”Rules for radicals” var den judisk-amerikanska kommunisten Saul. D. Alinskys definitiva testamente efter nära 40 år som lokalsamhällesorganisatör på det amerikanska samhällets absoluta botten. De organisatoriska metoder som boken presenterar har i grunden förändrat hur vi tänker kring politik och aktivism. Medborgarrättsrörelsen i USA på 60-talet, eller Greenpeace med dess spektakulära aktioner, är två exempel på rörelser helt i linje med Alinskyianskt tänkande.

 

Den nya vänstern har fram tills nyligen haft monopol på att använda Alinskys metoder för att avancera sin destruktiva agenda – något de har gjort med stor framgång kan tilläggas – men de senaste åren har den alternativa högern börjat komma ikapp. Andrew Anglin, grundaren av den alternativa nyhetssajten Daily Stormer, har angett Alinsky som den primära inspirationskällan för sitt arbete. Förlöjligandet, det njutningsinriktade trollandet, och den extrema och personliga polariseringen som utmärker Daily Stormer överensstämmer på pricken med ”de radikala reglerna” 5, 6, och 13 i Alinskys bok.

 

Jag skall i det här blogginlägget inte fokusera så mycket på själva reglerna , vill ni läsa en bra presentation och av dessa kan ni surfa in på Swedish Paleocons blogg: här. Vad jag ska göra i det här inlägget är istället att lyfta fram lite intressanta godbitar ur boken, som det kan vara lätt att missa för den ouppmärksamme. Godbitar vilka ger en bild av vilken typ av människa Alinsky var, samt hur detta avspeglar sig på hans efterföljare.

 

Djävulen i detaljerna

 

Två saker som jag tycker sticker ut med Alinsky är dels hans förakt mot den vita amerikanska arbetarklassen, och dels hans märkliga besatthet av fekalier. Bajs i kombination med förnedring tycks intressera honom särskilt mycket. Till exempel beskriver han en aktion där han och en grupp afro-amerikaner hade planerat att blockera toaletterna på flygplatsen O'Hare med syfte att förnedra passagerarna:

 

The consequences of this kind of action would be catastrophic in many ways. People would be desperate for a place to relieve themselves. One can see children yelling at their parents, Mommy, I've got to go, and desperate mothers surrendering, ”All right – well, do it. Do it right here ” O'Hare would soon become a shambles. The whole scene would become unbelievable and the laughter and ridicule would be nationwide”

 

Alinsky, Saul, Rules for Radcials, Vintage books, 1989, New York, p. 143.

 

 

Det är svårt att föreställa sig något mer ovärdigt än en vuxen man som åmar sig njutningslystet vid tanken på att tvinga små barn att bajsa och kissa ner sig. Det är sjukt.

 

Ett annat exempel på en Alinsky aktion av den bruna typen:

 

I suggested that we might buy one hundred seats for one of Rochester's symphony concerts. We would select a hundred blacks who would be given the tickets would first be treated to a three-hour pre-concert dinner in the community, in which they would be fed nothing but baked beans, and lots of them; then the people would go to the symphony hall – with obvious consequences. -//-

 

It connected with their hatred of Whitey. The one thing that all oppressed people want to do to their oppressors is shit on them. Here was an approximate way to do this”

 

Alinsky, Saul, Rules for Radcials, Vintage books, 1989, New York, p. 139, 141.

 

Alinsky har säkert rätt i att afro-amerikanerna under medborgsrättskampens tid ville ”skita på de vita”, men det är lika uppenbart att även Alinsky själv motiverades av ett starkt hat mot det vita amerikanska majoritetssamhället. Och även om Alinsky i början av sin karriär organiserade fattiga vita, är det uppenbart att han allt mer kom att tappa intresset för den vita amerikanska arbetarklassen.

 

På ett ställe skriver han lätt likgiltigt om den amerikanska arbetarklassen:

 

To bring on this reformation requires that the organizer work inside the system, among not only the middle class but the 40 per cent of American families – more than seventy million people – whose incomes range from from $5,000 to $10,000 a year. They cannot be dismissed by labeling them blue collar or hard hat. –//--

If we fail to communicate with them, if we don't encourage them to form alliances with us, they will move to the right. Maybe they will anyway, but let's not let it happen by default

 

Alinsky, Saul, Rules for Radcials, Vintage books, 1989, New York, p. xx

 

Den vita arbetarklassen, vilket detta handlar om, är ett ”dem” som kontrasteras mot ett ”vi”. Ett märkligt tankesätt för en vänsterman – är inte arbetarklassen tänkt att vara kärnan i den historiska processen? Och varför skulle den här gruppen, som en enligt en klassisk marxistisk analys har ett inneboende egenintresse av radikal vänsterpolitik, riskera att vika av åt höger?

