I ett tal inför Sverigedemokraternas kvinnoförbund i lördags meddelade Jimmie Åkesson att partiet inte längre kommer driva frågan om sänkt abortgräns från vecka 18 till vecka 12. Även om förslaget formellt sett måste godkännas av partistämman om en månad, är det med tanke på partiets extrema toppstyrning, föga troligt att stämman kommer rösta emot partiledningens linje; jag tror inte heller det finns något genuin vilja bland gräsrötterna att gå emot partiledningen i den här specifika frågan.

 

I med detta beslut har abortmotståndet inte längre någon parlamentarisk represenation i Sverige.

 

Positionsförflyttningen är rimlig ur ett pragmatiskt perspektiv. Enligt en undersökning med data från år 2014 är det bara 11% av svenskarna som vill inskränka den fria aborten – hela 76% tycker att inskränkt aborträtt är ett dåligt förslag. Stödet för aborträtten är stark i Sverige, och därför en enkel sak för Sverigedemokraternas fiender att rikta in sig på.

 

Problemet är bara att abort inte slutar vara omoraliskt och förkastligt, bara för att en majoritet av svenskarna stödjer praktiken. För traditionalistiskt sinnade människor måste Sverigedemokraternas svek bli startpunkten för ett omtag i abortfrågan.

 

 

Abort och moral

Tyvärr är abortfrågan i Sverige starkt förknippad med kristendomen.

Det finns inget specifikt i bibeln som förbjuder abort – även om det naturligtvis går emot religionens kärna, det vill säga kriget mot döden och demonerna. Dock fördömde redan de apostoliska fäderna (generationen efter apostlarna) fosterfördrivning, så av den anledningen, och andra, har kristna gått i bräschen för abortmotståndet, både i Sverige och i andra länder.

Då kristendomen är sådan polariserade religion som ställer stora krav på individuell identifikation, och där det går en ganska skarp gräns mellan dem som är en del av gemenskapen och de som inte är det, har det nog funnits en tendens hos kristna, likväl som icke-kristna, att föra abortfrågan till kategorin ”trosfråga”, på grund av det starka kristna engagemanget.

Jag skulle vilja vända mig skarpt mot den här tankefiguren. På samma sätt som beivrande av mord och stöld inte är en ”trosfråga” utan en juridisk fråga, på samma sätt som socialt stigma mot otrohet är en moralisk fråga och inte en ”trosfråga”, på samma sätt borde inte heller abort ses som en trosfråga utan en moralisk-filosofisk fråga bland andra.

Kan ett folk som dödar 40,000 ofödda barn varje år (mellan 1/4 och 1/3 av alla potentiella födslar) verkligen betraktas som moraliskt? Bortom det, är ett samhälle där uppåt 1/3 av alla födslar ställs in verkligen ett livsdugligt samhälle? Den naturliga moralen harmoniserar nästan alltid med vad som är optimalt för en civilisations långsiktiga överlevnad. Om vi hade låtit alla dessa barn få komma till världen, istället för att döda dem, hade Sverige överhuvudtaget inte haft några demografiska problem idag. Vi hade legat en bra bit över 2,1 i fertilitet, och hade därmed varit ett starkt, ungt och vitalt folk.

Abort är instinktivt motbjudande. Att medvetet döda sitt eget barn är inget som någon kvinna gör, med mindre att hon har blivit betingad genom extrem hjärntvätt. Kvinnans telos, hennes kropp, hennes psyke, allt är byggt för att föda och ta hand om ett spädbarn. Att denna hjärntvätt ändå inte helt kan radera ut de naturliga impulserna, ser vi bland annat i den extrema överreaktion som många kvinnor som har begått abort visar när man på minsta sätt ifrågasätter praktiken. En människa med ett rent samvete borde kunna ta ett ifrågasättande med betydligt större jämnmod.

Det finns med andra ord ett stort utrymme för sekulär kritik av abort, både på moralisk och pragmatisk grund. Jag skulle önska att fler sekulära människor steg fram och tog den här kampen. Jag skulle vilja se uttalat sekulära och ideologiskt obundna anti-abortorganisationer vid sidan av de kristna, för att lucka upp den falska föreställningen om att abort är en religionsfråga. Först då tror jag att vi hade kunnat börja sen förskjutning av opinionen i en mer restriktiv riktning

Fällor

Min uppfattning är som sagt att abortfrågan bör kritiseras utifrån ett moraliskt och ett pragmatiskt perspektiv. Kritiken bör var enkelt formulerad och peka på de stora linjerna – det vill säga det motbjudande, och samhälleligt oförnuftiga, i att massavrätta våra egna barn.

