I maj är det 50-årsjubileum för den ökända studentrevolten i Paris 1968. Revolten blev det symboliska startskottet för en civilisatorisk förruttnelseprocess som vi i västvärlden lider sviterna av än idag. Jag säger symbolisk, då en sådan omfattande förändring som 68-revolten medförde, aldrig hade kunnat genomföras om det inte redan från början hade funnits en institutionell infrastruktur på plats för implementera ”ungdomarnas” krav. Där fanns redan ett etablissemang på plats som, helt eller delvis, sympatiserade med ”revoltörernas” grundläggande värderingar, och därför släppte fram dem. Detta är förmodligen en sur sanning för många 68-rävar, vilka idag är i 60-70-årsåldern, att svälja – det att de faktiskt inte gjorde någon verklig revolt, utan de liksom sina förebilder, rödgardisterna i Kina, användes av etablissemanget för att avancera vissa redan fastslagna mål.

 

En  stor förändring som 1968-revolten medförde, men som sällan diskuterats, antagligen beroende på att det råder en i stort sett tvärpolitisk konsensus om att det var en positiv utveckling – både hos högern, vänstern, och dessvärre också bland många i det nationalistiska lägret – är hur LUSTPRINCIPEN blev den allt igenom dominerade principen utefter vilken människor organiserade sina liv. Drömmen om ”post-scarcity”, och om njutningen som det högsta moraliska goda, är naturligtvis äldre än babyboomer-generationen, men det var först med denna generation som principen kom att bli vedertagen samhällsmoral. Tar gärna en titt på Herbert Marcuses berömda bok Eros och civilisation för att få en inblick i den moderna ”njutningsmoralens” teoretiska utgångspunkter.

 

 "Så länge det känns bra, så är det bra - mannen...."
 

Den som ordnar sitt liv efter njutningsprincipen kommer med 100% säkerhet leva ett olyckligt liv. Det är en uråldrig insikt. Platon lärde att den mänskliga själen är delad i tre delar, en förnuftig del (logos – vilket egentligen är något större än blott förnuftet. Logos är den princip som ordnar universum, motsatsen till kaos), en viljeorienterad del (thumos), och en animalisk del(epithymetikon). För Platon var det självklart att thumos och epithymetikon skulle underordnas logos. Att inte ordna sitt själsliv på det sättet skulle enligt Platon ofrånkomligt leda till ett inre kaos, då de lägre delarna av själen inte förmår fatta välinformerade beslut.

 

Och är det inte precis så det ser ut i dag?

 

Människorna saknar stabilitet och riktning. De driver likt rön för vinden. Livet ”drabbar” dem, och de upplever att de saknar kontroll. Ja men givetvis! Om man har en världsbild där man låter de lägsta begären styra och informera ens beslut, då fattar man naturligtvis idiotiska beslut. Man kan inte sätta självhävdelsen och girigheten i förarsätet, och låta intelligensen sitta i baksätet, och samtidigt förväntar sig framgångar i livet.

 

 

Maslows behovstrappa är ur det här perspektivet egentligen felvänd. Även om du i en strikt mening naturligtvis måste tillfredsställa vissa grundläggande behov, för att ens kunna fungera, är det ändå fel att tänka att du ska avancera från pyramidens bas till dess topp. Tvärtom bör du snarare tänka att du avancerar från toppen och ner mot basen.

 

 

Andlighet och idealism

Om du fäster förhoppningar och tilltro till något som är större än dig själv, något som transcenderar ditt i tiden avskilda livspann, då är du en idealist. Om du fäster dina förhoppningar och tilltro till något som överskrider ditt egna liv, och om detta något dessutom är av metafysisk karaktär, då är du religiös.

 

Om du inte fäster förhoppningar till något större än dig själv, utanför dig själv, då är du i praktiken nihilist.

 

 

Nationalismen är en idealism då den överskrider tid och rum. Den enskilde blir med en nationalistisk åskådning en länk i folkets fantastiska kedja. En länk som kopplar hop anfäderna på kyrkogården, med barnen på lekplatsen. Den är uppfordrande då den kräver något av den enskilde – den kräver att den enskild inte är ”den svaga länken” som bryter kontinuiteten mellan dåtid och framtid.

 

Att ha en biologiskt och etniskt baserad idealism är därför någonting väldigt grundläggande och positivt. Den etniska idealismens instrumentering sker oftast i form av politisk aktivitet. Problemet med politik är dock att det är en aktivitet som i allmänhet inte hör samma med logos, utan snarare med thumos. Den etniska idealismen riskerar därför i sin instrumentering sätta thumos i förarsätet, snarare än logos. Notera att det återigen inte handlar om ”antingen eller”, utan om ett ”både och”, men i rätt ordning.

 

Under efterkrigstiden har diverse mer eller mindre seriösa försök att smälta samman den politiska kampen med en metafysisk åskådning gjorts, ofta genom att lyfta fram diverse hedniska föreställningar. Än så länge har de här försöken enligt min mening varit fruktlösa.*

 

Man kan komma långt med bara idealism. Ett samhälle präglad av idealism, är hundra gånger bättre än ett samhälle präglat av materialism (epithymetikon). För den enskilde riskerar dock thumos känslosvall och strid leda till att man tappar riktning. Det finns oräkneliga exempel på idealister och politiska kämpar, som inte orkat hålla sina lägre drifter i schack i det långa loppet – just för att de följer thumos, och inte logos. De börjar efter ett tag tycka sig ha rätt att ”njuta” och få ”lön” för den fantastiska kamp de för å det otacksamma folkets vägnar. Man anser sig ha rätt att att festa lite, vara lite otrogen, norpa åt sig lite av partikassan – och så vidare.

 

Därför är det inte fel att kombinera en nationell idealism med en metafysisk uppfattning. Logos ordnar den enskilde på samma sätt som logos ordnar universum.