 

Den här uppdelningen mellan vi och dem är inte alls lika påtaglig när Alinsky talar om den afro-amerikanska gruppen. Att de svarta är en del av teamet, alliansen, är självklart. Detta trots att afro-amerikanerna, nu som då, snarare kan föras till kategorin ”trasproletärer” snarare än arbetare; en grupp vilken Marx korrekt identifierade som en av arbetarklassens fiender.

 

”Rules for radicals” skrevs år 1971. Vid det laget var tvångsintegrationen av de vita arbetarklassområdena, och de vita skolorna, mer eller mindre genomförd i USA, trots kraftfulla protester från de drabbade. Svaret från de vita blev att att fly från sina traditionella bostadsområden i innerstäderna till förmån för villaförorterna. Farhågan från de boende var att en stor inflyttning av svarta skulle leda till kriminalitet och social upplösning i de vita områdena. Mycket riktigt är också de områden som afro-amerikanerna tog över idag kraftigt förslummade. Med en marxistisk analys skulle man kunna säga att de afro-amerikanska trasproletärerna användes som ett vapen av borgerligheten för underminera och attackera arbetarklassen och dess livsmiljö.

 

 

Det är förmodligen i det här ljuset man ska förstå Alinskys avståndstagare från arbetarna. Alinsky är på många sätt en pionjär för den nya vänstern, en politisk rörelse där identitet står över klass, och där samhällelig ordning och normalitet är den främsta fienden. Den nya vänsterns tankegods kanske främst representeras i Sverige av Feministiskt initiativ. Men även Miljöpartiet och sossarnas ”högerflank”, med Mona Sahlin i spetsen, har tydliga drag av rörelsen. Vänsterpartiet är en märklig tårta-på-tårta variant, där den gamla och nya vänstern står staplade på varandra, trots att konfliktgrupperna är fullständigt omvända.

 

På ett annat ställe står det om arbetarklassen:

 

Remember that even if you cannot win over the lower middle-class, at least parts of them must be persuaded to where there is at least communication, then to a series of partial agreements and a willingness to abstain from hard oppoisition as changes take place. They have their role to play in the essential prelude of reformation, in their acceptance that the ways of the past with its promises for the future no longer work and we must move ahead – where we move to may not be definite or certain, but move we must

 

Alinsky, Saul, Rules for Radcials, Vintage books, 1989, New York, p. 189

 

Fullständigt fascinerande citat!

 

Alinsky visar här att 1) arbetarklassen är ett problem som ska pacificeras 2) att utvecklingen inte har något syfte eller mål. Saker och ting ska förändras, folkflertalet ska lida – men någon orsak anges inte.

Är inte det här en väldigt fin bild av den politiskt korrekta ideologin? En konstant meninglös revolution. Saker och ting ska ständigt röra sig ”framåt” och förändras, inget får ligga kvar i orubbat bo. Men varför?

 

Han skriver sålunda om denna sin filosofi:

 

If we think of the struggle as a climb up a mountain, then we must visualize a mountain with no top. We see a top, but when we finally reach it, the overcast rises and we find ourselves merely on a bluff //

 

Knowing that the mountain has no top, that it is a perpetual quest from plateau to plateau, the question arises, ”Why the struggle, the conflict, the heartbreak, the danger, the sacrifice. Why the constant climb?” Our answer is the same as that witch a real mountain climber gives when he is asked why he does what he does. ”Because it's there”.

Alinsky, Saul, Rules for Radcials, Vintage books, 1989, New York, p. 21-22

 

En annan spännande detalj som tas upp i en fotnot i boken är hur unga jesuiter från ett prästseminarium i Chicago under flera år uppsökte Alinsky för att bli skolade i hans revolutionära ideolgi.

 

"Mr. Alinsky, before we came here we met and agreed that there was one question we particularly wanted to put to you. We're going to be ordained, and then we'll be assigned to different parishes, as assistants to—frankly—stuffy, reactionary, old pastors. They will disapprove of a lot of what you and we believe in, and we will be put into a killingroutine. Our question is: how do we keep our faith in true Christian values,everything we hope to do to change the system?"That was easy. I answered, "When you go out that door, just make your own personal decision about whether you want to be a bishop or a priest, and everything else will follow."

Alinsky, Saul, Rules for Radcials, Vintage books, 1989, New York, p. 13

 

Kommunister som blir präster och biskopar, var det inte precis det som hände när vi ser på situationen i den romerska kyrkan idag? Det är ingen tillfällighet att den vänsterextrema clown som är påve idag, också är jesuit.

 

 

 

I nästa inlägg ska jag titta närmare på hur Alinsky kan användas i dagens kamp för etnosvenskarnas frihet och välstånd – och framförallt kontrastera den gamla massrörelsemodellen mot en mer modern påverkansrörelse i fas med lärdomarna från fjärde generationens krigföring.