Problemet idag är att frågan ofta leds ner längs autistiska avvägar av abortförespråkarna. Genom befängda tankeexperiment av typen: ”men tänk om mamman är 13 år gammal, och han har blivit våldtagen av sin pappa, och tänk om barnet har tre huvuden eller något annat extremt handikapp – är du emot abort då också!?!”. Förekomsten av sådana här, uppenbarligen befängda argument, beror förmodligen på att abortfrågans epicentrum i västvärlden är USA. Den anglo-amerikanska intellektuella traditionen har en förkärlek för abstrakta tankeexperiment med syftet att vaska fram generella principer.

Jag tror vi ska värja oss från den här typen av absoluta resonemang. Om någon kommer dragandes med mongo-incestfostret, kan man svara: ”okej, abortera det då, men låt de övriga 10,000-tals fullt friska barnen få leva”. Det kanske inte är ett perfekt argument, men det leder i alla fall bort från abstraktionerna och de principiella resonemangen, som oftast bara syftar till att fördunkla tanken och förhindra handling.

Fokus bör inte vara på de extrema undantagsfallet. Det är inte abortkritikens huvudsakliga roll att på principiell grund försvarar de mest livsodugliga fostren, utan istället att peka på den stora massan av livsdugliga foster som behövs i samhället, och som aborteras helt i onödan. Det faktum att de extrema undantagsfallen är det som abortförespråkarna lyfter, och att de också är dessa som abortkritikerna lägger mest tid på att argumentera för – tyder på att de förra har lyckats manipulera de senare till att inta ett impopulärt principiellt ställningstagande, istället för att peka på den stora bilden. Man har med andra ord blivit trollade.

En annan fälla, som i alla fall det organiserade abortmotståndet i Sverige har fallit ner i, är benägenhet att vädja till den liberala värdegrunden och diskursen för att vinna erkännande och acceptans. Den främsta abortkritiska organisationen i Sverige Människovärde (sammanslagning av Provita och Ja till livet) vittnar med själva sitt namn om den liberala flirten. Genom att försöka använda liberala begrepp om ”alla människors lika värde” och ”människans okränkbara värde” och sedan försöker få dessa begrepp att även gälla det ofödda barnet, försöker man vädja till en bredare krets utanför kyrkorna.

Man kan säga att Människovärde delvis har sett problemet som jag har tecknat ovan, nämligen det att abortfrågan har kommit att betraktas som en ”trosfråga”. Dessvärre är försöket att smyga in abortmotstånd bakvägen via liberalismen dömd att misslyckas.

Det var precis samma liberaler, som tror på ” alla människans lika värde” som införde fri abort en gång i den. ”Alla människors lika värde” och dylika floskler har redan vissa givna konnotationer. Den, eller de, som har skapat begreppet har sakägarskap över det, och bestämmer i hög utsträckning hur begreppsutvecklingen kommer att se ut. Makten över orden är ett skarpt krig och inte ett rationellt samtal. Att några pingsttjer tror att de kan smyga in abortfrågan framför näsan på liberala feminister under ”alla människors lika värde”-flaggen är ett gruvligt misstag. Nej, ”alla människors lika värde” betyder hög invandring, kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp och antirasism – och det kommer aldrig betyda någonting annat.

Människovärde är en väldigt kvinnodominerad organisation, och jag tror att detta i mångt och mycket förklarar den konformistiska tendensen och benägenheten att anpassa sig efter rådande paradigm. Jag å min sidan tror att abortmotståndet, om det ska vara framgångsrikt, måste bli en del av en bredare motståndsrörelse mot liberalismen. Istället för feminin konformism, måste det istället till ett abortmotstånd som är ordnat efter maskulina principer, där det handlar om att skydda familj, folk och en sund livsstil, mot en livsfientlig liberal överideologi, där abortvurm bara är en av flera inslag.

-------------

I med Sverigedemokraternas svek, och den allt mer positiva abortopinionen, vet vi nu att de gamla metoderna och strategierna inte fungerar. Vi måste nu gå vidare och våga tänka nytt. Vi har nått botten, den enda vägen framåt är uppåt,