I Sverige har vi till skillnad från länder som USA och Storbritannien av tradition inte inkluderat uppgifter om ras och etnicitet i folkbokföringen. Avsaknaden av historisk mångfald, i kombination med en ovilja att ”stämpla” icke-svenskar som ”annorlunda” från majoritetsbefolkningen, är förmodligen orsaken till den här praktiken. Folkbokföringen nyttjar idag istället de informationsfattiga kategorierna ”utlandsfödd” och ”av utländsk härkomst” , begrepp vilka jag har kritiserat i bland annat det här inlägget tidigare. I kategorierna ”utlandsfödd” och ”utländsk härkomst” ligger en slags naiv förhoppning om att invandrarna med tiden ”blir svenskar”. Det verkar finnas en föreställning om att ju mer vi ignorerar uppenbara skillnader, desto snabbare kommer invandrarna integreras; att det inte är så enkelt bör väl 40 års havererad invandringspolitik med önskvärd tydlighet demonstrera!

 

Det är inte av absolut nödvändighet att i vardagen, eller i den dagspolitiska debatten, snärja in sig i komplicerade resonemang kring vem som är svensk eller inte. Sverigedemokraternas pinsamma ”öppna svenskhet” visar hur dumt det kan bli när folk med rudimentär bildning försöker klura ut exakt var gränserna går mellan svenskar och icke-svenskar. Att man sedan kommer fram till att det yttersta uttrycket för den svenska folksjälen är att bete sig som en tönt utan temperament, säger nog mer om männen i SD-ledningen och deras karisma och karaktär (eller brist därpå), än vad det säger som det svenska folket. Svenskhet är i de allra flesta fall ett fenomenologiskt faktum, något som folk förstår instinktivt och spontant.

 

Med detta sagt, när vi talar om att införa ras- och etnicitetsangivelse i folkbokföringen, blir det dock ofrånkomligt och nödvändigt att dra upp vissa gränser kring svenskheten. Och så väl det går, med hänsyn tagen till både den objektiva verkligheten, samt ideologiska och identitära avväganden, införa en ras- och etnicitetskategorisering som bygger Sverige starkt för framtiden.

 

De som hitintills har lyft kravet på raskategorisering i folkbokföringen har nästan uteslutande varit representanter för den identitetspolitiska vänstern; den mest namnkunnig debattören i frågan är förmodligen forskaren och ”anti-rasisten” Tobias Hübinette. Identitetsvänstern sneglar med avund på den politiskt korrekta miljön i Storbritannien och USA som på många sätt är mer extrem än den svenska, i alla fall när de kommer till utjämnande åtgärder mellan raserna. Tankefiguren verkar se ut ungefär så här: när man väl har statistik på ras och etnicitet, och sedan samkör dessa uppgifter med den förutsägbara ojämlikheten i utfall som nästan alltid är fallet mellan vita och icke-vita (undantaget östasiater), kan man sedan skylla denna ojämlikhet i utfall på rasism, och på så sätt få till stånd fler särrättigheter och mer resurser till icke-vita.

 

 Tobias Hübinette
 

Jag tror det här är en riskabel strategi från identitetsvänsterns sida. Faktum är att Sverige inte har samma historia och politiska traditioner som till exempel USA. Att den i stort sett ödesbestämda ojämlikheten mellan den inhemska befolkning och invandrarna från tredje världen, automatiskt skulle ge upphov till resursöverföring från svenskar till icke-svenskar är inte självklart. Det är snarare troligt att statistiken – som bland annat kommer visa på betydande skillnader i brottslighet och sysselsättningsgrad mellan grupperna – likaväl skulle kunna innebära krav på ett stopp för invandringen och repatriering, från svenskarnas sida.

 

Varför vi nationalister, som långsiktigt vill se ett återställande av Sveriges ursprungliga demografiska struktur, förespråkar att etnicitet och/eller ras ska framgå i folkbokföringen, bör väl vara ganska självskrivet. Men hur ska egentligen ett sådant här register se ut? Hur skulle kategorisering göras, och vilka intressen behöver man ta hänsyn till?

 

Ras och etnicitet – essentiellt eller relativt?

 

Från liberalt håll kritiseras ofta identitetsvänstern för att vara ”rasbesatta”, besatta av ”hudfärg”. Man är inte bättre, menar man, än ”nazisterna” och den alternativa högern. Den liberala kritiken är inte helt ärlig i sina bevekelsegrunder. De liberala debattörerna är inte dummare än att de förstår att identitetsvänstern i strikt mening inte argumenterar utifrån ett rasessentiellt perspektiv, utan utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Men då vänsterns retorik är så snarlik en rasistisk retorik, och vänsterns teoretiska utgångspunkter är så komplicerade (fikonspråkiga) att ingen vettig människa kan förstå skillnaden, är det ganska enkelt att få med folk på ”vänstern är de verkliga nazisterna”-tåget. För att komplicera det hela ytterligare är faktiskt vänsterns politik i praktiken, i sina konsekvenser, rasistisk mot vita människor och den europeiska civilisationen. Men detta faktum är däremot liberalerna väldigt ovilliga att prata om, då det vore att erkänna att vita människor som grupp har legitima intressen – något man bara tillerkänner icke-vita (om än inte lika radikalt och aggressivt som vänstern).

 

Identitetsvänsterns socialkonstruktivistiska utgångspunkter ger upphov till en klart förvirrad och inkonsekvent definition av vad etnisk och raslig identitet betyder. Trots att Tobias Hübinette på många sätt lyfter fram ras som en del av den sociala verkligheten, något som den välvilliga och svenniga ”rasblindhet” inte rår på, är han samtidigt såpass fast i det hyperindividualistiska paradigm som utmärker nyvänstern, att han menar att folk själva ska ha lov att ange rastillhörighet hos folkbokföring baserat på ”hur de definiera sig själva”. Detta blir löjligt. Den enskildes identitet skapas alltid i samklang med omgivningen. Jag kan definiera mig själv som svart hur mycket jag vill, det finns ingen människa med afrikansk härstamning i hela världen som kommer acceptera mig som en i gänget.

 

Varje definition av ras och etnicitet måste, för att vara meningsfull, utgå från någon slags objektiv verklighet, och kan inte lämnas över till den enskilde människans infall. Vad som definiera en etnisk grupp är en kombination av historia, genetik, sociologi, språk, fenomenologi, religion, fysionomi och ideologi. Det rör sig om förvånansvärt stabila och reella storheter, utan att för den sakens skull vara fullständig rigida, och obundna av sociala eller civilisatoriska faktorer.

 

 

Syfte

 

För svenskarnas vidkommande finns det två övergripande syften med att föra register över ras/etnicitet i den officiell folkbokföring, 1) få fram statistik över hur olika etniciteter som är bosatta i Sverige fungerar (kriminalitet, värderingar, fertilitet m.m.), vilket underlättar beslutsfattande, 2) själva kategoriseringen möjliggör en definition av etnisk svensk som innebär ett skydd för gruppens integritet och långsiktiga överlevnad. Av dessa två målsättningar är den senare den klart viktigaste.