Saul D. Alinsky del 1

alt.-right Kommentera
 

”Rules for radicals” var den judisk-amerikanska kommunisten Saul. D. Alinskys definitiva testamente efter nära 40 år som lokalsamhällesorganisatör på det amerikanska samhällets absoluta botten. De organisatoriska metoder som boken presenterar har i grunden förändrat hur vi tänker kring politik och aktivism. Medborgarrättsrörelsen i USA på 60-talet, eller Greenpeace med dess spektakulära aktioner, är två exempel på rörelser helt i linje med Alinskyianskt tänkande.

 

Den nya vänstern har fram tills nyligen haft monopol på att använda Alinskys metoder för att avancera sin destruktiva agenda – något de har gjort med stor framgång kan tilläggas – men de senaste åren har den alternativa högern börjat komma ikapp. Andrew Anglin, grundaren av den alternativa nyhetssajten Daily Stormer, har angett Alinsky som den primära inspirationskällan för sitt arbete. Förlöjligandet, det njutningsinriktade trollandet, och den extrema och personliga polariseringen som utmärker Daily Stormer överensstämmer på pricken med ”de radikala reglerna” 5, 6, och 13 i Alinskys bok.

 

Jag skall i det här blogginlägget inte fokusera så mycket på själva reglerna , vill ni läsa en bra presentation och av dessa kan ni surfa in på Swedish Paleocons blogg: här. Vad jag ska göra i det här inlägget är istället att lyfta fram lite intressanta godbitar ur boken, som det kan vara lätt att missa för den ouppmärksamme. Godbitar vilka ger en bild av vilken typ av människa Alinsky var, samt hur detta avspeglar sig på hans efterföljare.

 

Djävulen i detaljerna

 

Två saker som jag tycker sticker ut med Alinsky är dels hans förakt mot den vita amerikanska arbetarklassen, och dels hans märkliga besatthet av fekalier. Bajs i kombination med förnedring tycks intressera honom särskilt mycket. Till exempel beskriver han en aktion där han och en grupp afro-amerikaner hade planerat att blockera toaletterna på flygplatsen O'Hare med syfte att förnedra passagerarna:

 

The consequences of this kind of action would be catastrophic in many ways. People would be desperate for a place to relieve themselves. One can see children yelling at their parents, Mommy, I've got to go, and desperate mothers surrendering, ”All right – well, do it. Do it right here ” O'Hare would soon become a shambles. The whole scene would become unbelievable and the laughter and ridicule would be nationwide”

 

Alinsky, Saul, Rules for Radcials, Vintage books, 1989, New York, p. 143.

 

 

Det är svårt att föreställa sig något mer ovärdigt än en vuxen man som åmar sig njutningslystet vid tanken på att tvinga små barn att bajsa och kissa ner sig. Det är sjukt.

 

Ett annat exempel på en Alinsky aktion av den bruna typen:

 

I suggested that we might buy one hundred seats for one of Rochester's symphony concerts. We would select a hundred blacks who would be given the tickets would first be treated to a three-hour pre-concert dinner in the community, in which they would be fed nothing but baked beans, and lots of them; then the people would go to the symphony hall – with obvious consequences. -//-

 

It connected with their hatred of Whitey. The one thing that all oppressed people want to do to their oppressors is shit on them. Here was an approximate way to do this”

 

Alinsky, Saul, Rules for Radcials, Vintage books, 1989, New York, p. 139, 141.

 

Alinsky har säkert rätt i att afro-amerikanerna under medborgsrättskampens tid ville ”skita på de vita”, men det är lika uppenbart att även Alinsky själv motiverades av ett starkt hat mot det vita amerikanska majoritetssamhället. Och även om Alinsky i början av sin karriär organiserade fattiga vita, är det uppenbart att han allt mer kom att tappa intresset för den vita amerikanska arbetarklassen.

 

På ett ställe skriver han lätt likgiltigt om den amerikanska arbetarklassen:

 

To bring on this reformation requires that the organizer work inside the system, among not only the middle class but the 40 per cent of American families – more than seventy million people – whose incomes range from from $5,000 to $10,000 a year. They cannot be dismissed by labeling them blue collar or hard hat. –//--

If we fail to communicate with them, if we don't encourage them to form alliances with us, they will move to the right. Maybe they will anyway, but let's not let it happen by default

 

Alinsky, Saul, Rules for Radcials, Vintage books, 1989, New York, p. xx

 

Den vita arbetarklassen, vilket detta handlar om, är ett ”dem” som kontrasteras mot ett ”vi”. Ett märkligt tankesätt för en vänsterman – är inte arbetarklassen tänkt att vara kärnan i den historiska processen? Och varför skulle den här gruppen, som en enligt en klassisk marxistisk analys har ett inneboende egenintresse av radikal vänsterpolitik, riskera att vika av åt höger?

