Ja mänskligheten är biologiskt mångfacetterad, och olika populationer äger olika kvaliteter och egenskaper; på ett rent biologiskt plan.

 

Jag kan än idag minnas, om än lite vagt, den tid när jag fann den här utsagan som varandes i lika hög grad motbjudande som skrattretande. ”Alla människor är ju samma”, detta mantra hade piskats in i mig sedan tidig ålder. Min far, som var en övertygad darwinist, kunde tala om valarna och delfinernas evolutionära utveckling, men när det kom till människans utveckling post out of Africa, var det tämligen tystlåtet. Tydligen hade vi, Homo Sapiens Sapiens, bara uppstått i Afrika för 100.000-200.000 år sedan, och sedan hade liksom ingenting hänt.

 

Innan vi undersöker hur bevisläget ser ut för hypotesen att det faktiskt finns viktiga biologiska skillnader mellan olika mänskliga populationer, kan vi först kika lite på hur den politiskt korrekta, överideologiska, synen på den här frågan ser ut i dagsläget. Den vedertagna uppfattningen är i stort sett som följer:

 

Det finns i princip inga biologiska skillnader mellan mänskliga populationer, mer än väldigt ytliga saker som hudfärg och ögonform – men detta ska vi helst inte heller tala om... De biologiska förutsättningar skiljer sig inte på makronivå mellan olika folkslag eller raser, människan är i grund och botten ett tomt blad och kan formeras oändligt genom uppfostran och uppväxtmiljö. Tiotusentals år av isolering, i vitt skilda miljöer och klimatzoner, har inte inneburit att de åtskilda mänskliga populationerna har börjat utvecklas i olika riktningar.

 

Kan det här verkligen betraktas som en plausibel hypotes?

 

Ingen kan förneka de yttre, fysiska, skillnaderna mellan olika mänskliga populationer. Skillnader i pigmentering, skallform, ansiktsdrag, längd, med mera, är ganska slående. Givet detta; är det verkligen så otänkbart att även kognitiva och psykologiska skillnader kan ha uppstått under de här långa perioderna av separation? Är det tänkbart att tropikernas relativt jämna tillgång på mat och relativt jämna åretrunttemperatur, har gynnat andra kognitiva och psykologiska egenskaper, än Europa och norra Asiens långa vintrar och korta växtsäsong? Förmågan till långsiktig planering till exempel?

 

En kognitiv skillnad som är välkänd, och dessutom enkelt mätbart, är skillnaden i IQ mellan olika mänskliga populationer.

 

 

 
 

 

 

Den kanske bästa boken om IQ-frågan, både i relation till olika mänskliga populationer, och i största allmänheten, är tveklöst The Bell Curve av Richard J. Herrnstein och Charles Murray. Herrnstein och Murray visar i den här nästan 700 sidor långa mastodontverket hur IQ påverkar i princip alla aspekter av våra liv. Till exempel i vilken utsträckning vi kan förväntas hamna i arbetslöshet, kriminalitet, eller drabbas av andra typer av sociala problem. Genomgående visar författarna att relationen mellan individers IQ och diverse typer av livsutfall (positiva och negativa), är klart starkare än relationen till det som brukar kallas ”socioekonomiska faktorer”.

 

Med kunskapen om skillnaderna i IQ mellan olika mänskliga populationer, blir det också enklare att förstå varför vi hela tiden observerar att olika mänskliga populationer, på makronivå, tenderar att lyckas bättre och sämre inom olika fält. Afrikaner, i Afrika likväl som i USA, ligger alltid sämst till inom alla ekonomiska och sociala områden – denna grupp har också den lägsta uppmätta IQ i världen. De enorma summor som har överförts från västvärlden till Afrika efter avkoloniseringen har i princip inte gjort någonting för att förbättra situationen på kontinenten. Situationen i Afrika är idag jämförbar, om inte sämre, än den var under kolonialtiden – enda skillnaden är att våra vaccinationskampanjer, matprogram och budgetstöd har lett till att befolkningen på kontinenten har ökad med 1 miljard sedan 1950. Enorma resurser har också omfördelats till den afroamerikanska gruppen sedan 1960-talet, och deras situation har inte förbättrats nämnvärt – i alla fall inte i relation till den hjälp de har fått.

 

Vissa skulle kanske hävda att afrikanernas svårigheter att ta sig fram i t.ex. USA beror på landets rasistiska historia. Hur man samtidigt kan förklara att östasiaterna i USA, som också har utsatts för diskriminering och rasism, trots detta lyckas bättre inom de flesta områden än vita – blir svårt. Ännu svårare blir det att förklara hur judarna, som flydde till USA från pogromer och diskriminering i Ryssland, på bara ett par generationer lyckades bli den mest framgångsrika gruppen i landet. Om rasism har så lång verkningstid, så måste ju judarna och örtasiaternas framgångar vara helt obegripliga, eller?