 

Realitet

 

Svenska folket är en nordgermansk folkgrupp, vilka delar härstamning, kultur och språk. Det är den korta och enkla definitionen av vem som är svensk och vem som inte är det. Men då vi lever i en tid när svenskhet är under attack på olika sätt måste en något djupare undersökning av svenskheten göras.

 

Att svenskarna är en etnisk grupp, det vill säga en grupp som delar biologisk likhet (härstamning) i förhållande till andra folkgrupper, har bekräftats av den moderna genetiken. En definition av svenskhet som inte tar hänsyn till den här hårda och ovedersägliga sanningen, är inte seriös. En definition av svenskhet som utesluter den genetiska komponenten är inte deskriptiv, utan kreativ. De som hävdar en svenskhet där den genetiska komponenten saknas, vill inte bara omskapa begreppet svensk, utan även omskapa svenskarna sådana som de faktiskt existerar i en empirisk mening. Det här är ingen oskyldig aktivitet, utan tangerar helt klart FN:s definition av folkmord: ”att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan ”, och ”Att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som är avsedda att medföra dess fysiska undergång

 

 

Som bilden ovan visar ingår svenskarna i ett genetiskt kluster tillsammans med våra europeiska bröder och systrar. Det genetiska avståndet mellan olika europeiska folk motsvarar ungefär det geografiska avståndet mellan de olika folkens historiska hemländer. Samma logik kan dock inte överföras på de närmaste folkslagen utanför Europa, till exempel nordafrikanerna och levantinerna. Även om dessa grupper står närmare européerna genetiskt än till exempel Östasiater eller Subsahariska Afrikaner, så finns det samtidigt ett tydligt glapp mellan dem och oss. Vi utgör två separata kluster – två separata raser om man så vill.

 

 

Orsaken till den här skillnaden går att spåra till Europas forntid. Hela Europas befolkning härstammar nästan uteslutande från tre grundarpopulationer, 1) de västliga jägarna och samlarna, 2) de neolitiska bönderna 3) indoeuropéerna (Arier/Yamnaya). Med undantag för lite marginella inslag av sibiriskt DNA i Finland och norra Ryssland, samt lite moriskt blod i Portugal och Galicien, härstammar nästan alla europeiska folk i princip uteslutande från dessa tre grundarpopulationer. Att Sydeuropéer skulle ha förmörkats i någon dramatisk utsträckning sedan antiken, vilket har varit en vanlig tankefigur hos nordister under 18- och 1900-talet, bekräftats inte av den moderna genetiken. En nyligen publicerad forskningsrapport visar till exempel att moderna greker i princip är identiska med de historiska mykenierna i en genetisk mening. Det som gör att sydeuropéer och nordeuropéer trots allt ser olika ut, är att proportionerna av de tre grundarpopulationerna skiljer sig åt mellan norra och södra Europa. I södra Europa har en större andel av det genetiska materialet ärvts från de neolitiska bönderna, medan i norra Europa har en större andel ärvts från indoeuropéerna. Jägare och samlare DNA:t är mer jämt spritt över Europa, med vissa toppar i nordöstra Europa, särskilt Baltikum.

 

 
 

De västliga jägar och samlarna var den först gruppen som vandrade in till Europa efter isens tillbakadragande. Hur denna ras såg ut har givit upphov till mycket diskussioner det senaste året, särskilt med anledning av den lustiga rekonstruktion av Cheddarmannen som gjordes av Natural History Museum i Storbritannien. Även om det är sant att analysen av Cheddarmannens DNA visade att han tycktes sakna vissa gener som associeras med vit hud, är det föga troligt att han var bäcksvart. Europas långa vintrarna ger bäraren av en mörk hudnyans en stor nackdel när det kom till tillgodogöra sig D-vitamin från solljus – något en diet rik på fisk och skaldjur bara delvis kan kompensera för. Att Cheddarmannen och hans folk var genomgående blåögda tycks det dock råda enighet kring.

 

Mörkaste laget..
 
 Kanske lite närmare sanningen..
 

De neolitiska bönderna vandrade in till Europa från sitt urhem i dagens Syrien och från den Anatoliska högplatån. De anlände till Grekland för cirka 9000 år sedan, och nådde nordvästra Europa 6500 år sedan. De neolitiska bönderna ska ha varit brunögda, brunhåriga och haft vit hud – inte helt olika dagens sydeuropéer med andra ord. De neolitiska böndernas närmaste levande släktingarna idag är Sardinerna, som kan spåra hela 88% av sin genpol från dessa tidiga jordbrukare – något som gör att Sardinerna är något av en genetisk ”outlier” i förhållande till andra Européer som har en mer blandad härkomst. På grund av senare tiders rasblandning är människor från dagens Anatolien och Syrien inte längre nära besläktade med de neolitiska bönderna, även om de naturligtvis har ärvt en del DNA från dem. I Nordeuropa är mellan 25-45% av det samlade DNA:t ett arv från de neolitiska bönderna. I Norge (som bör vara jämförbar med Sverige, mig veterligen har det inte gjort någon liknande analys av svenskarnas DNA specifikt) är 1/3 av arvsmassan från de neolitiska bönderna. I Sverige kan vi se arvet från dessa människorna bland de fascinerade megalitgravar som de lämnade efter sig i Falbygden, Västergötland.

 

 Sardinska kvinnor i folkdräkt

 

 Karleby passage
 

Jägarna och samlarna och de neolitiska bönderna kom så småningom att blandas med varandra, och resultatet blev något sådant här:

 

 

Denna blandade grupp av bönder och jägare utgjorde grundbulten i det för-indoeuropeiska Europa. Etruskerna i Italien är ett exempel på ett folk av det här blodet. Språkligt är det idag bara baskiskan som finns kvar från detta gamla Europa. För sedan kom indoeuropéerna, med vagnar och hästar från den Pontiska stäppen, och förändrade allt!

 

 Etruskisk staty #1

 Etruskisk staty #2

 

Indoeuropéerna var själva en blandning av s.k. östliga jägare-samlare och jägare från Kaukasusbergen. Indoeuropéerna var till skillnad från vissa seglivade föreställningar inte genomgående blonda och blåögda, utan de hade snarare en blandad ögon- och hårpigmentering, med en övervikt åt det mörka hållet. Enligt rekonstruktioner från gravar i södra Ryssland såg urindoeuropéerna ut så här:

 
 

 

Indoeuropéerna invandrade till Europa för mellan 5000-6000 år och kom att prägla kontinenten kulturellt, genetiskt och religiöst på ett mycket påtagligt sätt, och utgör än idag ett grundfundamenten för den gemensamma paneuropeiska identiteten och kulturen. Denna genetiska och kulturella grund, kom sedan att förstärkas ytterligare genom Roms expansion norr om Alperna, den därpå följande germanska expansionen söderut, vilka tillsammans gav upphov till den germansk-latinska medeltida kulturen, med kristendomen som ett överetniskt sammanbindande kitt. Islams expansion, vilken innebar att den icke-indoeuropeiska kristna världen kom under arabernas herravälde, förstärkte ytterligare kopplingen mellan kristenheten och det redan genetiskt existerande Europa.