 

Den här uppdelningen mellan vi och dem är inte alls lika påtaglig när Alinsky talar om den afro-amerikanska gruppen. Att de svarta är en del av teamet, alliansen, är självklart. Detta trots att afro-amerikanerna, nu som då, snarare kan föras till kategorin ”trasproletärer” snarare än arbetare; en grupp vilken Marx korrekt identifierade som en av arbetarklassens fiender.

 

”Rules for radicals” skrevs år 1971. Vid det laget var tvångsintegrationen av de vita arbetarklassområdena, och de vita skolorna, mer eller mindre genomförd i USA, trots kraftfulla protester från de drabbade. Svaret från de vita blev att att fly från sina traditionella bostadsområden i innerstäderna till förmån för villaförorterna. Farhågan från de boende var att en stor inflyttning av svarta skulle leda till kriminalitet och social upplösning i de vita områdena. Mycket riktigt är också de områden som afro-amerikanerna tog över idag kraftigt förslummade. Med en marxistisk analys skulle man kunna säga att de afro-amerikanska trasproletärerna användes som ett vapen av borgerligheten för underminera och attackera arbetarklassen och dess livsmiljö.

 

 

Det är förmodligen i det här ljuset man ska förstå Alinskys avståndstagare från arbetarna. Alinsky är på många sätt en pionjär för den nya vänstern, en politisk rörelse där identitet står över klass, och där samhällelig ordning och normalitet är den främsta fienden. Den nya vänsterns tankegods kanske främst representeras i Sverige av Feministiskt initiativ. Men även Miljöpartiet och sossarnas ”högerflank”, med Mona Sahlin i spetsen, har tydliga drag av rörelsen. Vänsterpartiet är en märklig tårta-på-tårta variant, där den gamla och nya vänstern står staplade på varandra, trots att konfliktgrupperna är fullständigt omvända.

 

På ett annat ställe står det om arbetarklassen:

 

Remember that even if you cannot win over the lower middle-class, at least parts of them must be persuaded to where there is at least communication, then to a series of partial agreements and a willingness to abstain from hard oppoisition as changes take place. They have their role to play in the essential prelude of reformation, in their acceptance that the ways of the past with its promises for the future no longer work and we must move ahead – where we move to may not be definite or certain, but move we must

 

Alinsky, Saul, Rules for Radcials, Vintage books, 1989, New York, p. 189

 

Fullständigt fascinerande citat!

 

Alinsky visar här att 1) arbetarklassen är ett problem som ska pacificeras 2) att utvecklingen inte har något syfte eller mål. Saker och ting ska förändras, folkflertalet ska lida – men någon orsak anges inte.

Är inte det här en väldigt fin bild av den politiskt korrekta ideologin? En konstant meninglös revolution. Saker och ting ska ständigt röra sig ”framåt” och förändras, inget får ligga kvar i orubbat bo. Men varför?

 

Han skriver sålunda om denna sin filosofi:

 

If we think of the struggle as a climb up a mountain, then we must visualize a mountain with no top. We see a top, but when we finally reach it, the overcast rises and we find ourselves merely on a bluff //

 

Knowing that the mountain has no top, that it is a perpetual quest from plateau to plateau, the question arises, ”Why the struggle, the conflict, the heartbreak, the danger, the sacrifice. Why the constant climb?” Our answer is the same as that witch a real mountain climber gives when he is asked why he does what he does. ”Because it's there”.

Alinsky, Saul, Rules for Radcials, Vintage books, 1989, New York, p. 21-22

 

En annan spännande detalj som tas upp i en fotnot i boken är hur unga jesuiter från ett prästseminarium i Chicago under flera år uppsökte Alinsky för att bli skolade i hans revolutionära ideolgi.

 

"Mr. Alinsky, before we came here we met and agreed that there was one question we particularly wanted to put to you. We're going to be ordained, and then we'll be assigned to different parishes, as assistants to—frankly—stuffy, reactionary, old pastors. They will disapprove of a lot of what you and we believe in, and we will be put into a killingroutine. Our question is: how do we keep our faith in true Christian values,everything we hope to do to change the system?"That was easy. I answered, "When you go out that door, just make your own personal decision about whether you want to be a bishop or a priest, and everything else will follow."

Alinsky, Saul, Rules for Radcials, Vintage books, 1989, New York, p. 13

 

Kommunister som blir präster och biskopar, var det inte precis det som hände när vi ser på situationen i den romerska kyrkan idag? Det är ingen tillfällighet att den vänsterextrema clown som är påve idag, också är jesuit.

 

 

 

I nästa inlägg ska jag titta närmare på hur Alinsky kan användas i dagens kamp för etnosvenskarnas frihet och välstånd – och framförallt kontrastera den gamla massrörelsemodellen mot en mer modern påverkansrörelse i fas med lärdomarna från fjärde generationens krigföring.