 

Det metafysiska är något. Det är något utanför människan, något som formar människan. Det är inte intellektualism eller emotionalism, det är något separat; något den enskilda måste utforska och uppleva själv, något som bara kan förklaras med ord i en begränsad utsträckning.

 

Genom andliga övningar (bön, meditation, dialektik) formas själen i enlighet med de oföränderliga principerna i den metafysiska världen. Den enskilda människan blir en avbild av det sanna, det goda och det sköna. Detta får betydelse när vi rör oss nedåt i pyramiden.

 

 

Familj och barn

 

Fortplantningsdriften är grundläggande.

 

Barn är en källa till mycket glädje och mening för föräldrarna, och en förutsättning för samhällets fortbestånd. Föräldraskapet kommer gestalta sig väldigt olika, och få väldigt olika uttryck, om man närmar sig föräldraskapet från pyramidens lägre delar, respektive från dess övre delar.

 

 

För en person som hela sitt liv har rört sig runt pyramidens bas kan föräldraskapet bli en nästan existentiell uppenbarelse – oftast en positiv sådan. Från den vegetativa tillvaron i pyramidens botten, lyfts nu dussinmänniska plötsligt upp en rejäl bit i värdehierarkin, och kommer därmed närmare tillvarons yttersta realiteter.

 

Problemet är dock att en betydande andel i den andliga botten aldrig klarar av att göra den här resan. Man resonerar som så att barn är ”dyrt”, barn ”tar tid”, barn ”dödar karriären” man får aldrig möjlighet att ”njuta” eller ”göra något spontant”, ”det gör ont att föda” – man låter med andra ord de lägre värdena, njutning, bekvämlighet och självförhävelse, blockera och förhindra en från att göra det som är ens biologiska telos.

 

 

 

 

 

 

Även de dussinmänniskor som trots allt skaffar barn, och blir positivt överraskade av upplevelsen, går sällan in i projektet full ut, utan glider ganska snart tillbaka ner till de lägre regionerna igen. Den här regressionen är ofrånkomlig om människan inte tydligt har krokat sig fast i pyramidens topp; de lägre drifterna har en mycket stark dragningskraft. Alla som inte har en tydlig viljeriktning åt motsatt håll, kommer alltid dras nedåt igen.

 

Tvåbarnsnormen och det eviga gnället och missnöjet över småbarnsåren, är typiska för människor som saknar en andlig och idealistisk dimension i sin personlighet. Ansträngningen, ”uppoffringarna”, blir för mycket för dem. Kanske börjar ”uppoffringarna” också tära på själva äktenskapet (eller samboskapet, vilket väl är det normala nu för tiden), och woops så blir det skilsmässa, ”kärleken är borta”. Orsaken till att det ”blir för mycket” för de här människorna beror i grund och botten på att de har lustprincipen som grundfundamentet i sin tillvaro, inte idealism och metafysik.

 

En människa grundad i en idealistiskt och metafysisk världsåskådning närmar sig föräldraskapet och äktenskapet på ett annorlunda sätt i jämförelse med nihilisten.

 

För det första är det allmänt känt att religiösa människor får fler barn än icke-troende. Vad är orsaken till detta? Delvis kan det naturligtvis beror på att religiösa människor tanklöst följer religiösa auktoriteter som förbjuder preventivmedelsanvändning (ett förbud vilket det i sin tur naturligtvis finns metafysiska orsaker till), men det är ingenting som stämmer genomgående. De evangelikala i USA till exempel, som inte har någon tradition av generella förbud mot preventivmedel, har under större delen av 1900-talet, och än till denna dag, haft betydligt högre fertilitet än de flesta andra jämförbara grupper.

 

De evangelikala, som förr kallades fundamentalister, är djupt religiösa. Deras religiositet är ofta mycket konkret, vardaglig och nästan enfaldig, utan särskilt mycket teologisk eller intellektuell fernissa. Vad är det då som händer med de här enkla människorna när de riktar sig mot det transcendentala? Vad är det som får dem att vilja skaffa många barn? Jag tror att huvudorsaken är denna:

 

En människa som är övertygad om det eviga livets realitet kommer per automatik vara mindre intresserad av kortsiktiga njutningar och belöningar. En person som har formats av det eviga kommer vara mer intresserad av långsiktighet än en person som inte har formats av det eviga. För en nihilist är det enda som är ”verkligt verkligt” de egna njutningarna och upplevelserna. Nihilisten vet att hans tid är utmätt. Han bryr sig inte om vad som fanns före han föddes, eller vad som kommer komma efter hans död – han har bara detta sitt egna enda liv, och han måste ”utnyttja det till max”, ”njuta till max”. Barn är en kostsam investering, de tar tid ,och de kostar pengar – de är ett hinder.

 

Den religiösa personen å sin sida, formad av det eviga, kan inte få lika stora kickar från flyktiga och övergående sinnesretningar. Han som är riktad mot det eviga, vill även att hans materiella tillvaro ska spegla det eviga. Det närmaste vi människor kan komma evigt liv i den här materiella världen är barnavlandet. Genom våra barn lever vårt blod och våra värderingar vidare in i framtiden. Barn är är det närmaste det gudomliga skapandet vi kan komma i det här livet. Att skaffa många barn blir då ingenting som belastar, utan något som befriar, då man i den akten får lov att efterlikna det som är ens längtans telos – det gudomliga.

 

 

 

Kan man värdera familjelivet för högt? I den hierarki jag har presenterat ovan borde det ju logiskt sett finnas situationer där familjelivet och barn borde spela andrafiol i förhållande till idealistiska och metafysiska strävanden. Svaret på den frågan är både ja och nej.

 

Det finns ju som bekant personer som enbart hänger sig åt idealistiska och metafysiska strävanden, och helt bortser från pyramidens lägre nivåer – nämligen munkar och nunnor. Vad man kan konstaterar rörande dessa är att de trots att de till synes saknar allt det som folk i allmänhet fäster värde vid – pengar, familjeliv, sex, frihet, o.s.v. – så utstrålar de oftast en oerhörd inre harmoni och lycka. Det verkar som att dessa asketer verkligen lyckats hänge sig fullt ut åt det metafysiska, och de verkar av allt att döma leva lyckliga liv; emedan de som fullt ut hänger sig åt att konsumera, jaga bekräftelser och snabba kickar, i allmänhet framstår som splittrade och ångestridna. Detta illustrerar metafysikens hierarkiska överhöghet.