 

Om det är sant att alla folkslag på makronivå har samma förmåga, och i lika stor utsträckning kan bidra till att bygga en civilisation av västerländskt snitt, då borde detta ha materialiserat sig vid det här laget. Afroamerikanerna borde då, i ljuset av all hjälp de har fått i form av affirmativ action och annat, vid det här laget, 2 generationer efter medborgarrättsrörelsen, ha intagit sin rättmätiga plats som högfunktionella samhällsmedborgare. Att detta inte är fallet kan vi avläsa i statistiken nedan:

 

 

 

 
 

 

 

Det är i ljuset av denna oförmåga hos vissa icke-europeiska grupper att integreras in i västerländska samhällen, som frågan om ”vita privilegier” och ”strukturell rasism” ska ses. Så länge frågan om genetiska skillnader mellan olika folkgrupper är tabubelagt, och diverse socialpolitiska insatser har små eller inga effekter, så kommer förklaringar sökas bland postmodernisternas ”osynliga strukturerna”. Den här typen av retorik är inte bara extremt orättvis mot svenskar och andra vita folk, som faktiskt har gjort väldigt mycket för att hjälpa människor från tredje världen i form av bistånd och generös invandring, det har också visat sig att den här typen av retorik har lett till regelrätta angrepp på vita när den sipprar ner till de lägre skikten.

 

För det andra kan frågan om ”integration” och ”volymer” inte diskuteras på ett seriöst sätt om inte den biologiska frågan tas i beaktande. Tanken att alla de här människorna som har kommit till Sverige de senaste 30 åren ska ”integreras” är en fantasi. Betydande delar av de icke-europeiska invandrarna kommer inte kunna integreras, varken ekonomiskt eller kulturellt. Så länge det anses ”vågat” att kräva assimilation av invandrare, eller att hävda att problemet med Sverige är att vi inte har tillräckligt 'starka normer' att integreras in i - då har vi stora problem. Invandringskritiker och nationalister som hyser en seriös kärlek till Sverige och Västerlandet, kan inte ducka för den genetiska frågan i längden. Den måste upp på bordet, då den är en vital pusselbit i förståelsen för hur vi har hamnat där vi har hamnat, och hur vi kan gå vidare. Utan den har pusselbiten blir allt förvirrat och obegripligt.

 

* Bilden i början av inlägget föreställer två skallar. Den till höger tillhör en europé, den till vänster en australisk aborigin.

Mänskligheten är biologiskt mångfacetterad

humanbiologi 8 kommentarer

 

 

 

 

Ja mänskligheten är biologiskt mångfacetterad, och olika populationer äger olika kvaliteter och egenskaper; på ett rent biologiskt plan.

 

Jag kan än idag minnas, om än lite vagt, den tid när jag fann den här utsagan som varandes i lika hög grad motbjudande som skrattretande. ”Alla människor är ju samma”, detta mantra hade piskats in i mig sedan tidig ålder. Min far, som var en övertygad darwinist, kunde tala om valarna och delfinernas evolutionära utveckling, men när det kom till människans utveckling post out of Africa, var det tämligen tystlåtet. Tydligen hade vi, Homo Sapiens Sapiens, bara uppstått i Afrika för 100.000-200.000 år sedan, och sedan hade liksom ingenting hänt.

 

Innan vi undersöker hur bevisläget ser ut för hypotesen att det faktiskt finns viktiga biologiska skillnader mellan olika mänskliga populationer, kan vi först kika lite på hur den politiskt korrekta, överideologiska, synen på den här frågan ser ut i dagsläget. Den vedertagna uppfattningen är i stort sett som följer:

 

Det finns i princip inga biologiska skillnader mellan mänskliga populationer, mer än väldigt ytliga saker som hudfärg och ögonform – men detta ska vi helst inte heller tala om... De biologiska förutsättningar skiljer sig inte på makronivå mellan olika folkslag eller raser, människan är i grund och botten ett tomt blad och kan formeras oändligt genom uppfostran och uppväxtmiljö. Tiotusentals år av isolering, i vitt skilda miljöer och klimatzoner, har inte inneburit att de åtskilda mänskliga populationerna har börjat utvecklas i olika riktningar.

 

Kan det här verkligen betraktas som en plausibel hypotes?

 

Ingen kan förneka de yttre, fysiska, skillnaderna mellan olika mänskliga populationer. Skillnader i pigmentering, skallform, ansiktsdrag, längd, med mera, är ganska slående. Givet detta; är det verkligen så otänkbart att även kognitiva och psykologiska skillnader kan ha uppstått under de här långa perioderna av separation? Är det tänkbart att tropikernas relativt jämna tillgång på mat och relativt jämna åretrunttemperatur, har gynnat andra kognitiva och psykologiska egenskaper, än Europa och norra Asiens långa vintrar och korta växtsäsong? Förmågan till långsiktig planering till exempel?