 

Europa utgör med andra ord en genetisk och civilisatorisk enhet med flera grenar. En av dessa grenarna är den svenska. Detta innebär inte att alla europeiska folk är ömsesidigt utbytbara, eller att de uppenbara skillnaderna mellan de olika grenarna är ointressanta, men det innebär att en gradvis biologisk assimilation av andra européer in i den svenska etniciteten är möjlig utan att det biokulturella fundamentet skadas – det samma kan inte sägas om biologisk assimilation av icke-vita etniciteter, då en sådan blandning innebär att ett främmande biologiskt element förs in i genpoolen.

 

Vi vet inte hur många icke-européer som finns i Sverige idag, men förmodligen rör det sig om en bra bit över 1 miljon människor, kanske närmare 2 miljoner. Om vi förutsätter en jämn biologisk assimilation av alla de här människorna in i den svensk etniciteten, så kommer detta få till följd att svenskarna inte längre kommer kunna definieras som en europeisk etnicitet. Vi kommer lämna det europeiska genetiska klustret vars bild jag tecknade ovan, och vi kommer förmodligen ifråga om utseende, beteende, identitet och kultur, att dela väldigt lite beröringspunkter med dagens svenskar.

 

 

Det är teoretiskt sett möjligt att assimilera in en icke-europeisk person in i en vit etnicitet i biologisk mening. Vi ärver inte ett jämt antal gener från vår anfäder, utan istället ärver vi stycken av DNA-strängar. Du kan till exempel ärva 26% av ditt DNA från din farfar, och bara 24% från din morfar (kanske kan proptionerna vara ännu mer ojämna?). Detta innebär att vissa anfäder med tiden sorteras bort ur genomet. En nyligen publicerad studie från Island visar till exempel att islänningarna, vilka är ett blandfolk mellan norrmän och britter, under de senaste tusen åren har blivit ett mer nordiskt folk. Från början var islänningarna ganska exakt 50/50 norrmän och britter, men idag är fördelningen istället 70/30 till skandinavernas fördel. Orsaken till det här beror förmodligen på att de islänningar som råkade födas med en relativt sett högre andel nordiskt DNA hade en fördel på äktenskapsmarknaden, och att de nordiska generna på så sätt med tiden kom att utgöra en allt större andel av islänningarnas arvsmassa. På samma sätt skulle några generationer av uppblandning med etniska svenskar leda till att till exempel en afrikan med tiden skulle assimileras, inte bara fenotypiskt utan även på en rent autosomal nivå. Men den tiden när vi kunde assimilera våra utomeuropeiska invandrare utan att det skulle leda till en förändring av genpoolen på en metanivå, passerade vi förmodligen redan på 1980-talet.

 

 

För att ytterligare demonstrera detta faktum kan vi titta på två exempel från andra sidan Atlanten: USA och Brasilien. Dessa två länder, som av tradition har haft betydande icke-europeiska populationer, har historiska sett tacklat denna realitet på väldigt olika sätt, och detta har fått enorma konsekvenser för dessa länder.

 

 Vit på tre generationer
 

I Brasilien försökte man tackla problemet som ett multietnisk samhälle innebär genom att man försökte ”bleka” de indianska och negroida delen av befolkningen (branqueamento). Blekningen skedde genom att européerna uppmuntrades att rasblanda med de svarta och indianerna. Man noterade att oblandade afrikaner och indianer hade sämre livsutfall än mulatter och mestiser; att uppmuntra till uppblandning blev därför ett sätt att ”lyfta golvet”. Målsättningen med praktiken var assimilation av de icke-europeiska populationen men resultatet blev istället att den europeiska befolkningen nästan helt blandades bort. Wikipedia hävdar att runt 50% av Brasiliens befolkning är vit – detta stämmer inte. Det finns vita enklaver i södra Brasilien, men de flesta av de som klassas som vita är ofta ljusa mestiser och mulatter. Detta har skapat en märklig situation i Brasilien där alla brasilianare vill vara vitare än de i själva verket är, samtidigt som det råder en tryckande politiskt korrekt kultur, där man artificiellt försöker lyfta den mörkare delen av befolkningens självförtroende, och man slå ner på varje uttryck för explicit rasism.

 

 

Det faktum att Brasilien hamnar på plats 54 när det kommer till internationell livsstandard, strax efter Pakistan, minner om branqueamento-strategins misslyckande.

 

I USA tog man som bekant en helt annan väg. Här förbjöd man blandäktenskap, hade lagar på plats som möjliggjorde segregation, gynnade europeisk migration och stängde ute icke-europeisk immigration, samt tillämpade den berömda endroppesregeln, som innebar att det räckte att en person hade en enda droppe afrikanskt blod för att den personen skulle klassas som afrikan. Alla dessa regler innebar att det i dag finns nästan 200 miljoner oblandad européer på den Nordamerikanska kontinenten. Vilka världspolitiska följder det har fått med 200 miljoner, i en nation enade, oblandade européer tror jag inte jag behöver orera vidare kring.

 

Hade amerikanerna inte hållit stånd mot uppblandningen, och hade de mellan 10-20% svarta som bebor (och har bebott) U.S.A. assimilerats in i den vita befolkningen, hade vi idag inte identifierat USA som ett vitt land, och amerikanerna hade sett ut något sånt här:

 
 
 

 

Gränsdragningar

 

Att undvika en Brasiliansk situation måste det vara den övergripande målsättning för nationalistiska statsmän de kommande decennierna. Att ha en klar och tydlig kategorisering av de många folk som bor i Sverige kan i sig självt förstärka gränserna kring svenskheten och underlätta svenskarnas överlevnad.

 

Vad vi kan ta med oss från den amerikanska erfarenheten, och vars nödvändighet stärks i ljuset av  Europas genetiska historia, är att ha en nolltolernas för icke-europeiskt DNA. Ingen definition av etnisk svensk får någonsin inkludera någon som har en utomeuropeisk bakgrund. Denna hållning bör inte inkludera eventuell historisk rasbladning. Om någon till exempel har en tatarisk anfader från 1700-talet som följde med Karl XII tillbaka från kontinenten, är inte detta något som ska innebär att vederbörande blir utesluten ur den svenska etniciteten. Nej regeln bör börja gälla för alla de som har utomeuropeiskt DNA som härstammar från massinvandringens era efter andra världskriget. Detta då det är andra världskriget som utgör den ideologiska bevekelsegrunden för massinvandringen till Sverige, vilken har haft det uttalade syftet att ”blanda upp” (utrota) vårt folk. Man kan kanske se detta som en onödigt hård gränsdragning, men givet den historiska situation vi befinner oss i, måste vi vara så hårda. En tolerant och bred definition av svenskhet där undantag görs på bred front för ”bra invandrare” från tredje världen, kommer innebära att svenskarna förr eller senare kommer att upphöra att vara ett europeiskt folk.