 

 

MEN, jag drar mig samtidigt från att presenterar det asketiska idealet som fördömligt. Det finns ett drag av eskapism hos ordensfolk, liksom hos vissa protestantiska sekter, där man helt enkelt vägrar ta ansvar för allt det som är förbundet med att vara en samhällsvarelse. Det finns landgränser som måste försvaras, barn som måste födas, det är inte moraliskt att undfly sådana plikter bara för att man har en stark dragning till det eviga. Så länge en människa lever i den här fysiska världen har hon ideella plikter som är förbundna med hennes roll som samhällsvarelse.

 

En tydlig krock mellan familje- och barnvärden, kontra högre ideella värden, är när någon väljer att gifta sig och skaffa barn med en individ från en mycket främmande etnisk grupp. En sådan relation syftar enbart till att tillfredsställa ett biologiskt och emotionellt ha-begär, och är allt för ofta ett utslag av att man har blivit ratad av folk i sin egen grupp. Bara för att man har svårt att träffa en partner, ger det inte en rätt att åka till Thailand eller Gambia och köpa en partner. Effekterna av ett sådant beslut blir nästan i samtliga fall katastrofala, både för de inblandade parterna, barnen och samhället i stort. Detta är ett exempel på ett val som inte har någon som helst koppling med ideella eller metafysiska överväganden, utan det hör snarare samman med låga begär och epithymetikon.

 

Den personen som av olika anledningar inte kan eller vill bilda familj med folk tillhörande en närbesläktad etnicitet, handlar enbart i enlighet med högre principer, om han eller hon avstår från familjebildning, och istället investerar sin energi i ett idealistiskt projekt. Folkets överlevnad och integritet är viktigare än den enskildes begär.

 

 

Ekonomisk och materiell framgång

 

Det finns absolut ingenting fel med att tjäna pengar. Den som har pengar är fri. I en tid med allt större kapitalkoncentration hos ansiktslösa fosterlandslösa internationella korporationer, är det snudd på en plikt för medelklassen i väst att börja äga igen. En stor, oberoende och burgen medelklass är ett tecken på en frisk samhällskropp, och ett värn mot slaveri.

 

Ingenting händer utan pengar. Den alternativa högerns verksamhet i västvärlden bygger till nästan 100% på små donationer från privatpersoner. Detta samtidigt som vänstern inte bara har det institutionella stödet från staten, utan även finansieras till stora delar av multimiljardärer som George Soros. Varför har inte den alternativa högern en George Soros som finansierar vår verksamhet? Varför blir inte en av oss en George Soros?

 

Det finns inom dissidenthögern en tendens åt paranoia och malplacerad stolthet när det kommer till marknaden. Antingen anser man sig som ”aristokrat” vara för fin för att ägna sig åt krämarverksamhet, eller så är man övertygad om att hela systemet kommer ”kollapsa” vilken sekund som helst, och lägger därför all sin energi och resurser på ”förbereda sig på kollapsen”. Efter kollapsen förställer man sig oftast att man ska komma ut på andra sidan som någon slags kung eller dylikt. Det här är i min mening barnsliga pojkfantasier som inte är baserade i verkligheten.

 

 

Ingen kan bli rik på arbete i Sverige. Man kan bara bli rik genom 1) ha en bra affärsidé och starta ett framgångsrikt företag 2) lyfta ränta genom ägande på aktiemarknaden eller i den reella ekonomin. Faktum är att aktiemarknaden har, sett till genomsnittet, givit en årlig avkastning på runt 10% de senaste 30 åren. Den person som år 1988 valde att investera i indexfonder, har under de senaste decennierna kunnat se sin investering dubblas flera gånger om – en avkastning som i sin tur hade kunnat investeras i den reella ekonomin (fastigheter, jord, skog och så vidare), eller doneras till den patriotiska saken. För den som inte ”litade” på aktiemarknaden, eller tycke att det ”var fel” med ”spekulation”, och istället valde att konsumera upp sin lön, den personen är idag fattigare och därför mer maktlös än den person som tog chansen. Verkligheten är vad den är. Större delen av ”kriget” idag sker på den ekonomiska arenan, den som väljer att inte delta i det kriget av principiella skäl, han har redan förlorat.

 

Med allt detta sagt: pengar har egentligen inget värde i sig själva. Att bara tjäna pengar för att man tycker om att tjäna pengar, är inte en uppbygglig eller moralisk verksamhet. Pengar skänker varken mening eller värdighet till innehavaren per automatik. Den som strävar efter rikedom för dess egen skull, eller för att kunna lyxkonsumerar, har nesliga prioriteringar. Nej pengarna måste, liksom allting annat, tjäna högre syften – det vill säga metafysiska/idealistiska och vitalistiska syften.

 

Om det till exempel står mellan att skaffa ett barn till och en löneförhöjning, då ska man välja att skaffa ett barn till. Dina barn behöver inte importerad kinesiskt plast, dina barn behöver en identitet och ett sammanhang. Familjen är den enskildes styrka, och folkets framtid. Glöm alla myter om att man ska skaffa barn och ”investera” i dem. Så länge du inte vanvårdar dina barn så kommer de utvecklas precis så långt som deras genetiska förutsättningar tillåter, inte ett jota längre. Visst kan det periodvis vara kämpigt att ta hand om en stor familj, men det är ett lidande som ger frukt i evigheten. Återigen utan smärta och lidande hade vi inte haft någonting! Du kommer ändå hinna tjäna pengar och spara undan när småbarnsåren är över, kanske inte lika mycket som om du inte hade skaffat barn, men här måste återigen de högre värdena ha överhöghet.

