vovve.

 

Det kommer alltid finnas människor som av olika anledningar väljer att inte bilda familj och skaffa barn. Så har det alltid varit, och det bör respekteras. Men om man ändå har som ambition att bilda familj, varför inte då göra det radikalt och fullt ut? Varför inte ha ett fokus i studierna och arbetet, med familjebildningen som yttersta mål? Varför inte ha fokus i partnerjakten, istället för slippra omkring i dekadensen ute på barer och dansgolv? Varför inte skaffa 3, 4 eller kanske till och med 5 barn, istället för 2? Många stora familjer vittnar om att det är enklare att ha fyra barn i jämförelse med 3. Med det fjärde barnet får familjen en egen dynamik, och barnen kan underhålla och se efter varandra, utan att du som förälder ständigt behöver komma med input.

 

Frihet och värdighet går inte att finna i atomisering. Den urbana individualisten är en slav under de stora systemen. Och det tar sig inte sällan uttryck i psykisk ohälsa och stress. I familjen finner vi de kommunitära sammanhang som nästan alla människor eftersträvar och längtar efter.

 

Det är familjen som tar emot dig när du föds, och tar farväl av dig när du dör – ingen annan bryr sig. Vårda den, stärk den, offra för den. Utan den är du ett rön i vinden.

Regionala skillnader i fertilitet III - analys

barn & familj Kommentera

Individualism är överskattat.

 

De senaste 225 åren samhälleliga omvälvningar har varit en stadig process mot atomisering. Den senaste sociala och kulturella revolutionen i västvärlden var 68-revolten. Även om den här omvälvningen på en manifest nivå var socialistisk, det vill säga kommunitär, drev den i praktiken på utvecklingen mot ökad atomisering.

 

Den radikala vänsterns krig mot alla traditionella och/eller organiska institutioner: familjen, kyrkan, nationen – med syfte att bana vägen för den nya kommunitära framtiden, d.v.s. den internationella socialistiska världsordningen – blir alltid en halvgjord process. Den blir halvgjord för att den utopi som vänstern strävar efter är omöjlig, och bygger på en dålig förståelse för ekonomi och den mänskliga naturen. I praktiken fråntar man människor de sammanhang som ger identitet, mening och gemenskap, utan att erbjuda dem något seriöst alternativ i utbyte. Följden blir atomisering. Isolerade människor som försöker skapa identitet genom konsumtion och s.k. ”självförverkligande”.

 

Det tydligaste uttrycket för den här atomiserade människan i dagens Sverige är den urbana hipstern. Då hipstern inte är tillåten att starkt identifiera sig med saker som faktiskt är en oskiljaktig del av honom själv, till exempel hans etnicitet och kön, och via dessa en hel myriad av historia, kultur, dygder och traditioner, är han istället hänvisad till att försöka konstruera en autentisk identitet från grunden. Den här ”autentiska” identiteten konstrueras nästan alltid genom konsumtion av varor – kläder, ölsorter, musik.

 

Paradoxalt nog leder vänsterns angrepp på de traditionella organiska kommunitära gemenskaperna till att stärka kapitalismen. Det är när vi skaffar barn som vi väljer bort produktion till förmån för reproduktion, det är i kyrkan vi utöva solidaritet med de utsatta utan att någon behöver ställa hela statsapparaten våldsmonopol emot oss (vilket är fallet med skatteindrivningen), det är på grund av stark nationell solidaritet som vi sätter upp handelshinder och sätter stopp för det fria flödet av tjänster, människor och kapital – d.v.s. motsatsen till vad kapitalisterna vill.

 

Vad har då allt det här med fertilitet och familjebildning att göra?

 

Som jag skrev i slutet av förra inlägget innebär de memer som vi blir tvångsmatade med av systemet, men också av den äldre generationerna (68-revoltens aktörer), om vad lycka och framgång är, att unga människor allt mer ”snurrar omkring” i tillvaron. Långresorna efter studenten dras ut på allt mer och kan pågå långt upp i tjugoårsåldern. Studierna påbörjas allt senare och är ofokuserade. Det eviga öldrickandet kväll efter kväll, år efter år, tycks aldrig ta slut, och det tycks också vara allt mindre tillfredsställande ju länge tiden går.

 

Jag hör ofta många människor i min egen generation ge uttryck för att de gärna skulle vilja bilda familj och stadga sig. Det finns en outtalad åsikt om att det stadgade familjelivet trots allt är det bästa, en trygg och meningsfull plats, i kontrast till de kringflackande liv ungdomsåren innebär. Men lika fort som den här önskan har yttrats, kommer det invändningar, man talar om vikten av att först ”hitta sig själv”, få vara fri och obunden, man ser också ner på det ”simpla” i att bli som ”alla andra” med villa, volvo och vovve.

 

Det kommer alltid finnas människor som av olika anledningar väljer att inte bilda familj och skaffa barn. Så har det alltid varit, och det bör respekteras. Men om man ändå har som ambition att bilda familj, varför inte då göra det radikalt och fullt ut? Varför inte ha ett fokus i studierna och arbetet, med familjebildningen som yttersta mål? Varför inte ha fokus i partnerjakten, istället för slippra omkring i dekadensen ute på barer och dansgolv? Varför inte skaffa 3, 4 eller kanske till och med 5 barn, istället för 2? Många stora familjer vittnar om att det är enklare att ha fyra barn i jämförelse med 3. Med det fjärde barnet får familjen en egen dynamik, och barnen kan underhålla och se efter varandra, utan att du som förälder ständigt behöver komma med input.

 

Frihet och värdighet går inte att finna i atomisering. Den urbana individualisten är en slav under de stora systemen. Och det tar sig inte sällan uttryck i psykisk ohälsa och stress. I familjen finner vi de kommunitära sammanhang som nästan alla människor eftersträvar och längtar efter.

 

Det är familjen som tar emot dig när du föds, och tar farväl av dig när du dör – ingen annan bryr sig. Vårda den, stärk den, offra för den. Utan den är du ett rön i vinden.