 

Vi bör alltså ha en kategori som heter ”utomeuropeisk”, där alla människor med utomeuropeisk härstamning förs. Under den här övergripande kategorin bör man också föra underkategorier som kan underlätta statistiska analyser. Om någon är invandrare från Nigeria kan vederbörande kategoriseras som ”utomeuropeisk – nigerian”, eller möjligen ”utomeuropeisk – afrikan”. I de fall det sker en blandning mellan olika utomeuropeisk etniciteter, eller mellan utomeuropeiska etniciteter och européer kan en kategori av typen ”utomeuropeisk – blandad” användas, eller möjligen ”utomeuropeisk – blandad asiat och afrikan” eller ”utomeuropeisk – blandad Mellanöstern och Sverige”. Risken med det här förfarandet är att det med tiden riskerar att bli väldigt krångligt och komplicerat om alla olika etniciteter som har bidragit med DNA till en person ska räknas upp. Med tiden blir det förmodligen enklast att helt enkelt använda kategorin ”utomeuropeisk – blandad” för att beteckna den uppblandade underklassen (för det kommer vara en underklass – make no bones about it).

 

När de kommer till de europeiska invandrarna vore det oärligt att stämpla alla dessa som ”etniska svenskar”, bara för att de är vita kristna européer. För att vara svensk krävs faktiskt en viss grad av assimilation, både språklig, kulturell, identitetsmässig och genetisk. Här kommer det av naturliga skäl vara enklare för nordbor, och germanska folk, att assimileras in i den svenska etniciteten. Alla germanska folk kan helt eller delvis spåra sin härstamning till södra Skandinavien, och senare tiders utbyte (vikingatåg, medeltida holländsk och tysk invandring till Sverige, o.s.v.) gör att de germanska folken idag är mycket närbesläktade. Om en norrman, britt eller tysk får ett barn tillsammans med en svensk bör det barnet därför betraktas som etniskt svenskt. Jag har känt ett antal personen med en nordisk eller västgermansk förälder, och dessa personer är i fråga om identitet och utseende oskiljaktiga från andra svenskar. Deras invandrade föräldrar bör dock kategoriseras som "europeisk – +hemland”.

 

När det kommer till folk som till hälften är sydeuropéer är situationen lite mer komplicerad. Jag har haft kanske 4 vänner och bekanta genom åren som till hälften har varit sydeuropéer, och alla dessa har haft vissa saker gemensamt. De har oftast haft en allmäneuropeisk identitet, snarare än en specifik svensk identitet. De saker de har uppskattat i den svenska kulturen är ofta sådant som har ett allmäneuropeisk drag, medan de har visat ointresse eller förakt för mer urnordiska eller urgermanska fenomen som vikingar eller nordisk mytologi. Många gånger har ett förakt för den svenska kulturen och folksjälen bubblat upp till ytan, förmodligen inspirerat av den invandrade förälderns (i de allra flesta fall faderns) synsätt. Fenotypiskt är dessa personer dessutom för det mesta mer av en sydeuropéisk typ än av nordeuropeisk typ.

 

När dessa barn i sin tur får barn (med etnosvenskar) brukar dock något hända. Jag har träffats ett antal ¼ sydeuropéer och dessa är till både det yttre och det inre svenskar. Deras sydeuropeiska identitet är sällan något viktigt för dem, utan mer en kuriosa, och de ser ut som etniska svenskar.

 

 

Alla detta är naturligtvis bara helt anekdotiskt. Det är möjligt att jag har mött ett antal statistiska undantag, och mer forskning måste förmodligen göras, men jag tror nog ändå att det är rimligt att föra först ¼ sydeuropéer till kategorin etniska svenskar, och låta halvsydeuropéerna föras till kategorin "europeisk – halvsvensk” . Notera att syftet med att göra en åtskillnad mellan icke-svenska européer och etniska svenskar inte är att förminska våra europeiska bröder och systrar som bor tillsammans med oss i här i Sverige. Syftet är bara att vara sanningsenlig. Om någon inte har en tydlig etniskt svensk identitet, och om samma person inte förstås som ”helsvensk” av sin omgivning eller sig själv, är det inte rimligt att klassificera vederbörande som etnisk svensk. Det vore oärligt och det skulle undergräva hela syftet med införa etnicitet i folkbokföringen.

 

När det kommer till halvslaver har jag mindre personlig erfarenhet. Jag kan tänka mig det vore rimligt att även här vänta till tredje generationen innan dessa förs till gruppen ”etnisk svensk”. Möjligen kan ett undantag göras för folken runt Östersjön, balter och polacker, det måste utvärderas.

 

En kategorisering av modellen ovan tror jag är fullödig för att skydda den svenska etniska integriteten, och på ett respektfullt sätt assimilera närbesläktade folk. Det kommer fortfarande finnas gränsdragningsproblem som man måste titta mer på i framtiden. Hur gör man med en halvsydeuropé som skaffar barn med en invandrad britt eller tysk? Är deras barn svenskt eller icke-svensk europé? Hur gör man med vita kristna icke-europeisk folk som till exempel georgierna? Hur ska man se på klart vita europeiska (sekulära) muslimer som bosniakerna? Eller en udda grupp som albanerna som inte riktigt tycks ha en europeisk identitet eller kultur, men som ändå har en europeisk härstamning? Hur ska man kategorisera barn av svenskar och vita nordamerikaner?

 

Svåra frågor. Jag tror det enda sättet är att man helt enkelt slår fast vissa prejudikat, och sedan följer dessa. I det enskilda fallet kan man också ta hjälp av den metod jag har tecknat nedan.

 

Metod

 

För att kunna avgöra vem som är vad i etnisk/raslig mening, kommer det krävas en mindre byråkrati som implementera systemet, håller det uppdaterat, samt dömer i enskilda fall.

 

När den enskilde ska kategoriseras krävs dels ett släktträd som den enskilde måste presentera för myndigheten. Släktträdet bör åtminstånde gå tillbaka till 1945 (i vissa fall kanske ännu längre)  – med undantag för någon enstaka ”fader okänd” bör det inte vara svårt för den genomsnittlige svensken att leverera ett sådant. Släktträdet undersöks sedan av en handläggare mot registren. Som komplement till släktträdet bör även ett autosomalt DNA-test lämnas in.

 

Med denna metod borde det vara ganska enkelt att fastslå till vilken kategori en person ska föras. Skulle det av någon anledning ändå finnas otydligheter kan beslutet kompletteras med en intervju med personen i fråga, där man förhör sig om personens släkthistoria och identitet, varefter ett beslut fattas av handläggaren.


Avslut

Detta är mitt förslag på hur etnicitet och ras bör registreras hos folkbokföringen. Det här är bara ett förslag, och ska inte ses som oomkullrunkeligt, utan jag är intresserad av input och kommentarer på hur metoden kan slipas och förbättras.