 

 

Tjäna så mycket pengar du kan och bygg en förmögenhet, men låt också dina pengar arbeta för dina högre ideella mål redan idag. Åtminstone 5% av månadsinkomsten bör avsättas för donationer till organisationer och projekt som avancera folkets intressen. Alla kan inte ligga i skyttegravarna och föra kampen, trossen är lika viktig. Att enbart gå och rösta vad fjärde år, och däremellan sitta i kommentarsfältet och gnälla, räcker inte. Med en månadsdonation röstar du varje månad på den framtid du vill ha.

 

Avslutningsvis måste den nusvenska tendensen till att identifiera sig med sitt arbete kraftigt tonas ner. Det är en tragisk trend. Vuxna människor som vill vinna erkännande hos sin chef och som ”älskar att jobbar” är ovärdiga. Arbeta med plikt och nit på ditt arbete, gör ditt bästa, men var inte rädd för att skaffa barn, bara för att det kan bli ett hinder för karriären, eller för att din chef misstycker. Din chef är en total främling i grund och botten, och han kommer glömma dig 2 dagar efter du har gått i pension. Dina barn, barnbarn och barnbarns barn däremot kommer tala om dig de kommande hundra åren.

 

Njutning och konsumtion

 

 

Vi måste alla konsumera för att kunna leva. Inte bara för att klara nödtorften, utan också för att ge guldkanten på tillvaron. Få människor är fullfjädrade asketer.

 

Problemet idag är dock att konsumtionen, och med den sammanhängande lustprincipen, har blivit så dominerande att den får sätta dagordningen för både individ och samhälle. Nihilism och njutningslystnad skapar dåliga människor och dåliga samhällen.

 

Njutningsinriktad konsumtion som resor, fina kläder, dyr mat, smycken, konst och så vidare, bör ha lägsta prioriterat efter att de ideella och familjära utgifter är sedda till, och efter att en rejäl slant har sparats. Men för den som inte tror på något, för den som är låst i sig själv, som är dum, egoistisk och lat – kommer den kortsiktiga njutningen alltid vara första prioritet. Den som har grundat sitt liv i högre värden kan fasta från lyxen, men det kan inte nihilisten – detta oavsett om han har råd eller inte.

 

 

Kommer vi allra längst ner i botten på pyramiden börjar det bli riktigt mörkt. Här rör sig de som fullständigt förslavats av sitt begär. Alkoholisterna, sexmissbrukarna, de notoriskt otrogna, de kriminella, de homosexuella, BDSM-freaksen. Dopaminkickarna är deras gud, de rids av sitt begär mot avgrunden. De har fullständigt tappat kontrollen. Varför lyfts dessa sjuka människor fram som förebilder och hjältar av media och stat? Jo för är att vi i grund och botten styrs av onda och demoniska härskare. Härskare som förnekar Logos. Vi är inbegripna i en närmast kosmologisk kamp mellan gott och ont.

 

 

 

När det väl är dags att konsumera, konsumera då sådant som har ett estetiskt och kvalitetsmässigt värde. Billiga importvaror från Asien bör undvikas så långt det är möjligt. Att omge sig av kvalitet och skönhet är också ett sätt att påminna om de högre värdena i tillvaron. När du har lagt undan Homeros för kvällen, lagt barnen i sina sängar, betalt räkningarna och sett till besparingarna, då är det lämpligt och rätt att hälla upp ett glas vin och njuta av tillvarons goda.

 

Sammanfattning

 

Allt har sin tid under himlen. Vi människor har ofta en tendens att tänka i termer av ”antingen eller”, men sanningen är ofta ”både och men med balans”. Ingen del av pyramiden bör förnekas, men de högre värdena bör härska över de lägre, på samma sätt som kompetenta människor bör ha makt över de inkompetenta. Ta den här dagen och fundera över hur dina prioriteringar ser ut. Vem låter du styra i ditt liv, vem sitter i förarsätet? ”Buken och kuken” eller de delar av din själ som du är stolt över?

 

 

 

 

 

 

*De här projekten har genomgående misslyckats, då upphovspersonerna bakom dessa projekt i grund och botten inte tycks förstå vad det transcendentala är för något. Det finns en tendens att lyfta fram en hedendom som är fullständigt naturalistisk, där man dyrkar olika naturkrafter. När Tor krossar jättar med sin hammare, menar vissa att det egentligen en liknelse om hur planeten Jupiter stoppar asteroider som hotar jorden (Midgård). Detta är intellektuellt kittlande tanke, och den ger en slags ”aha”-upplevelse – men den är inte uttryck för andlighet. Tanken riktar sig inte mot det bortomfysiska, utan rör sig fortfarande på det rent materiella planet.

 

Ett annat misstag nyhedningar ofta gör – vilket liksom naturalismen har sina rötter i att nyhedningar ofta i grund och botten är ateister som närmar sig de här idéerna av intellektuella och politiska skäl, inte religiösa – är att de betonar sina respektive hedniska traditioners partikuläritet. Ofta vill de vara hedningar just FÖR ATT de föreställer sig att hedendom är partikulär. Våra asatroende anfäder trodde inte att deras gudar var partikulära, de trodde att de var universella och eviga metafysiska manifestationer. De kunde visserligen visa respekt och aktning för andra folks gudar, inte för att de var relativister, utan för att de i dessa främmande gudar kunde känna igen de universella principerna de själva bekände sig till. Det metafysiska måste alltid var ett , absolut, sant och evigt – det här kommer alla religiösa auktoriteter vidhålla, oavsett om det rör sig om hinduer, buddister eller kristna. Uppdelningen mellan monoteistiska och polyteistiska religioner är härvidlag kraftigt överdrivna.

 

Julius Evola lyckades egentligen ganska bra med att beskriva hur en hednisk metafysik skulle kunna se ut, men än så länge har alla hans samtida efterföljare totalt misslyckats med implementera hans vision.

