Jag fortsätter att analysera SVT-play dokumentärer. Nu har turen kommit till dokumentären om Sverigedemokraternas föredetta gruppledare Mattias Karlsson.

 

Karlsson är illa sedd inom den svenska dissidenthögern på grund av hans hårda metoder gentemot de så kallade ”ideologiskt avvikande” inom Sverigedemokraterna. Som exempel på Karlssons härjningar kan närmas uteslutningarna av Patrik Ehn, Gustav Kasselstrand (samt resterande delar av gamla SDU), Thoralf Alfsson, med flera. I vilken utsträckning dessa uteslutningar verkligen berodde på ideologisk avvikelse från de uteslutna personernas sida, och i vilken utsträckning de var ett uttryck för maktkamp och personstrider inom partiet, är fortfarande högst omdebatterat.

 

Det som jag tyckte var mest intressant med dokumentären, var Mattias Karlssons syn på svensk kultur. Det finns en ganska komisk scen där Karlsson står i en idyllisk småländsk sommarhage och försöker förklara och kontextualisera förekomsten av två ”icke-svenska” lamadjur i hagen. Det verkade som att Karlsson på allvar hade svårt att harmonisera förekomsten av de exotiska djuren, med sin förståelse för vad svenskhet är.

 

Även om jag självklart respekterar Karlssons intresse och vurm för vad man kan kallas svensk folkkultur – om det nu är fäbodar, brännvinsbord, eller folkdans – finns det ändå något som ekar väldigt tomt med den föredetta gruppledarens folklorism. Det första man noterar är att alla kulturuttryck som Karlsson vurmar för känns lösryckta från en helhet och en kontext. Närmast påminner det mig om vad Friedrich Nitetzsche skriver i sin kritik av David Strauss (David Strauss. Bekännare och skriftställaren); där Nitetzsche förfasar sig över att Strauss har liknat Haydns musik vid en ”ärlig soppa” och Beethovens vid ”konfekt”. Det vill säga att istället för att peka på dessa stora konstnärers sökande andar, de som hade frambringat den storstilade konsten, väljer Strauss istället att likna konsten vid andlig mat, något som den enskilde ska konsumera med syfte att nå personligt välbefinnande.

 

På ett liknande sätt pekar Karlssons intresse för svensk folkkultur inte mot den svenska folksjälen. Karlssons vurm är inte revitaliserande, utan statisk och konstlad. Detta beror i sin tur förmodligen på att Karlsson, i grund och botten, inte är en person med en traditionell medvetenhet. Karlsson har av allt att döma ingen religion, han har barn men har aldrig varit gift, hans etniska medvetenhet verkar inskränka sig till ”man ska inte va könstig”; med sådana förutsättningar kan försöket att närmas sig svensk kultur inte bli något annat än en slags Cargokult.

 

 

En annan sak som sticker ut är att Karlsson enbart tycks intreserad av svensk folkkultur, men i övrigt verkar likgiltig eller okunnig inför den europeiska kulturen och bildningstraditionen i stort. Jag skulle vilja hävda att det är ett omöjligt förhållningsätt.

 

Sekelskiftets nationalromantiker, vilka Karlsson tycks har tagit intryck av, var klassiskt skolade män som närmade sig den egna kulturen med det uttalade syftet att upptäcka och renodla det unika i den, för att därigenom lämna ett bidrag till den europeiska allmänkulturen. Ja för att bidra till världskulturen. Svensk folkkultur, utan sin europeiska kontext, blir nästan obegriplig, och mycket svårare att uppskatta och fira. Med förståelsen för det unika i det allmänmänskliga blir också förekomsten av lamadjur i en svensk sommarhage betydligt mindre problematiskt.

 

Avslutningsvis tror jag att Karlssons konstiga kulturförståelse hänger ihop med hans förnekande av att de etniska svenskarnas rätt till särart och existens. Om man tror att man kan särskilja folksjälen (det verkligt levande folket) från folksjälens ”produkter” (svensk kultur), vilket Sverigedemokraterna tror givet sin”kulturnationalism”, då blir det nog ofrånkomligt så att de svenska kulturyttringarna blir förtorkade och livlösa. Förtorkade kulturyttringar som diverse människor  moderniserade svenskar och icke-svenskar   närmar sig på ett rituellt, ”cargokultande” sätt, kan aldrig bli annat än sorgligt.