 

Tankar kring ras och etnicitet i folkbokföringen

demografi Kommentera

 

 

I Sverige har vi till skillnad från länder som USA och Storbritannien av tradition inte inkluderat uppgifter om ras och etnicitet i folkbokföringen. Avsaknaden av historisk mångfald, i kombination med en ovilja att ”stämpla” icke-svenskar som ”annorlunda” från majoritetsbefolkningen, är förmodligen orsaken till den här praktiken. Folkbokföringen nyttjar idag istället de informationsfattiga kategorierna ”utlandsfödd” och ”av utländsk härkomst” , begrepp vilka jag har kritiserat i bland annat det här inlägget tidigare. I kategorierna ”utlandsfödd” och ”utländsk härkomst” ligger en slags naiv förhoppning om att invandrarna med tiden ”blir svenskar”. Det verkar finnas en föreställning om att ju mer vi ignorerar uppenbara skillnader, desto snabbare kommer invandrarna integreras; att det inte är så enkelt bör väl 40 års havererad invandringspolitik med önskvärd tydlighet demonstrera!

 

Det är inte av absolut nödvändighet att i vardagen, eller i den dagspolitiska debatten, snärja in sig i komplicerade resonemang kring vem som är svensk eller inte. Sverigedemokraternas pinsamma ”öppna svenskhet” visar hur dumt det kan bli när folk med rudimentär bildning försöker klura ut exakt var gränserna går mellan svenskar och icke-svenskar. Att man sedan kommer fram till att det yttersta uttrycket för den svenska folksjälen är att bete sig som en tönt utan temperament, säger nog mer om männen i SD-ledningen och deras karisma och karaktär (eller brist därpå), än vad det säger som det svenska folket. Svenskhet är i de allra flesta fall ett fenomenologiskt faktum, något som folk förstår instinktivt och spontant.

 

Med detta sagt, när vi talar om att införa ras- och etnicitetsangivelse i folkbokföringen, blir det dock ofrånkomligt och nödvändigt att dra upp vissa gränser kring svenskheten. Och så väl det går, med hänsyn tagen till både den objektiva verkligheten, samt ideologiska och identitära avväganden, införa en ras- och etnicitetskategorisering som bygger Sverige starkt för framtiden.

 

De som hitintills har lyft kravet på raskategorisering i folkbokföringen har nästan uteslutande varit representanter för den identitetspolitiska vänstern; den mest namnkunnig debattören i frågan är förmodligen forskaren och ”anti-rasisten” Tobias Hübinette. Identitetsvänstern sneglar med avund på den politiskt korrekta miljön i Storbritannien och USA som på många sätt är mer extrem än den svenska, i alla fall när de kommer till utjämnande åtgärder mellan raserna. Tankefiguren verkar se ut ungefär så här: när man väl har statistik på ras och etnicitet, och sedan samkör dessa uppgifter med den förutsägbara ojämlikheten i utfall som nästan alltid är fallet mellan vita och icke-vita (undantaget östasiater), kan man sedan skylla denna ojämlikhet i utfall på rasism, och på så sätt få till stånd fler särrättigheter och mer resurser till icke-vita.

 

 Tobias Hübinette
 

Jag tror det här är en riskabel strategi från identitetsvänsterns sida. Faktum är att Sverige inte har samma historia och politiska traditioner som till exempel USA. Att den i stort sett ödesbestämda ojämlikheten mellan den inhemska befolkning och invandrarna från tredje världen, automatiskt skulle ge upphov till resursöverföring från svenskar till icke-svenskar är inte självklart. Det är snarare troligt att statistiken – som bland annat kommer visa på betydande skillnader i brottslighet och sysselsättningsgrad mellan grupperna – likaväl skulle kunna innebära krav på ett stopp för invandringen och repatriering, från svenskarnas sida.

 

Varför vi nationalister, som långsiktigt vill se ett återställande av Sveriges ursprungliga demografiska struktur, förespråkar att etnicitet och/eller ras ska framgå i folkbokföringen, bör väl vara ganska självskrivet. Men hur ska egentligen ett sådant här register se ut? Hur skulle kategorisering göras, och vilka intressen behöver man ta hänsyn till?

 

Ras och etnicitet – essentiellt eller relativt?

 

Från liberalt håll kritiseras ofta identitetsvänstern för att vara ”rasbesatta”, besatta av ”hudfärg”. Man är inte bättre, menar man, än ”nazisterna” och den alternativa högern. Den liberala kritiken är inte helt ärlig i sina bevekelsegrunder. De liberala debattörerna är inte dummare än att de förstår att identitetsvänstern i strikt mening inte argumenterar utifrån ett rasessentiellt perspektiv, utan utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Men då vänsterns retorik är så snarlik en rasistisk retorik, och vänsterns teoretiska utgångspunkter är så komplicerade (fikonspråkiga) att ingen vettig människa kan förstå skillnaden, är det ganska enkelt att få med folk på ”vänstern är de verkliga nazisterna”-tåget. För att komplicera det hela ytterligare är faktiskt vänsterns politik i praktiken, i sina konsekvenser, rasistisk mot vita människor och den europeiska civilisationen. Men detta faktum är däremot liberalerna väldigt ovilliga att prata om, då det vore att erkänna att vita människor som grupp har legitima intressen – något man bara tillerkänner icke-vita (om än inte lika radikalt och aggressivt som vänstern).

 

Identitetsvänsterns socialkonstruktivistiska utgångspunkter ger upphov till en klart förvirrad och inkonsekvent definition av vad etnisk och raslig identitet betyder. Trots att Tobias Hübinette på många sätt lyfter fram ras som en del av den sociala verkligheten, något som den välvilliga och svenniga ”rasblindhet” inte rår på, är han samtidigt såpass fast i det hyperindividualistiska paradigm som utmärker nyvänstern, att han menar att folk själva ska ha lov att ange rastillhörighet hos folkbokföring baserat på ”hur de definiera sig själva”. Detta blir löjligt. Den enskildes identitet skapas alltid i samklang med omgivningen. Jag kan definiera mig själv som svart hur mycket jag vill, det finns ingen människa med afrikansk härstamning i hela världen som kommer acceptera mig som en i gänget.

 

Varje definition av ras och etnicitet måste, för att vara meningsfull, utgå från någon slags objektiv verklighet, och kan inte lämnas över till den enskilde människans infall. Vad som definiera en etnisk grupp är en kombination av historia, genetik, sociologi, språk, fenomenologi, religion, fysionomi och ideologi. Det rör sig om förvånansvärt stabila och reella storheter, utan att för den sakens skull vara fullständig rigida, och obundna av sociala eller civilisatoriska faktorer.

 

 

Syfte

 

För svenskarnas vidkommande finns det två övergripande syften med att föra register över ras/etnicitet i den officiell folkbokföring, 1) få fram statistik över hur olika etniciteter som är bosatta i Sverige fungerar (kriminalitet, värderingar, fertilitet m.m.), vilket underlättar beslutsfattande, 2) själva kategoriseringen möjliggör en definition av etnisk svensk som innebär ett skydd för gruppens integritet och långsiktiga överlevnad. Av dessa två målsättningar är den senare den klart viktigaste.