Om att prioritera

memetik En kommentar
 

I maj är det 50-årsjubileum för den ökända studentrevolten i Paris 1968. Revolten blev det symboliska startskottet för en civilisatorisk förruttnelseprocess som vi i västvärlden lider sviterna av än idag. Jag säger symbolisk, då en sådan omfattande förändring som 68-revolten medförde, aldrig hade kunnat genomföras om det inte redan från början hade funnits en institutionell infrastruktur på plats för implementera ”ungdomarnas” krav. Där fanns redan ett etablissemang på plats som, helt eller delvis, sympatiserade med ”revoltörernas” grundläggande värderingar, och därför släppte fram dem. Detta är förmodligen en sur sanning för många 68-rävar, vilka idag är i 60-70-årsåldern, att svälja – det att de faktiskt inte gjorde någon verklig revolt, utan de liksom sina förebilder, rödgardisterna i Kina, användes av etablissemanget för att avancera vissa redan fastslagna mål.

 

En  stor förändring som 1968-revolten medförde, men som sällan diskuterats, antagligen beroende på att det råder en i stort sett tvärpolitisk konsensus om att det var en positiv utveckling – både hos högern, vänstern, och dessvärre också bland många i det nationalistiska lägret – är hur LUSTPRINCIPEN blev den allt igenom dominerade principen utefter vilken människor organiserade sina liv. Drömmen om ”post-scarcity”, och om njutningen som det högsta moraliska goda, är naturligtvis äldre än babyboomer-generationen, men det var först med denna generation som principen kom att bli vedertagen samhällsmoral. Tar gärna en titt på Herbert Marcuses berömda bok Eros och civilisation för att få en inblick i den moderna ”njutningsmoralens” teoretiska utgångspunkter.

 

 "Så länge det känns bra, så är det bra - mannen...."
 

Den som ordnar sitt liv efter njutningsprincipen kommer med 100% säkerhet leva ett olyckligt liv. Det är en uråldrig insikt. Platon lärde att den mänskliga själen är delad i tre delar, en förnuftig del (logos – vilket egentligen är något större än blott förnuftet. Logos är den princip som ordnar universum, motsatsen till kaos), en viljeorienterad del (thumos), och en animalisk del(epithymetikon). För Platon var det självklart att thumos och epithymetikon skulle underordnas logos. Att inte ordna sitt själsliv på det sättet skulle enligt Platon ofrånkomligt leda till ett inre kaos, då de lägre delarna av själen inte förmår fatta välinformerade beslut.

 

Och är det inte precis så det ser ut i dag?

 

Människorna saknar stabilitet och riktning. De driver likt rön för vinden. Livet ”drabbar” dem, och de upplever att de saknar kontroll. Ja men givetvis! Om man har en världsbild där man låter de lägsta begären styra och informera ens beslut, då fattar man naturligtvis idiotiska beslut. Man kan inte sätta självhävdelsen och girigheten i förarsätet, och låta intelligensen sitta i baksätet, och samtidigt förväntar sig framgångar i livet.

 

 

Maslows behovstrappa är ur det här perspektivet egentligen felvänd. Även om du i en strikt mening naturligtvis måste tillfredsställa vissa grundläggande behov, för att ens kunna fungera, är det ändå fel att tänka att du ska avancera från pyramidens bas till dess topp. Tvärtom bör du snarare tänka att du avancerar från toppen och ner mot basen.

 

 

Andlighet och idealism

Om du fäster förhoppningar och tilltro till något som är större än dig själv, något som transcenderar ditt i tiden avskilda livspann, då är du en idealist. Om du fäster dina förhoppningar och tilltro till något som överskrider ditt egna liv, och om detta något dessutom är av metafysisk karaktär, då är du religiös.

 

Om du inte fäster förhoppningar till något större än dig själv, utanför dig själv, då är du i praktiken nihilist.

 

 

Nationalismen är en idealism då den överskrider tid och rum. Den enskilde blir med en nationalistisk åskådning en länk i folkets fantastiska kedja. En länk som kopplar hop anfäderna på kyrkogården, med barnen på lekplatsen. Den är uppfordrande då den kräver något av den enskilde – den kräver att den enskild inte är ”den svaga länken” som bryter kontinuiteten mellan dåtid och framtid.

 

Att ha en biologiskt och etniskt baserad idealism är därför någonting väldigt grundläggande och positivt. Den etniska idealismens instrumentering sker oftast i form av politisk aktivitet. Problemet med politik är dock att det är en aktivitet som i allmänhet inte hör samma med logos, utan snarare med thumos. Den etniska idealismen riskerar därför i sin instrumentering sätta thumos i förarsätet, snarare än logos. Notera att det återigen inte handlar om ”antingen eller”, utan om ett ”både och”, men i rätt ordning.

 

Under efterkrigstiden har diverse mer eller mindre seriösa försök att smälta samman den politiska kampen med en metafysisk åskådning gjorts, ofta genom att lyfta fram diverse hedniska föreställningar. Än så länge har de här försöken enligt min mening varit fruktlösa.*

 

Man kan komma långt med bara idealism. Ett samhälle präglad av idealism, är hundra gånger bättre än ett samhälle präglat av materialism (epithymetikon). För den enskilde riskerar dock thumos känslosvall och strid leda till att man tappar riktning. Det finns oräkneliga exempel på idealister och politiska kämpar, som inte orkat hålla sina lägre drifter i schack i det långa loppet – just för att de följer thumos, och inte logos. De börjar efter ett tag tycka sig ha rätt att ”njuta” och få ”lön” för den fantastiska kamp de för å det otacksamma folkets vägnar. Man anser sig ha rätt att att festa lite, vara lite otrogen, norpa åt sig lite av partikassan – och så vidare.

 

Därför är det inte fel att kombinera en nationell idealism med en metafysisk uppfattning. Logos ordnar den enskilde på samma sätt som logos ordnar universum.