 

Mattias Karlssons kultur

sverigedemokraterna Kommentera

 

 

 

 

 

Jag fortsätter att analysera SVT-play dokumentärer. Nu har turen kommit till dokumentären om Sverigedemokraternas föredetta gruppledare Mattias Karlsson.

 

Karlsson är illa sedd inom den svenska dissidenthögern på grund av hans hårda metoder gentemot de så kallade ”ideologiskt avvikande” inom Sverigedemokraterna. Som exempel på Karlssons härjningar kan närmas uteslutningarna av Patrik Ehn, Gustav Kasselstrand (samt resterande delar av gamla SDU), Thoralf Alfsson, med flera. I vilken utsträckning dessa uteslutningar verkligen berodde på ideologisk avvikelse från de uteslutna personernas sida, och i vilken utsträckning de var ett uttryck för maktkamp och personstrider inom partiet, är fortfarande högst omdebatterat.

 

Det som jag tyckte var mest intressant med dokumentären, var Mattias Karlssons syn på svensk kultur. Det finns en ganska komisk scen där Karlsson står i en idyllisk småländsk sommarhage och försöker förklara och kontextualisera förekomsten av två ”icke-svenska” lamadjur i hagen. Det verkade som att Karlsson på allvar hade svårt att harmonisera förekomsten av de exotiska djuren, med sin förståelse för vad svenskhet är.

 

Även om jag självklart respekterar Karlssons intresse och vurm för vad man kan kallas svensk folkkultur – om det nu är fäbodar, brännvinsbord, eller folkdans – finns det ändå något som ekar väldigt tomt med den föredetta gruppledarens folklorism. Det första man noterar är att alla kulturuttryck som Karlsson vurmar för känns lösryckta från en helhet och en kontext. Närmast påminner det mig om vad Friedrich Nitetzsche skriver i sin kritik av David Strauss (David Strauss. Bekännare och skriftställaren); där Nitetzsche förfasar sig över att Strauss har liknat Haydns musik vid en ”ärlig soppa” och Beethovens vid ”konfekt”. Det vill säga att istället för att peka på dessa stora konstnärers sökande andar, de som hade frambringat den storstilade konsten, väljer Strauss istället att likna konsten vid andlig mat, något som den enskilde ska konsumera med syfte att nå personligt välbefinnande.

 

På ett liknande sätt pekar Karlssons intresse för svensk folkkultur inte mot den svenska folksjälen. Karlssons vurm är inte revitaliserande, utan statisk och konstlad. Detta beror i sin tur förmodligen på att Karlsson, i grund och botten, inte är en person med en traditionell medvetenhet. Karlsson har av allt att döma ingen religion, han har barn men har aldrig varit gift, hans etniska medvetenhet verkar inskränka sig till ”man ska inte va könstig”; med sådana förutsättningar kan försöket att närmas sig svensk kultur inte bli något annat än en slags Cargokult.

 

 

En annan sak som sticker ut är att Karlsson enbart tycks intreserad av svensk folkkultur, men i övrigt verkar likgiltig eller okunnig inför den europeiska kulturen och bildningstraditionen i stort. Jag skulle vilja hävda att det är ett omöjligt förhållningsätt.

 

Sekelskiftets nationalromantiker, vilka Karlsson tycks har tagit intryck av, var klassiskt skolade män som närmade sig den egna kulturen med det uttalade syftet att upptäcka och renodla det unika i den, för att därigenom lämna ett bidrag till den europeiska allmänkulturen. Ja för att bidra till världskulturen. Svensk folkkultur, utan sin europeiska kontext, blir nästan obegriplig, och mycket svårare att uppskatta och fira. Med förståelsen för det unika i det allmänmänskliga blir också förekomsten av lamadjur i en svensk sommarhage betydligt mindre problematiskt.

 

Avslutningsvis tror jag att Karlssons konstiga kulturförståelse hänger ihop med hans förnekande av att de etniska svenskarnas rätt till särart och existens. Om man tror att man kan särskilja folksjälen (det verkligt levande folket) från folksjälens ”produkter” (svensk kultur), vilket Sverigedemokraterna tror givet sin”kulturnationalism”, då blir det nog ofrånkomligt så att de svenska kulturyttringarna blir förtorkade och livlösa. Förtorkade kulturyttringar som diverse människor  moderniserade svenskar och icke-svenskar   närmar sig på ett rituellt, ”cargokultande” sätt, kan aldrig bli annat än sorgligt.