 

Realitet

 

Svenska folket är en nordgermansk folkgrupp, vilka delar härstamning, kultur och språk. Det är den korta och enkla definitionen av vem som är svensk och vem som inte är det. Men då vi lever i en tid när svenskhet är under attack på olika sätt måste en något djupare undersökning av svenskheten göras.

 

Att svenskarna är en etnisk grupp, det vill säga en grupp som delar biologisk likhet (härstamning) i förhållande till andra folkgrupper, har bekräftats av den moderna genetiken. En definition av svenskhet som inte tar hänsyn till den här hårda och ovedersägliga sanningen, är inte seriös. En definition av svenskhet som utesluter den genetiska komponenten är inte deskriptiv, utan kreativ. De som hävdar en svenskhet där den genetiska komponenten saknas, vill inte bara omskapa begreppet svensk, utan även omskapa svenskarna sådana som de faktiskt existerar i en empirisk mening. Det här är ingen oskyldig aktivitet, utan tangerar helt klart FN:s definition av folkmord: ”att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan ”, och ”Att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som är avsedda att medföra dess fysiska undergång

 

 

Som bilden ovan visar ingår svenskarna i ett genetiskt kluster tillsammans med våra europeiska bröder och systrar. Det genetiska avståndet mellan olika europeiska folk motsvarar ungefär det geografiska avståndet mellan de olika folkens historiska hemländer. Samma logik kan dock inte överföras på de närmaste folkslagen utanför Europa, till exempel nordafrikanerna och levantinerna. Även om dessa grupper står närmare européerna genetiskt än till exempel Östasiater eller Subsahariska Afrikaner, så finns det samtidigt ett tydligt glapp mellan dem och oss. Vi utgör två separata kluster – två separata raser om man så vill.

 

 

Orsaken till den här skillnaden går att spåra till Europas forntid. Hela Europas befolkning härstammar nästan uteslutande från tre grundarpopulationer, 1) de västliga jägarna och samlarna, 2) de neolitiska bönderna 3) indoeuropéerna (Arier/Yamnaya). Med undantag för lite marginella inslag av sibiriskt DNA i Finland och norra Ryssland, samt lite moriskt blod i Portugal och Galicien, härstammar nästan alla europeiska folk i princip uteslutande från dessa tre grundarpopulationer. Att Sydeuropéer skulle ha förmörkats i någon dramatisk utsträckning sedan antiken, vilket har varit en vanlig tankefigur hos nordister under 18- och 1900-talet, bekräftats inte av den moderna genetiken. En nyligen publicerad forskningsrapport visar till exempel att moderna greker i princip är identiska med de historiska mykenierna i en genetisk mening. Det som gör att sydeuropéer och nordeuropéer trots allt ser olika ut, är att proportionerna av de tre grundarpopulationerna skiljer sig åt mellan norra och södra Europa. I södra Europa har en större andel av det genetiska materialet ärvts från de neolitiska bönderna, medan i norra Europa har en större andel ärvts från indoeuropéerna. Jägare och samlare DNA:t är mer jämt spritt över Europa, med vissa toppar i nordöstra Europa, särskilt Baltikum.

 

 
 

De västliga jägar och samlarna var den först gruppen som vandrade in till Europa efter isens tillbakadragande. Hur denna ras såg ut har givit upphov till mycket diskussioner det senaste året, särskilt med anledning av den lustiga rekonstruktion av Cheddarmannen som gjordes av Natural History Museum i Storbritannien. Även om det är sant att analysen av Cheddarmannens DNA visade att han tycktes sakna vissa gener som associeras med vit hud, är det föga troligt att han var bäcksvart. Europas långa vintrarna ger bäraren av en mörk hudnyans en stor nackdel när det kom till tillgodogöra sig D-vitamin från solljus – något en diet rik på fisk och skaldjur bara delvis kan kompensera för. Att Cheddarmannen och hans folk var genomgående blåögda tycks det dock råda enighet kring.

 

Mörkaste laget..
 
 Kanske lite närmare sanningen..
 

De neolitiska bönderna vandrade in till Europa från sitt urhem i dagens Syrien och från den Anatoliska högplatån. De anlände till Grekland för cirka 9000 år sedan, och nådde nordvästra Europa 6500 år sedan. De neolitiska bönderna ska ha varit brunögda, brunhåriga och haft vit hud – inte helt olika dagens sydeuropéer med andra ord. De neolitiska böndernas närmaste levande släktingarna idag är Sardinerna, som kan spåra hela 88% av sin genpol från dessa tidiga jordbrukare – något som gör att Sardinerna är något av en genetisk ”outlier” i förhållande till andra Européer som har en mer blandad härkomst. På grund av senare tiders rasblandning är människor från dagens Anatolien och Syrien inte längre nära besläktade med de neolitiska bönderna, även om de naturligtvis har ärvt en del DNA från dem. I Nordeuropa är mellan 25-45% av det samlade DNA:t ett arv från de neolitiska bönderna. I Norge (som bör vara jämförbar med Sverige, mig veterligen har det inte gjort någon liknande analys av svenskarnas DNA specifikt) är 1/3 av arvsmassan från de neolitiska bönderna. I Sverige kan vi se arvet från dessa människorna bland de fascinerade megalitgravar som de lämnade efter sig i Falbygden, Västergötland.

 

 Sardinska kvinnor i folkdräkt

 

 Karleby passage
 

Jägarna och samlarna och de neolitiska bönderna kom så småningom att blandas med varandra, och resultatet blev något sådant här:

 

 

Denna blandade grupp av bönder och jägare utgjorde grundbulten i det för-indoeuropeiska Europa. Etruskerna i Italien är ett exempel på ett folk av det här blodet. Språkligt är det idag bara baskiskan som finns kvar från detta gamla Europa. För sedan kom indoeuropéerna, med vagnar och hästar från den Pontiska stäppen, och förändrade allt!

 

 Etruskisk staty #1

 Etruskisk staty #2

 

Indoeuropéerna var själva en blandning av s.k. östliga jägare-samlare och jägare från Kaukasusbergen. Indoeuropéerna var till skillnad från vissa seglivade föreställningar inte genomgående blonda och blåögda, utan de hade snarare en blandad ögon- och hårpigmentering, med en övervikt åt det mörka hållet. Enligt rekonstruktioner från gravar i södra Ryssland såg urindoeuropéerna ut så här:

 
 

 

Indoeuropéerna invandrade till Europa för mellan 5000-6000 år och kom att prägla kontinenten kulturellt, genetiskt och religiöst på ett mycket påtagligt sätt, och utgör än idag ett grundfundamenten för den gemensamma paneuropeiska identiteten och kulturen. Denna genetiska och kulturella grund, kom sedan att förstärkas ytterligare genom Roms expansion norr om Alperna, den därpå följande germanska expansionen söderut, vilka tillsammans gav upphov till den germansk-latinska medeltida kulturen, med kristendomen som ett överetniskt sammanbindande kitt. Islams expansion, vilken innebar att den icke-indoeuropeiska kristna världen kom under arabernas herravälde, förstärkte ytterligare kopplingen mellan kristenheten och det redan genetiskt existerande Europa.