 

Det metafysiska är något. Det är något utanför människan, något som formar människan. Det är inte intellektualism eller emotionalism, det är något separat; något den enskilda måste utforska och uppleva själv, något som bara kan förklaras med ord i en begränsad utsträckning.

 

Genom andliga övningar (bön, meditation, dialektik) formas själen i enlighet med de oföränderliga principerna i den metafysiska världen. Den enskilda människan blir en avbild av det sanna, det goda och det sköna. Detta får betydelse när vi rör oss nedåt i pyramiden.

 

 

Familj och barn

 

Fortplantningsdriften är grundläggande.

 

Barn är en källa till mycket glädje och mening för föräldrarna, och en förutsättning för samhällets fortbestånd. Föräldraskapet kommer gestalta sig väldigt olika, och få väldigt olika uttryck, om man närmar sig föräldraskapet från pyramidens lägre delar, respektive från dess övre delar.

 

 

För en person som hela sitt liv har rört sig runt pyramidens bas kan föräldraskapet bli en nästan existentiell uppenbarelse – oftast en positiv sådan. Från den vegetativa tillvaron i pyramidens botten, lyfts nu dussinmänniska plötsligt upp en rejäl bit i värdehierarkin, och kommer därmed närmare tillvarons yttersta realiteter.

 

Problemet är dock att en betydande andel i den andliga botten aldrig klarar av att göra den här resan. Man resonerar som så att barn är ”dyrt”, barn ”tar tid”, barn ”dödar karriären” man får aldrig möjlighet att ”njuta” eller ”göra något spontant”, ”det gör ont att föda” – man låter med andra ord de lägre värdena, njutning, bekvämlighet och självförhävelse, blockera och förhindra en från att göra det som är ens biologiska telos.

 

 

 

 

 

 

Även de dussinmänniskor som trots allt skaffar barn, och blir positivt överraskade av upplevelsen, går sällan in i projektet full ut, utan glider ganska snart tillbaka ner till de lägre regionerna igen. Den här regressionen är ofrånkomlig om människan inte tydligt har krokat sig fast i pyramidens topp; de lägre drifterna har en mycket stark dragningskraft. Alla som inte har en tydlig viljeriktning åt motsatt håll, kommer alltid dras nedåt igen.

 

Tvåbarnsnormen och det eviga gnället och missnöjet över småbarnsåren, är typiska för människor som saknar en andlig och idealistisk dimension i sin personlighet. Ansträngningen, ”uppoffringarna”, blir för mycket för dem. Kanske börjar ”uppoffringarna” också tära på själva äktenskapet (eller samboskapet, vilket väl är det normala nu för tiden), och woops så blir det skilsmässa, ”kärleken är borta”. Orsaken till att det ”blir för mycket” för de här människorna beror i grund och botten på att de har lustprincipen som grundfundamentet i sin tillvaro, inte idealism och metafysik.

 

En människa grundad i en idealistiskt och metafysisk världsåskådning närmar sig föräldraskapet och äktenskapet på ett annorlunda sätt i jämförelse med nihilisten.

 

För det första är det allmänt känt att religiösa människor får fler barn än icke-troende. Vad är orsaken till detta? Delvis kan det naturligtvis beror på att religiösa människor tanklöst följer religiösa auktoriteter som förbjuder preventivmedelsanvändning (ett förbud vilket det i sin tur naturligtvis finns metafysiska orsaker till), men det är ingenting som stämmer genomgående. De evangelikala i USA till exempel, som inte har någon tradition av generella förbud mot preventivmedel, har under större delen av 1900-talet, och än till denna dag, haft betydligt högre fertilitet än de flesta andra jämförbara grupper.

 

De evangelikala, som förr kallades fundamentalister, är djupt religiösa. Deras religiositet är ofta mycket konkret, vardaglig och nästan enfaldig, utan särskilt mycket teologisk eller intellektuell fernissa. Vad är det då som händer med de här enkla människorna när de riktar sig mot det transcendentala? Vad är det som får dem att vilja skaffa många barn? Jag tror att huvudorsaken är denna:

 

En människa som är övertygad om det eviga livets realitet kommer per automatik vara mindre intresserad av kortsiktiga njutningar och belöningar. En person som har formats av det eviga kommer vara mer intresserad av långsiktighet än en person som inte har formats av det eviga. För en nihilist är det enda som är ”verkligt verkligt” de egna njutningarna och upplevelserna. Nihilisten vet att hans tid är utmätt. Han bryr sig inte om vad som fanns före han föddes, eller vad som kommer komma efter hans död – han har bara detta sitt egna enda liv, och han måste ”utnyttja det till max”, ”njuta till max”. Barn är en kostsam investering, de tar tid ,och de kostar pengar – de är ett hinder.

 

Den religiösa personen å sin sida, formad av det eviga, kan inte få lika stora kickar från flyktiga och övergående sinnesretningar. Han som är riktad mot det eviga, vill även att hans materiella tillvaro ska spegla det eviga. Det närmaste vi människor kan komma evigt liv i den här materiella världen är barnavlandet. Genom våra barn lever vårt blod och våra värderingar vidare in i framtiden. Barn är är det närmaste det gudomliga skapandet vi kan komma i det här livet. Att skaffa många barn blir då ingenting som belastar, utan något som befriar, då man i den akten får lov att efterlikna det som är ens längtans telos – det gudomliga.

 

 

 

Kan man värdera familjelivet för högt? I den hierarki jag har presenterat ovan borde det ju logiskt sett finnas situationer där familjelivet och barn borde spela andrafiol i förhållande till idealistiska och metafysiska strävanden. Svaret på den frågan är både ja och nej.