 

En kognitiv skillnad som är välkänd, och dessutom enkelt mätbart, är skillnaden i IQ mellan olika mänskliga populationer.

 

 

 
 

 

 

Den kanske bästa boken om IQ-frågan, både i relation till olika mänskliga populationer, och i största allmänheten, är tveklöst The Bell Curve av Richard J. Herrnstein och Charles Murray. Herrnstein och Murray visar i den här nästan 700 sidor långa mastodontverket hur IQ påverkar i princip alla aspekter av våra liv. Till exempel i vilken utsträckning vi kan förväntas hamna i arbetslöshet, kriminalitet, eller drabbas av andra typer av sociala problem. Genomgående visar författarna att relationen mellan individers IQ och diverse typer av livsutfall (positiva och negativa), är klart starkare än relationen till det som brukar kallas ”socioekonomiska faktorer”.

 

Med kunskapen om skillnaderna i IQ mellan olika mänskliga populationer, blir det också enklare att förstå varför vi hela tiden observerar att olika mänskliga populationer, på makronivå, tenderar att lyckas bättre och sämre inom olika fält. Afrikaner, i Afrika likväl som i USA, ligger alltid sämst till inom alla ekonomiska och sociala områden – denna grupp har också den lägsta uppmätta IQ i världen. De enorma summor som har överförts från västvärlden till Afrika efter avkoloniseringen har i princip inte gjort någonting för att förbättra situationen på kontinenten. Situationen i Afrika är idag jämförbar, om inte sämre, än den var under kolonialtiden – enda skillnaden är att våra vaccinationskampanjer, matprogram och budgetstöd har lett till att befolkningen på kontinenten har ökad med 1 miljard sedan 1950. Enorma resurser har också omfördelats till den afroamerikanska gruppen sedan 1960-talet, och deras situation har inte förbättrats nämnvärt – i alla fall inte i relation till den hjälp de har fått.

 

Vissa skulle kanske hävda att afrikanernas svårigheter att ta sig fram i t.ex. USA beror på landets rasistiska historia. Hur man samtidigt kan förklara att östasiaterna i USA, som också har utsatts för diskriminering och rasism, trots detta lyckas bättre inom de flesta områden än vita – blir svårt. Ännu svårare blir det att förklara hur judarna, som flydde till USA från pogromer och diskriminering i Ryssland, på bara ett par generationer lyckades bli den mest framgångsrika gruppen i landet. Om rasism har så lång verkningstid, så måste ju judarna och örtasiaternas framgångar vara helt obegripliga, eller?

 

Om det är sant att alla folkslag på makronivå har samma förmåga, och i lika stor utsträckning kan bidra till att bygga en civilisation av västerländskt snitt, då borde detta ha materialiserat sig vid det här laget. Afroamerikanerna borde då, i ljuset av all hjälp de har fått i form av affirmativ action och annat, vid det här laget, 2 generationer efter medborgarrättsrörelsen, ha intagit sin rättmätiga plats som högfunktionella samhällsmedborgare. Att detta inte är fallet kan vi avläsa i statistiken nedan:

 

 

 

 
 

 

 

Det är i ljuset av denna oförmåga hos vissa icke-europeiska grupper att integreras in i västerländska samhällen, som frågan om ”vita privilegier” och ”strukturell rasism” ska ses. Så länge frågan om genetiska skillnader mellan olika folkgrupper är tabubelagt, och diverse socialpolitiska insatser har små eller inga effekter, så kommer förklaringar sökas bland postmodernisternas ”osynliga strukturerna”. Den här typen av retorik är inte bara extremt orättvis mot svenskar och andra vita folk, som faktiskt har gjort väldigt mycket för att hjälpa människor från tredje världen i form av bistånd och generös invandring, det har också visat sig att den här typen av retorik har lett till regelrätta angrepp på vita när den sipprar ner till de lägre skikten.

 

För det andra kan frågan om ”integration” och ”volymer” inte diskuteras på ett seriöst sätt om inte den biologiska frågan tas i beaktande. Tanken att alla de här människorna som har kommit till Sverige de senaste 30 åren ska ”integreras” är en fantasi. Betydande delar av de icke-europeiska invandrarna kommer inte kunna integreras, varken ekonomiskt eller kulturellt. Så länge det anses ”vågat” att kräva assimilation av invandrare, eller att hävda att problemet med Sverige är att vi inte har tillräckligt 'starka normer' att integreras in i - då har vi stora problem. Invandringskritiker och nationalister som hyser en seriös kärlek till Sverige och Västerlandet, kan inte ducka för den genetiska frågan i längden. Den måste upp på bordet, då den är en vital pusselbit i förståelsen för hur vi har hamnat där vi har hamnat, och hur vi kan gå vidare. Utan den har pusselbiten blir allt förvirrat och obegripligt.

 

* Bilden i början av inlägget föreställer två skallar. Den till höger tillhör en europé, den till vänster en australisk aborigin.