 

Europa utgör med andra ord en genetisk och civilisatorisk enhet med flera grenar. En av dessa grenarna är den svenska. Detta innebär inte att alla europeiska folk är ömsesidigt utbytbara, eller att de uppenbara skillnaderna mellan de olika grenarna är ointressanta, men det innebär att en gradvis biologisk assimilation av andra européer in i den svenska etniciteten är möjlig utan att det biokulturella fundamentet skadas – det samma kan inte sägas om biologisk assimilation av icke-vita etniciteter, då en sådan blandning innebär att ett främmande biologiskt element förs in i genpoolen.

 

Vi vet inte hur många icke-européer som finns i Sverige idag, men förmodligen rör det sig om en bra bit över 1 miljon människor, kanske närmare 2 miljoner. Om vi förutsätter en jämn biologisk assimilation av alla de här människorna in i den svensk etniciteten, så kommer detta få till följd att svenskarna inte längre kommer kunna definieras som en europeisk etnicitet. Vi kommer lämna det europeiska genetiska klustret vars bild jag tecknade ovan, och vi kommer förmodligen ifråga om utseende, beteende, identitet och kultur, att dela väldigt lite beröringspunkter med dagens svenskar.

 

 

Det är teoretiskt sett möjligt att assimilera in en icke-europeisk person in i en vit etnicitet i biologisk mening. Vi ärver inte ett jämt antal gener från vår anfäder, utan istället ärver vi stycken av DNA-strängar. Du kan till exempel ärva 26% av ditt DNA från din farfar, och bara 24% från din morfar (kanske kan proptionerna vara ännu mer ojämna?). Detta innebär att vissa anfäder med tiden sorteras bort ur genomet. En nyligen publicerad studie från Island visar till exempel att islänningarna, vilka är ett blandfolk mellan norrmän och britter, under de senaste tusen åren har blivit ett mer nordiskt folk. Från början var islänningarna ganska exakt 50/50 norrmän och britter, men idag är fördelningen istället 70/30 till skandinavernas fördel. Orsaken till det här beror förmodligen på att de islänningar som råkade födas med en relativt sett högre andel nordiskt DNA hade en fördel på äktenskapsmarknaden, och att de nordiska generna på så sätt med tiden kom att utgöra en allt större andel av islänningarnas arvsmassa. På samma sätt skulle några generationer av uppblandning med etniska svenskar leda till att till exempel en afrikan med tiden skulle assimileras, inte bara fenotypiskt utan även på en rent autosomal nivå. Men den tiden när vi kunde assimilera våra utomeuropeiska invandrare utan att det skulle leda till en förändring av genpoolen på en metanivå, passerade vi förmodligen redan på 1980-talet.

 

 

För att ytterligare demonstrera detta faktum kan vi titta på två exempel från andra sidan Atlanten: USA och Brasilien. Dessa två länder, som av tradition har haft betydande icke-europeiska populationer, har historiska sett tacklat denna realitet på väldigt olika sätt, och detta har fått enorma konsekvenser för dessa länder.

 

 Vit på tre generationer
 

I Brasilien försökte man tackla problemet som ett multietnisk samhälle innebär genom att man försökte ”bleka” de indianska och negroida delen av befolkningen (branqueamento). Blekningen skedde genom att européerna uppmuntrades att rasblanda med de svarta och indianerna. Man noterade att oblandade afrikaner och indianer hade sämre livsutfall än mulatter och mestiser; att uppmuntra till uppblandning blev därför ett sätt att ”lyfta golvet”. Målsättningen med praktiken var assimilation av de icke-europeiska populationen men resultatet blev istället att den europeiska befolkningen nästan helt blandades bort. Wikipedia hävdar att runt 50% av Brasiliens befolkning är vit – detta stämmer inte. Det finns vita enklaver i södra Brasilien, men de flesta av de som klassas som vita är ofta ljusa mestiser och mulatter. Detta har skapat en märklig situation i Brasilien där alla brasilianare vill vara vitare än de i själva verket är, samtidigt som det råder en tryckande politiskt korrekt kultur, där man artificiellt försöker lyfta den mörkare delen av befolkningens självförtroende, och man slå ner på varje uttryck för explicit rasism.

 

 

Det faktum att Brasilien hamnar på plats 54 när det kommer till internationell livsstandard, strax efter Pakistan, minner om branqueamento-strategins misslyckande.

 

I USA tog man som bekant en helt annan väg. Här förbjöd man blandäktenskap, hade lagar på plats som möjliggjorde segregation, gynnade europeisk migration och stängde ute icke-europeisk immigration, samt tillämpade den berömda endroppesregeln, som innebar att det räckte att en person hade en enda droppe afrikanskt blod för att den personen skulle klassas som afrikan. Alla dessa regler innebar att det i dag finns nästan 200 miljoner oblandad européer på den Nordamerikanska kontinenten. Vilka världspolitiska följder det har fått med 200 miljoner, i en nation enade, oblandade européer tror jag inte jag behöver orera vidare kring.

 

Hade amerikanerna inte hållit stånd mot uppblandningen, och hade de mellan 10-20% svarta som bebor (och har bebott) U.S.A. assimilerats in i den vita befolkningen, hade vi idag inte identifierat USA som ett vitt land, och amerikanerna hade sett ut något sånt här:

 
 
 

 

Gränsdragningar

 

Att undvika en Brasiliansk situation måste det vara den övergripande målsättning för nationalistiska statsmän de kommande decennierna. Att ha en klar och tydlig kategorisering av de många folk som bor i Sverige kan i sig självt förstärka gränserna kring svenskheten och underlätta svenskarnas överlevnad.

 

Vad vi kan ta med oss från den amerikanska erfarenheten, och vars nödvändighet stärks i ljuset av  Europas genetiska historia, är att ha en nolltolernas för icke-europeiskt DNA. Ingen definition av etnisk svensk får någonsin inkludera någon som har en utomeuropeisk bakgrund. Denna hållning bör inte inkludera eventuell historisk rasbladning. Om någon till exempel har en tatarisk anfader från 1700-talet som följde med Karl XII tillbaka från kontinenten, är inte detta något som ska innebär att vederbörande blir utesluten ur den svenska etniciteten. Nej regeln bör börja gälla för alla de som har utomeuropeiskt DNA som härstammar från massinvandringens era efter andra världskriget. Detta då det är andra världskriget som utgör den ideologiska bevekelsegrunden för massinvandringen till Sverige, vilken har haft det uttalade syftet att ”blanda upp” (utrota) vårt folk. Man kan kanske se detta som en onödigt hård gränsdragning, men givet den historiska situation vi befinner oss i, måste vi vara så hårda. En tolerant och bred definition av svenskhet där undantag görs på bred front för ”bra invandrare” från tredje världen, kommer innebära att svenskarna förr eller senare kommer att upphöra att vara ett europeiskt folk.