 

Det finns ju som bekant personer som enbart hänger sig åt idealistiska och metafysiska strävanden, och helt bortser från pyramidens lägre nivåer – nämligen munkar och nunnor. Vad man kan konstaterar rörande dessa är att de trots att de till synes saknar allt det som folk i allmänhet fäster värde vid – pengar, familjeliv, sex, frihet, o.s.v. – så utstrålar de oftast en oerhörd inre harmoni och lycka. Det verkar som att dessa asketer verkligen lyckats hänge sig fullt ut åt det metafysiska, och de verkar av allt att döma leva lyckliga liv; emedan de som fullt ut hänger sig åt att konsumera, jaga bekräftelser och snabba kickar, i allmänhet framstår som splittrade och ångestridna. Detta illustrerar metafysikens hierarkiska överhöghet.

 

 

MEN, jag drar mig samtidigt från att presenterar det asketiska idealet som fördömligt. Det finns ett drag av eskapism hos ordensfolk, liksom hos vissa protestantiska sekter, där man helt enkelt vägrar ta ansvar för allt det som är förbundet med att vara en samhällsvarelse. Det finns landgränser som måste försvaras, barn som måste födas, det är inte moraliskt att undfly sådana plikter bara för att man har en stark dragning till det eviga. Så länge en människa lever i den här fysiska världen har hon ideella plikter som är förbundna med hennes roll som samhällsvarelse.

 

En tydlig krock mellan familje- och barnvärden, kontra högre ideella värden, är när någon väljer att gifta sig och skaffa barn med en individ från en mycket främmande etnisk grupp. En sådan relation syftar enbart till att tillfredsställa ett biologiskt och emotionellt ha-begär, och är allt för ofta ett utslag av att man har blivit ratad av folk i sin egen grupp. Bara för att man har svårt att träffa en partner, ger det inte en rätt att åka till Thailand eller Gambia och köpa en partner. Effekterna av ett sådant beslut blir nästan i samtliga fall katastrofala, både för de inblandade parterna, barnen och samhället i stort. Detta är ett exempel på ett val som inte har någon som helst koppling med ideella eller metafysiska överväganden, utan det hör snarare samman med låga begär och epithymetikon.

 

Den personen som av olika anledningar inte kan eller vill bilda familj med folk tillhörande en närbesläktad etnicitet, handlar enbart i enlighet med högre principer, om han eller hon avstår från familjebildning, och istället investerar sin energi i ett idealistiskt projekt. Folkets överlevnad och integritet är viktigare än den enskildes begär.

 

 

Ekonomisk och materiell framgång

 

Det finns absolut ingenting fel med att tjäna pengar. Den som har pengar är fri. I en tid med allt större kapitalkoncentration hos ansiktslösa fosterlandslösa internationella korporationer, är det snudd på en plikt för medelklassen i väst att börja äga igen. En stor, oberoende och burgen medelklass är ett tecken på en frisk samhällskropp, och ett värn mot slaveri.

 

Ingenting händer utan pengar. Den alternativa högerns verksamhet i västvärlden bygger till nästan 100% på små donationer från privatpersoner. Detta samtidigt som vänstern inte bara har det institutionella stödet från staten, utan även finansieras till stora delar av multimiljardärer som George Soros. Varför har inte den alternativa högern en George Soros som finansierar vår verksamhet? Varför blir inte en av oss en George Soros?

 

Det finns inom dissidenthögern en tendens åt paranoia och malplacerad stolthet när det kommer till marknaden. Antingen anser man sig som ”aristokrat” vara för fin för att ägna sig åt krämarverksamhet, eller så är man övertygad om att hela systemet kommer ”kollapsa” vilken sekund som helst, och lägger därför all sin energi och resurser på ”förbereda sig på kollapsen”. Efter kollapsen förställer man sig oftast att man ska komma ut på andra sidan som någon slags kung eller dylikt. Det här är i min mening barnsliga pojkfantasier som inte är baserade i verkligheten.

 

 

Ingen kan bli rik på arbete i Sverige. Man kan bara bli rik genom 1) ha en bra affärsidé och starta ett framgångsrikt företag 2) lyfta ränta genom ägande på aktiemarknaden eller i den reella ekonomin. Faktum är att aktiemarknaden har, sett till genomsnittet, givit en årlig avkastning på runt 10% de senaste 30 åren. Den person som år 1988 valde att investera i indexfonder, har under de senaste decennierna kunnat se sin investering dubblas flera gånger om – en avkastning som i sin tur hade kunnat investeras i den reella ekonomin (fastigheter, jord, skog och så vidare), eller doneras till den patriotiska saken. För den som inte ”litade” på aktiemarknaden, eller tycke att det ”var fel” med ”spekulation”, och istället valde att konsumera upp sin lön, den personen är idag fattigare och därför mer maktlös än den person som tog chansen. Verkligheten är vad den är. Större delen av ”kriget” idag sker på den ekonomiska arenan, den som väljer att inte delta i det kriget av principiella skäl, han har redan förlorat.

 

Med allt detta sagt: pengar har egentligen inget värde i sig själva. Att bara tjäna pengar för att man tycker om att tjäna pengar, är inte en uppbygglig eller moralisk verksamhet. Pengar skänker varken mening eller värdighet till innehavaren per automatik. Den som strävar efter rikedom för dess egen skull, eller för att kunna lyxkonsumerar, har nesliga prioriteringar. Nej pengarna måste, liksom allting annat, tjäna högre syften – det vill säga metafysiska/idealistiska och vitalistiska syften.

 

Om det till exempel står mellan att skaffa ett barn till och en löneförhöjning, då ska man välja att skaffa ett barn till. Dina barn behöver inte importerad kinesiskt plast, dina barn behöver en identitet och ett sammanhang. Familjen är den enskildes styrka, och folkets framtid. Glöm alla myter om att man ska skaffa barn och ”investera” i dem. Så länge du inte vanvårdar dina barn så kommer de utvecklas precis så långt som deras genetiska förutsättningar tillåter, inte ett jota längre. Visst kan det periodvis vara kämpigt att ta hand om en stor familj, men det är ett lidande som ger frukt i evigheten. Återigen utan smärta och lidande hade vi inte haft någonting! Du kommer ändå hinna tjäna pengar och spara undan när småbarnsåren är över, kanske inte lika mycket som om du inte hade skaffat barn, men här måste återigen de högre värdena ha överhöghet.

 

 

Tjäna så mycket pengar du kan och bygg en förmögenhet, men låt också dina pengar arbeta för dina högre ideella mål redan idag. Åtminstone 5% av månadsinkomsten bör avsättas för donationer till organisationer och projekt som avancera folkets intressen. Alla kan inte ligga i skyttegravarna och föra kampen, trossen är lika viktig. Att enbart gå och rösta vad fjärde år, och däremellan sitta i kommentarsfältet och gnälla, räcker inte. Med en månadsdonation röstar du varje månad på den framtid du vill ha.

 

Avslutningsvis måste den nusvenska tendensen till att identifiera sig med sitt arbete kraftigt tonas ner. Det är en tragisk trend. Vuxna människor som vill vinna erkännande hos sin chef och som ”älskar att jobbar” är ovärdiga. Arbeta med plikt och nit på ditt arbete, gör ditt bästa, men var inte rädd för att skaffa barn, bara för att det kan bli ett hinder för karriären, eller för att din chef misstycker. Din chef är en total främling i grund och botten, och han kommer glömma dig 2 dagar efter du har gått i pension. Dina barn, barnbarn och barnbarns barn däremot kommer tala om dig de kommande hundra åren.

 

Njutning och konsumtion

 

 

Vi måste alla konsumera för att kunna leva. Inte bara för att klara nödtorften, utan också för att ge guldkanten på tillvaron. Få människor är fullfjädrade asketer.

 

Problemet idag är dock att konsumtionen, och med den sammanhängande lustprincipen, har blivit så dominerande att den får sätta dagordningen för både individ och samhälle. Nihilism och njutningslystnad skapar dåliga människor och dåliga samhällen.

 

Njutningsinriktad konsumtion som resor, fina kläder, dyr mat, smycken, konst och så vidare, bör ha lägsta prioriterat efter att de ideella och familjära utgifter är sedda till, och efter att en rejäl slant har sparats. Men för den som inte tror på något, för den som är låst i sig själv, som är dum, egoistisk och lat – kommer den kortsiktiga njutningen alltid vara första prioritet. Den som har grundat sitt liv i högre värden kan fasta från lyxen, men det kan inte nihilisten – detta oavsett om han har råd eller inte.

 

 

Kommer vi allra längst ner i botten på pyramiden börjar det bli riktigt mörkt. Här rör sig de som fullständigt förslavats av sitt begär. Alkoholisterna, sexmissbrukarna, de notoriskt otrogna, de kriminella, de homosexuella, BDSM-freaksen. Dopaminkickarna är deras gud, de rids av sitt begär mot avgrunden. De har fullständigt tappat kontrollen. Varför lyfts dessa sjuka människor fram som förebilder och hjältar av media och stat? Jo för är att vi i grund och botten styrs av onda och demoniska härskare. Härskare som förnekar Logos. Vi är inbegripna i en närmast kosmologisk kamp mellan gott och ont.

 

 

 

När det väl är dags att konsumera, konsumera då sådant som har ett estetiskt och kvalitetsmässigt värde. Billiga importvaror från Asien bör undvikas så långt det är möjligt. Att omge sig av kvalitet och skönhet är också ett sätt att påminna om de högre värdena i tillvaron. När du har lagt undan Homeros för kvällen, lagt barnen i sina sängar, betalt räkningarna och sett till besparingarna, då är det lämpligt och rätt att hälla upp ett glas vin och njuta av tillvarons goda.

 

Sammanfattning

 

Allt har sin tid under himlen. Vi människor har ofta en tendens att tänka i termer av ”antingen eller”, men sanningen är ofta ”både och men med balans”. Ingen del av pyramiden bör förnekas, men de högre värdena bör härska över de lägre, på samma sätt som kompetenta människor bör ha makt över de inkompetenta. Ta den här dagen och fundera över hur dina prioriteringar ser ut. Vem låter du styra i ditt liv, vem sitter i förarsätet? ”Buken och kuken” eller de delar av din själ som du är stolt över?

 

 

 

 

 

 

*De här projekten har genomgående misslyckats, då upphovspersonerna bakom dessa projekt i grund och botten inte tycks förstå vad det transcendentala är för något. Det finns en tendens att lyfta fram en hedendom som är fullständigt naturalistisk, där man dyrkar olika naturkrafter. När Tor krossar jättar med sin hammare, menar vissa att det egentligen en liknelse om hur planeten Jupiter stoppar asteroider som hotar jorden (Midgård). Detta är intellektuellt kittlande tanke, och den ger en slags ”aha”-upplevelse – men den är inte uttryck för andlighet. Tanken riktar sig inte mot det bortomfysiska, utan rör sig fortfarande på det rent materiella planet.

 

Ett annat misstag nyhedningar ofta gör – vilket liksom naturalismen har sina rötter i att nyhedningar ofta i grund och botten är ateister som närmar sig de här idéerna av intellektuella och politiska skäl, inte religiösa – är att de betonar sina respektive hedniska traditioners partikuläritet. Ofta vill de vara hedningar just FÖR ATT de föreställer sig att hedendom är partikulär. Våra asatroende anfäder trodde inte att deras gudar var partikulära, de trodde att de var universella och eviga metafysiska manifestationer. De kunde visserligen visa respekt och aktning för andra folks gudar, inte för att de var relativister, utan för att de i dessa främmande gudar kunde känna igen de universella principerna de själva bekände sig till. Det metafysiska måste alltid var ett , absolut, sant och evigt – det här kommer alla religiösa auktoriteter vidhålla, oavsett om det rör sig om hinduer, buddister eller kristna. Uppdelningen mellan monoteistiska och polyteistiska religioner är härvidlag kraftigt överdrivna.

 

Julius Evola lyckades egentligen ganska bra med att beskriva hur en hednisk metafysik skulle kunna se ut, men än så länge har alla hans samtida efterföljare totalt misslyckats med implementera hans vision.