 

Vi bör alltså ha en kategori som heter ”utomeuropeisk”, där alla människor med utomeuropeisk härstamning förs. Under den här övergripande kategorin bör man också föra underkategorier som kan underlätta statistiska analyser. Om någon är invandrare från Nigeria kan vederbörande kategoriseras som ”utomeuropeisk – nigerian”, eller möjligen ”utomeuropeisk – afrikan”. I de fall det sker en blandning mellan olika utomeuropeisk etniciteter, eller mellan utomeuropeiska etniciteter och européer kan en kategori av typen ”utomeuropeisk – blandad” användas, eller möjligen ”utomeuropeisk – blandad asiat och afrikan” eller ”utomeuropeisk – blandad Mellanöstern och Sverige”. Risken med det här förfarandet är att det med tiden riskerar att bli väldigt krångligt och komplicerat om alla olika etniciteter som har bidragit med DNA till en person ska räknas upp. Med tiden blir det förmodligen enklast att helt enkelt använda kategorin ”utomeuropeisk – blandad” för att beteckna den uppblandade underklassen (för det kommer vara en underklass – make no bones about it).

 

När de kommer till de europeiska invandrarna vore det oärligt att stämpla alla dessa som ”etniska svenskar”, bara för att de är vita kristna européer. För att vara svensk krävs faktiskt en viss grad av assimilation, både språklig, kulturell, identitetsmässig och genetisk. Här kommer det av naturliga skäl vara enklare för nordbor, och germanska folk, att assimileras in i den svenska etniciteten. Alla germanska folk kan helt eller delvis spåra sin härstamning till södra Skandinavien, och senare tiders utbyte (vikingatåg, medeltida holländsk och tysk invandring till Sverige, o.s.v.) gör att de germanska folken idag är mycket närbesläktade. Om en norrman, britt eller tysk får ett barn tillsammans med en svensk bör det barnet därför betraktas som etniskt svenskt. Jag har känt ett antal personen med en nordisk eller västgermansk förälder, och dessa personer är i fråga om identitet och utseende oskiljaktiga från andra svenskar. Deras invandrade föräldrar bör dock kategoriseras som "europeisk – +hemland”.

 

När det kommer till folk som till hälften är sydeuropéer är situationen lite mer komplicerad. Jag har haft kanske 4 vänner och bekanta genom åren som till hälften har varit sydeuropéer, och alla dessa har haft vissa saker gemensamt. De har oftast haft en allmäneuropeisk identitet, snarare än en specifik svensk identitet. De saker de har uppskattat i den svenska kulturen är ofta sådant som har ett allmäneuropeisk drag, medan de har visat ointresse eller förakt för mer urnordiska eller urgermanska fenomen som vikingar eller nordisk mytologi. Många gånger har ett förakt för den svenska kulturen och folksjälen bubblat upp till ytan, förmodligen inspirerat av den invandrade förälderns (i de allra flesta fall faderns) synsätt. Fenotypiskt är dessa personer dessutom för det mesta mer av en sydeuropéisk typ än av nordeuropeisk typ.

 

När dessa barn i sin tur får barn (med etnosvenskar) brukar dock något hända. Jag har träffats ett antal ¼ sydeuropéer och dessa är till både det yttre och det inre svenskar. Deras sydeuropeiska identitet är sällan något viktigt för dem, utan mer en kuriosa, och de ser ut som etniska svenskar.

 

 

Alla detta är naturligtvis bara helt anekdotiskt. Det är möjligt att jag har mött ett antal statistiska undantag, och mer forskning måste förmodligen göras, men jag tror nog ändå att det är rimligt att föra först ¼ sydeuropéer till kategorin etniska svenskar, och låta halvsydeuropéerna föras till kategorin "europeisk – halvsvensk” . Notera att syftet med att göra en åtskillnad mellan icke-svenska européer och etniska svenskar inte är att förminska våra europeiska bröder och systrar som bor tillsammans med oss i här i Sverige. Syftet är bara att vara sanningsenlig. Om någon inte har en tydlig etniskt svensk identitet, och om samma person inte förstås som ”helsvensk” av sin omgivning eller sig själv, är det inte rimligt att klassificera vederbörande som etnisk svensk. Det vore oärligt och det skulle undergräva hela syftet med införa etnicitet i folkbokföringen.

 

När det kommer till halvslaver har jag mindre personlig erfarenhet. Jag kan tänka mig det vore rimligt att även här vänta till tredje generationen innan dessa förs till gruppen ”etnisk svensk”. Möjligen kan ett undantag göras för folken runt Östersjön, balter och polacker, det måste utvärderas.

 

En kategorisering av modellen ovan tror jag är fullödig för att skydda den svenska etniska integriteten, och på ett respektfullt sätt assimilera närbesläktade folk. Det kommer fortfarande finnas gränsdragningsproblem som man måste titta mer på i framtiden. Hur gör man med en halvsydeuropé som skaffar barn med en invandrad britt eller tysk? Är deras barn svenskt eller icke-svensk europé? Hur gör man med vita kristna icke-europeisk folk som till exempel georgierna? Hur ska man se på klart vita europeiska (sekulära) muslimer som bosniakerna? Eller en udda grupp som albanerna som inte riktigt tycks ha en europeisk identitet eller kultur, men som ändå har en europeisk härstamning? Hur ska man kategorisera barn av svenskar och vita nordamerikaner?

 

Svåra frågor. Jag tror det enda sättet är att man helt enkelt slår fast vissa prejudikat, och sedan följer dessa. I det enskilda fallet kan man också ta hjälp av den metod jag har tecknat nedan.

 

Metod

 

För att kunna avgöra vem som är vad i etnisk/raslig mening, kommer det krävas en mindre byråkrati som implementera systemet, håller det uppdaterat, samt dömer i enskilda fall.

 

När den enskilde ska kategoriseras krävs dels ett släktträd som den enskilde måste presentera för myndigheten. Släktträdet bör åtminstånde gå tillbaka till 1945 (i vissa fall kanske ännu längre)  – med undantag för någon enstaka ”fader okänd” bör det inte vara svårt för den genomsnittlige svensken att leverera ett sådant. Släktträdet undersöks sedan av en handläggare mot registren. Som komplement till släktträdet bör även ett autosomalt DNA-test lämnas in.

 

Med denna metod borde det vara ganska enkelt att fastslå till vilken kategori en person ska föras. Skulle det av någon anledning ändå finnas otydligheter kan beslutet kompletteras med en intervju med personen i fråga, där man förhör sig om personens släkthistoria och identitet, varefter ett beslut fattas av handläggaren.


Avslut

Detta är mitt förslag på hur etnicitet och ras bör registreras hos folkbokföringen. Det här är bara ett förslag, och ska inte ses som oomkullrunkeligt, utan jag är intresserad av input och kommentarer på hur metoden kan slipas och förbättras.